Därför

Nu när det hundrade inlägget är skrivet kan jag blogga som vanligt igen. Det känns bra. Förmodligen blir det inte pretentiösare än så, men det var äkta, och jag står för det (tror jag). Även om min plan för inlägget var en helt annan, rann det ur mig och blev vad det blev. Så kan det gå. Tänk på att klockan var halv tre på natten, efter en dag full av intryck. Censuren minskar. Ärligt var det likväl.

Jag undrar om det finns religiösa som skulle hävda att det var Gud jag beskrev. Vad jag vet är det en relativt vanlig åskådning att Gud är just den högsta kärleken, som finns i allt. Alltså är jag kanske religiös? Nästa gång någon frågar om jag är troende ska jag svara "jag är älskande". Synd att folk frågar det så sällan.

Jag är inne i en intensiv period. En sådan då det är nästintill omöjligt att fokusera på någonting annat. Och ingenting är roligt utan det, jag längtar hela tiden bort. Det är härligt ibland, när det känns bra, men mest är det påfrestande eftersom jag vet. Inget hopp har jag kvar. Både det här inlägget och det förra har för övrigt drag av det tal jag höll i ettan, om att hoppet inte alls är det sista som överger en. Det är inte första gången jag erfar detta, kärleken överlever återigen både hopp och tro. På gott och ont.

En helg kan kännas som en evighet, en kväll oändlig liksom tankeflödet. Frågan varför snurrar varv på varv, spinner runt och studsar ständigt. Jag har ägnat mig åt orsaksanalys idag, men för detta skulle en sådan inget tjäna till. Jag har redan svaret på frågan varför, det är simpelt och entydigt. Ofta är det kanske sådana svar som är de svåraste att acceptera. Därför, helt enkelt.
Och lev med insikten därom.