Aftonpoesi

Vilka ord ska få liv ikväll
det är en ständig fråga
Svarens tid är nu
eller kanske inte alls
När blev >för evigt<
ett relativt begrepp?

Jag måste säga att Emelies tal berörde mig djupt. Det var riktat till Nora som inte stannar i vår klass nästa år. Hon började gråta när hon höll det, det kändes rakt igenom äkta och jag kunde tänka mig in i situationen. Det gav mig en funderare. Jag skulle känna precis som hon, jag känner delvis som hon, jag tycker det är jättetråkigt att Nora åker. Positiva Nora, alltid med en leende på läpparna, men som också kan vara seriös. Klassen blir aldrig det samma utan henne. Men om det tycker mig, är det än mycket värre för Emelie. Och jag kände, att om min motsvarighet till Emelies Nora var den som skulle åka, så skulle heller ej jag stanna. Och det, det fick mig att tänka. Någon kanske förstår vad jag försöker säga..?

Nu väntar en långhelg, fyra dagars ledighet. Lediga dagar är fulla av möjligheter, och det är dem man bör fokusera på. Inte på nackdelarna, vilket jag kanske tenderar göra ibland. Det är egentligen ett försök att förklara något annat, något jag är oförmögen till att uttrycka med ord än så länge. Eller oförmögen. Låt oss kalla mig feg. Och även om jag har manodepressiva drag och blir sorgsen så fort jag är ensam, är det väl skönt och man kan till exempel ägna sig åt sådant man annars aldrig hinner med. Så som kreativitet. Jag kan skriva en bok. Jag kan skapa en tavla. Jag kan fotografera. Dagar, fulla av möjligheter.

Du finns ändå här. YOU CAN'T ESCAPE MUHAHAH. Öööh, ja, nu flummade jag ur fullkomligt. Men jag menade på ett fint, inte ett hotfullt, sätt. Jag svamlar. Vilken sjukt pretentiös titel det här inlägget fick förresten. Sov gott