Jag minns när jag var naturens drottning. Jag gick omkring med en mattpiska i handen och talade till alla träden. Ibland till dem som grupp, ibland till ett enskilt träd. Och när vinden fick deras grenar att svaja och deras löv att prassla, upplevde jag att de svarade mig. Vi talade om sådant som att folk bröt av deras kvistar från dem, högg ner dem och inte visade dem respekt. Jag var deras drottning, jag gjorde aldrig sådant. Jag svingade mig rotting i luften framför dem, liksom deras grenar svingades i luften framför mig.
Det var en bra tid, när ens största problem var att man råkat bryta av ett löv trots sina löften, och tvingades möta folkets ilska framförandes sina ursäkter. Som ni förstår hade jag en livlig fantasi. Och i den levde jag, långt bort från den grymma och kalla verklighet som fanns runt omkring mig, där utanför min skyddade tillvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar