100

Kärlek.
Det värsta vi har, och det bästa vi har.
Kanske det enda vi har.

Superlativen och epiteten kring kärlek kan vara många. Pappa talar ofta om en kärleksskildring ur bibeln, han citerar den utantill och snart gör jag det också. Det är en fin tolkning. Här i översättning från 1917.

"1 Korinthierbrevet 13
Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."

Jag lever för att älska. Det är min mening, min sanning och mitt liv. Tillika vill jag att det blir min död. Jag är kärleken. Den är min kropp, mitt blod och min själ. Den bränner och förtär, giver och när. Det den inte är, finns alls ej där.

Vår tid här är kort. Alltför kort för att försummas. Då det är ont om dagar, vill jag minnas varenda en. Enda sättet att uppnå det, är att älska oupphörligt. Obönhörligt.
Det är inte käleken till en enskild individ jag talar om, snarare kärleken inom oss alla. Till livet, till döden, till evigheten och oändligheten. Till alltings förgänlighet och det definitiva slutet.
Liksom till dig, till mig och till oss. Till begreppet Vi och till kärleken själv. Till ensamhetens allt och inget.

Jag älskar dig.
Jag älskar.
Älska