Vart är jag nu påväg?

[Varning för negativa toner, igen.]
Jag har precis skrivit fem sidor i min pappersdagbok. Använda subjekt var "jag" och "du". Det var i resonerande och terapeutiskt syfte, så, kom jag fram till något? Ja, jag kom fram till ytterligare ett dilemma. Nu är det för övrigt fem och en halv. Det säger något om min rastlöshet när detta ändå inte räcker, utan jag måste skriva även här. För jag exploderar av mina tankars snurrande, min själ smälter. Jag skulle inte säga att jag är ledsen, men rödgråten är jag. Och den här bloggen har ju egentligen bara ett enda syfte. Det blir en typ av kommunikationskälla, för att jag känner till ungefär vilka som läser. En ensidig kommunikation (vilket då kanske inte är en kommunikation i biologisk mening, men snälla, det är fredag) och en möjlighet att skriva vad fan som helst utan att behöva stå till svars för det eller ens få ett svar på det. Trots att det alltid är svar jag söker. Men jag fruktar dem. Och jag kan inte rättfärdiga mina frågor, rättfärdiga dem ens för mig själv. Det vill säga yttrandet av dem.
Bland annat undrar jag varför man ska behöva vara så vilsen. Man kan hitta sig själv, flera gånger, men är ändå vilsen. Liksom ensam. Ensam lever man och ensam dör man, och JA, det ska vara så. Ändå har man så förbannat svårt att acceptera det. För att man hört talas om något som kallas för tvåsamheten. Vad är det för ett jävla patetiskt ord. Det är en illusion, en lögn! För att vi aldrig ska kunna nöja oss med vad vi har. Ni förstår, att gjorde vi det skulle systemet falla. Ingenting skulle längre fungera, om folk gick runt och var nöjda. Det är här jag tycker att systemet brister, jag menar, det vilar helt enkelt på folks olycka. Och vi frågar oss själva, vad som egentligen är viktigt. Vi kommer ändå inte få något svar. Och finner vi det, tvingas vi ändå fortsätta som vanligt, bara ytterligare medvetna om meningslösheten med vår existens. Jag tror, att människan inte är gjort för att vara människa, med allt vad det innebär. Faktiskt är det så, att jag rätt ofta känner att jag inte orkar vara människa. Det är då jag vill skapa min egen verklighet, och flytta till ett hus i skogen, där jag kan leva alldeles ensam. För att slippa illusionerna. För att slippa sakna tvåsamheten, för jag ska inte längre tro på den. Hur ger man upp tron på sitt enda hopp? Hoppet om sin enda tro. Och du kan alltid, alltid sammanfatta allt till dessa tre grundstenar. Tro, hopp, kärlek. Det som ger vårt tillvaro allt och ingenting. Ljus och mörker. Lycka och olycka. Dag och natt. Liv och död. Där har ni den, nyckeln. En rostig gammal nyckel, som går till dörrar där man sedan länge har bytt lås, eller sådana som slagit sig i värmen eller kylan. Som aldrig går att öppna mer.
Tro, hopp och kärlek.

Och kvar finns bara döden.