Depressioner och Visioner

Pappa och Gunnel har åkt i väg till Italien, för att fira sin tionde bröllopsdag. Det är ju helt otroligt. Tio år. Och ibland ser de fortfarande nykära ut. I Italien skiner solen och det är 30+, 28 om kvällarna, man sitter ute och man behöver aldrig frysa. Här i Stockholm har det i dag regnat och varit omkring 13 grader. Jag tycker att det är en viss skillnad. Jag är otroligt avundsjuk på dem. Jag hoppas att de får de jättebra, men jag hade gett väldigt mycket för att få följa med. Vad missar jag i skolan? Inget av betydelse. Skönt att slippa de två sista meningslösa veckorna. Ack att få fly sin verklighet och bara njuta i ett annat land. Att behöva se dem när de åkte iväg till arlanda, samma tunnelbana som jag men jag skulle av tidigare. Att behöva gå av där på fridhemsplan, veta att hit men inte längre. De ska bada, sola, njuta. Jag ska plugga, frysa och leva i min tristess. Tänk er den italienska maten, ja det är mest pasta, men pastan är fantastisk. Jag är hos mamma nu, jag och mamma, försummade (fel ord, jag ville ha neglected men översättningen var inte bra). Det enda negativa med att följa med vore Christines student, men de kommer hem den femte så om jag åkt direkt hade jag nog hunnit till mottagningen. Jag skulle så klart ha fått. Jag förstod inte att jag skulle vilja. Snart kommer mamma hem också. Jag orkar inte med henne känner jag, är irriterad bara efter att ha pratat med henne i telefon. En irritation hon givetvis inte förtjänar. Det är ganska skönt att vara själv också. Och utanför är det grått.

Here comes the rain again

Falling from the stars

Drenched in my pain again

Becoming who we are

As my memory rests

But never forgets what I lost

Wake me up when September ends

Jag har handlat idag. En tröja hittade jag, jag sökte efter något i färg, men den är grå. Det kunde inte hjälpas, den var för mysig för att lämnas hängande där. Något jag är mycket glad över är att jag lyckades hitta en bikiniöverdel, helt utan att leta, som passade! Detta brukar vara en omöjlighet, om man så finkammar varenda butik i hela hufvudstaden, men här sprang jag alltså bara på den på lindex när jag gick med tidigare nämnda tröja till provrummet. När man har sådana bröst som jag har (det vill säga inte har haha), är detta inte en lätt sak. Förstå vidden av mitt fynd. Nu behövs det bara en passande underdel till också, brukar vara om inte lika svårt så nästan. Det löser sig.

Jag har dessutom varit på biblioteket, och lånat böcker på engelska. En av dem är förhoppningsvis utläst på onsdag... Det bär mig emot men jag måste erkänna att jag även denna gång hittade böckerna på hyllan "Ungdomsböcker på engelska" men jag hittade inga skönlitterära böcker för vuxna på engelska. Och den här ungdomshyllan var jag ju redan bekant med, sedan förra gången vi skulle läsa en roman på engelskan ("Do the Creepy Thing", vem kan glömma den?). Det lutar åt att jag läser "The Ghost's Child", den är kortast. Fin framsida har den också, om än patetisk titel. Detta kan bli intressant.

Innan jag åkte från pappa städade jag hela mitt rum. Nu är det alltså väldigt fint där, och de enorma dammråttor som jag delat boning med under en längre tid nu är historia. Visserligen lär de väl vara tillbaka ungefär samtidigt som jag, eftersom jag inte kommer bo där (i alla fall inte i det rummet) på mycket lång tid nu. Hur som helst kändes det bra, jag tror att jag gillar att städa. Särskilt när jag är klar med det redan halv ett, och då dessutom har hunnit duscha.

Tänk att de har varit gifta i tio år. Det är ju helt otroligt. Jag vill också. Visst har de sina duster, men jag tror verkligen att de älskar varandra. Jag tror verkligen det. Hoppas att deras bröllopsdag den 4/6 blir fantastisk. Det är en ärlig önskan. Jag är bitter ibland över att mina föräldrar är skilda, men det hade varit ännu värre att ha två bittra föräldrar som inte älskade varandra men höll ihop för min skull. Jag undrar om pappa ibland önskar att han träffat Gunnel tidigare i livet, och att jag hade varit deras gemensamma barn. Vilken lycklig liten brommakärnfamilj vi då kunde ha varit. Jag hoppas att han inte tänker så. Jag hade ju inte varit jag, om Gunnel varit min mamma. Och min och Gunnels relation hade varit annorlunda, vilken vore synd för jag tycker om den. Det är bra att ha en vuxen i hemmet som inte är ens förälder. Vi är nog mer som kompisar, kanske. Det är en skum relation vi har. Den har ett högt värde, på sitt eget sätt.
Jag tror inte att han tänker så. Men man vet ju aldrig.

Det är skönt att vara ledig. Jag slipper de manodepressiva humörsvängningarna. Mitt sociala beroende tar sig inga uttryck när de inte får någon näring. Jag traskar runt här nere i min melankoli, och har det ganska bra. Bara det jag vill ska hända händer. Jag har full kontroll, och ingen kan bestämma över mig.
Tyvärr kommer ju mamma hem snart, som sagt. Det positiva med det är att jag får mat, jag är mycket hungrig.

Jag funderade över, att bland det bästa som finns måste vara när ingen vet var man är. Som när jag var ute idag, på biblioteket och så vidare. Ingen hade en aning. Vad som helst hade kunnat hända mig, och ingen skulle veta det. Ingen såg mig gå hemifrån. Jag hade kunnat dö, och det skulle tagit timmar för dem att uppmärksamma det. Det inger en otrolig frihet. Jag kan gå vart som helst. Jag kan göra vad jag vill. Det är vad som lockar mig med att bo själv. Det är lustigt hur allting har både en fram och en baksida, först väcktes framtidsvisionen om att jag skulle bo i ett ödehus långt ut någonstans, långt bort från all civilisation och skapa ett eget samhälle. Sen insåg jag vilka konsekvenser det skulle kunna få, med mitt sociala beroende i åtanke. Nu är jag där igen, jag vill bo avskild från världen. Katter vill jag ha, men det räcker. Där kan jag leva, i mitt ödehus. Leva, och skriva.

Det är en lång tillbakagående vision, närmare ett år snart. Den ska bli verklighet. En dag.