Hej

[Ni behöver ju inte läsa det här för det är ganska meningslöst.]
Biologiinlämning på måndag överskuggar den första halvan av lovet. Att matte kommer överskugga även halva #2 ignorerar jag för tillfället. Hur mycket kan en människa bära (nåja)... Jag frågar mig ofta när jag blev så vansinning dålig på att plugga. Min självdisciplin dog någongång, utan att jag märkte det, och nu är den spårlöst försvunnen. Idag har jag ägnat mig åt rapportskrivande sedan jag vaknade, undantaget frukost, dusch och lunch, men ändå inte kommit någonstans. Samtidigt har jag författat ett kladdpapper som innehåller emr text än min rapport. Att fokusera lär vara bra har jag hört. Synd att jag aldrig lyckas... Nu skriver jag här?! Hur rättfärdigar jag det? Nåväl, här kommer mitt kladdpapper. Jag har tagit mig friheten att censurera grovt i det, för att inte hänga ut diverse företeelser eller personer, och allra minst mig själv.

"2009-10-24
jag vill vara klar nu. jag hatar det här. varför, gud, varför?
blöööööööööööö. [censur] dum dum dum. mweep.
jag hatar [censur] och det förtär mig. jag hatar att hata, är fullkomligt övertygad om att det förkortar livet. visserligen; hatar man livet är dess förkortande något positivt. men jag hatar inte livet, inte livet som sådant. bara mitt liv, och bara emellanåt.
jag behöver bli klar med den här uppgiften idag. hur kan klockan redan vara halv tre? jag har som mest tolv timmar på mig med andra ord. jag ska upp tidigt i morgon. jag hatar skolan. [censur] igen. det var ingen jättelyckad timing på lovet i år eftersom jag blev sorgsen i onsdags kväll. det borde ha gynnat lovets ankomst, eller dess betydelse, men lov för mig är en börda. [censur]. inget annat spelar roll. resten är trivialt. därför hatar jag [censur]. jag vill inte hata, vill inte, vill inte. [censur]. men hatet stör.
[censur], är ett outsirligt mörker, kompakt, slukande, förtärande likt hatet. fan.
det är uppenbarligen inte ord som saknas. motivation kanske. oavsett vilket måste jag skriva. inte här, utan på uppgiften. vilja är överskattat?
jag försöker, men det går inte. inte alls. är detta att beteckna som en nödsituation? [censur]. men nej, jag vet, jag borde låta bli. bara skriva på rapporten i stället. det går inte. tjugo i, och två meningar har jag skrivit. om det ens är så mycket. den här texten är LÄNGRE än etologirapporten för tillfället. det är ju tragiskt? hur länge har jag kladdat här, snart en halvtimme kanske. och då bara under brottstycken av halvtimmen. rapporten har jag jobbat på i timtal. [censur]. om du vill skänka mig en sak – [censur].
det här kommer ändå aldrig gå. jag kan helt enkelt inte fokusera. med betoning på kan. du kan om du vill, my ass. eller så vill jag inte. men jag måste ju. jag hatar livet. men inte som sådant.
JAG HAR FASTNAT. Varför får jag aldrig [censur]? Ja, nu är jag orättvis. jag vet att [censur]. det kommer ändå aldrig vara tillräckligt, ge upp. hata mig i stället.

Hate me today
hate me tomorrow
hate me for all the things I didn’t do for you

in my sick way I wanna thank you for holding my head up late at night
when I was busy waging wars on myself you were trying to stop the fight
you never doubted my warped opinions on things like suicidal hate
you made me compliment myself when it was way to hard to take

just make her smile, come back and shine, just like it used to be
and then she whispered “how could you do this to me?”"

Slutet från Blue Octobers låt :)
Jag inser hur otroligt komiskt det här blir om man har lite fantasi och utifrån den väljer va man stoppar in under censur. Det här är ungefär som min tidigare poäng om att i fall man hindrar sig själv från att säga något, för att man inser att det inte skulle låta bra, och så frågar någon vad man tänkte säga, men man vill inte svara, kommer de att föreställa sig något som är mycket värre än verkligheten. Detta mänkliga katasroftänk, tillika konspirationstänk många gånger, är mycket intressant. Nåväl, det är inte vansinniga grejer jag censurerat, bara lite allmänt för att inte avslöja för mycket. Men ni kan ju roa er med att sätta groteskstämplar på mig. Jag hoppas ni i så fall inser att de ord ni får för er att stoppa in där jag censurerar, är produkter av er egen fantasi. Är de sjuka, är det alltså ni som är sjuka. Inte jag.
Ty jag hatar inte livet. Inte som sådant.
Nu ska jag återgå till rapportskrivandet. Jag minns inte när jag sist var såhär uttråkad, det måste ha varit i våras någon gång. Slutligen; jag älskar fortfarande mer än jag hatar. Annars vore jag död. Det är typ mörkt ute och klockan är halv fem. Baaaaaaahahah.