Varför ska man vara ledig för. Jag vill ha en sysselsättning. Vad jag än gör blir jag distraherad, kan inte fokusera. Jag gick upp elva och åt frukost. Tolv la jag mig i soffan. Därefter vaknade jag klockan tre. Jag tror inte att livet är meningslöst. Jag har ett mål, meningen borde vara att uppfylla målet. Men denna dag, var sannerligen meningslös som få. Egentligen likt ganske många, och inte alls som få. Jag försökte läsa, men det tog tvår ader så var jag borta i tankar. Mina tankar är överallt, de förpestar allt, liksom de allt förgyller. De lämnar mig aldrig, ge mig ett minnessåll, så att jag kan få sinnesfrid för en stund. Det händer aldrig något. Och det dödar mig... igen.
Jag vet inte om jag är socialt beroende. I så fall är det ganska otajmat, då mitt sociala liv knappast är på topp. No offence. Jag saknar att vara uppbokad flera helger i förväg. Jag saknar när man längtade till helgerna, och alltid hade något att se fram emot med dem. Oftast olika saker. Och ofta flera saker, minst två per helg. Plus den obligatoriska söndagsfikan. Och därpå allt plugg. Att ha fullt upp, att ha delmål. Att ha kul, att skratta ofta och högt, åt stort och smått. Mycket av det kastade jag själv bort, jag erkänner det. Jag kunde och borde förmodligen ha agerat annorlunda. Jag förstör det mesta jag tar i. Om två år ska jag bort härifrån. Men även två år, tycks mig väldigt lång tid. Jag hinner förstöra mycket på två år. Att fly från allt, när man kallar sig socialt beroende, låter förmodligen inte särskilt begåvat. Med största sannolikhet är det inte heller det. Men jag vill inte förstöra mer. Och det händer aldrig något (fortfarande no offence, jag menar inte så). Tristessen är hyfsat överhängande. Oh ja, jag är bortskämd. Döm mig. Döm mig.
Gör vad du vill.
6 kommentarer:
Att du ska skriva om tanken en dag efter mig, och att du därpå ska beskriva den på ett mycket liknande sätt som jag - det undgår mitt förstånd. Den enda skillnaden var att jag i den skrivande stund faktiskt lyckats få mitt huvud så tomt, att jag gladdes över tankens tillfälliga frånvaro. Men likväl, såsom du skriver, den både förgyller och förpestar, ty den är en intensifierad version av en själv och därmed av ens sinnelag.
Att vi är ett, borde måhända ha gått upp för oss vid det här laget... Jag finner mycket humor i det att du skrev "en dag efter mig". Alltid steget före, eller hur?
Om tanken är en intensifierad version av en själv, vad är då en själv? Jag har nämligen varit inne på att man faktiskt är sina tankar. Men om så inte är fallet, för att tankarna är en intensifierad version, vad är man då? Den fysiska gestalten? Det vill jag inte gärna tro. Själen? Känslorna? Och säger du känslorna, är de synonyma med sinnelag (enligt mig, eller åtminstone i huvudsak) varpå vi är tillbaka i tankarna.
Sitt sinnesförstånd, sitt humör. Den glade tänker förmodligen endast glada tankar.
Om man inte hade tanken - ja, vad är man då? Man är kropp utan själ, det finns bara materiell, ingen mening, ingen dröm, inte någonting som kan värdesättas. Jag skrev, att tanken är min bästa vän, och om tanken är jag, är jag då min egen vän?
Jag har funderat på hur ett djur uppfattar världen, vad denna lilla varelse berör i sina tankar. Jag har svårt att tro att ett djur begrundar livets mening, såsom oss människor, men är inte människan också ett djur? Jag skulle säga att en hund, exempelvis, lever efter sina begär och instinkter, den lever i sina vanor, i sina trygga fotspår bakom husses beskyddande skugga. Inte skulle denna hund lämna sitt gamla hem för att utforska världen? En sådan tanke är inte hos denne född.
Ursäkta sidospåret. Tanken kan förmodligen inte vara en förstärkt version av ens fysiska gestalt, för tanken består inte av jord och stoft. En tanke är en tyst röst. Skulle jag högt uttala mina tankar, vad vore de då?
Jag vet att allt detta endast är frågor, ty min tanke är inte visare än jag, ty tanken är jag (?). Du har kanske rätt på denna punkt, men å andra sidan, det ligger endast i din uppfattning, och min. Det måste vara subjektivt, att ens egen tanke ska begrunda sig själv, liksom en domare som blivit anklagad för jäv själv ska bestämma om denna anklagelse är rättfärdigad eller ej (återigen, ursäkta).
Jag skulle kunna fortsätta i en evighet, men du skulle förmodligen inte förstå någonting, ty det gör snart inte jag heller. Jag skall bara säga, att det är tur att vi är unga, som har en knapp livstid att begrunda allt som är värt att begrundas. Och när du känner dig tillfredställd med allt du begrundat, endast då kan du uppfylla ditt högsta mål på detta bästa sätt.
Ibland undrar jag, om inte själva hemligheten är just det, att man måste sluta begrunda, eftersom man ändå aldrig får ett svar.
Själv fastnade jag för frågan "Skulle jag högt uttala mina tankar, vad vore de då?" i ditt resonemang. Då vore de även mina, och det är vad jag vill. Och duinte vill sprida dina tankar, hur ska du då bli författare?
Om djurs förehavanden i tanken vet vi intet, och gör inte förrän vi lärt oss kommunicera trovärdigt med dem fullt ut. Givetvis kan man kommunicera med djur, men du vet vad jag menar. Möjligtvis kan transplantationen av min hjärna som ersätts med en aphjärna också säga en hel del om hur apor tänker i förhållande till människor..?
Det gladda mig att du nästan lyckades komma upp i samma kvantitet som mitt blogginlägg från igår, hahah. Dock bara nästan.
Och vad har jag just gjort? :) Ofta låter jag mina tankar vara just det - tankar - främst på grund av att jag ej själv kan få ordning på dem. Kanske är det så att jag vill framställa dem på ett sätt som ger störst effekt på den eventuella lyssnaren, och detta förefaller svårt om man fastnar i ordalaget, meningsuppbyggnaden, eller själva innehållet.
Jag tänkte också på det, att det vore lönlöst att begrunda för att det ej finns några svar. Men hur lätt vore det då, om man på en gång slutade leta? För lätt, kanske? Jag tror att man först måste söka, söka efter intet måhända, innan man inser att det är meningslöst (om det nu är så simpelt).
Ja, det blev en aning långt, men jag läser för tillfället en bok, som till hög grad får mig att tänka. Och för övrigt förmodar jag att du ej misstycker? ;)
Jag fårstår din huvudbry, men ibland borde kanske tankar få luft trots sin flyktighet, oformulerade likt en känsla, med en förhöjd närhet till ursprungsbetydelsen?
Jag tror dig säkert. Då blir det dessutom ännu mer meningslöst. Snyggt formulerat :)
Aldrig!
Skicka en kommentar