Tom lägenhet och en kemirapport och en filmanalys. Blir det bättre än så? Peter LeMarc. Något odefinierbart inom mig, som inte kunde vara lättare att definiera. Kärlek kallas det. En bok på soffbordet. På framsidan står följande att läsa;
"Takahashi
ORD
Jag uppfattar inte dina ord
bara som ord.
Långt ifrån.
Jag lyssnar
till vad som får dig att tala -
vad det än är -
och mig att lyssna."
Boken består av japanska dikter, översatta av min morbror i hans ungdom. På baksidan står tillika
"FRÅNVARO
Säg bara "Han är ute" -
tillbaka
om fem miljarder år!"
Och min blogg, är ett sätt att kommunicera med dig, genom ORD, när du är FRÅNVARANDE. Det vill säga fysiskt sålunda. Jag var på en föreställning idag. Som väl skulle gå in under konsert eller teater, eller ståuppkomik eller bara någon stans där emellan. Vid åtminstone ett tillfälle blev jag ordentligt berörd. Här har vi ännu en lyckopunkt uppfyllt för övrigt. Givetvis tänkte jag på dig. Det gör jag jämt. Och här i min tomma lägenhet, har jag gått runt och pratat med dig högt. Inte för att du kan höra mig. Men jag kan. Det låter säkert vansinnigt, men jag trivs bra med det. Älskar att vara ensam hemma och gå och tänka högt utan att någon hör. Min inre monolog som får vingar. Detta är också det bästa med Solvändan i Leksand. Snart är jag där. Jag längtar. Alldeles nu slog mig det komiska i att det heter just Solvändan. Självklart är det där jag är som mest lycklig, det säger ju sig självt.
Jag är rädd att det här inlägget blev alltför ärligt. Många gånger kanske jag är en alltför sanningsenlig människa. Det som ligger i min natur. Föder mig. Jag funderar för övrigt på att börja videoblogga i stället. Men det får inte finnas något manus, ty spontaniteten skulle ta skada. När jag skriver finns inga manus, inga syften. Det kommer rakt inifrån, för det mesta. Hjärtat-hjärnan-fingrarna. Stoppet i hjärnan får inte bli för långt, likväl är det nödvändigt. Som sagt. Men, en filmsekvens har sina nackdelar. De konstpauser som uppstår vid övervägande av formuleringar skulle göra dem en aning osammanhängande. Ibland dröjer det några sekunder innan jag börjar på en ny mening så här. Men, förr eller senare dyker nog något upp här. Inte minst eftersom jag aldrig förstår när man ska dra gränsen. Nå, där ljög jag. Alldeles nyligen la jag ner hela bloggen, skrev inget på en månad. Då drog jag gränsen. Snart dras den igen. Men inte än.
I min papperdagbok återstår ca 40 sidor att fylla före årets slut, före decennieskiftet. Approximativt måste jag skriva fyra sidor per dag fram till dess. Både rimligt och orimligt, tycks mig detta. Mycket finns att sammanfatta, tio år av liv. Dessutom ska en framåtblick göras, likt en spådom, profetia, utan vidskepelse. Paradoxer är ack så intressanta. Måhända finner ni något här framöver. Eller också inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar