Sol(itude?)

Måndagen var jättetrevlig, jag och Louise satt på en gräsmatta och solade medan vi pratade om allt mellan himmel och jord. Dessutom fotade vi en hel del, men var som synes ganska värdelösa på att sikta, haha. Notera att detta var den bästa bilden, och avstå helst från att då föreställa er den sämsta.
Rätt som vi satt där blev vi uppraggade av en 19-årig rumän, vars svenska var bedrövlig och engelska näst intill lika illa. På grund av hans oförmåga till konversation, både beroende på personlighet och bristande språkkunskaper, blev det ganska misslyckat och efter omkring en minut frågade han efter våra telefonnummer. Dem hade vi inga planer på att ge honom, varpå han fick gå därifrån tomhänt. Vi visste inte riktigt hur vi skulle tolka det här, det kunde ju ha varit smickrande men med tanke på hur han såg ut och förde sig (ja, vi är ytliga men det fanns inte så mycket annat att gå på) var det snarare nedslående att han trodde sig ha en chans. Jag kom på att vi kanske borde ha rekommenderat The Game, han kunde behöva lära sig en del.

Det är fascinerande hur jag alltid lyckas välja de sjukaste böckerna till att läsa på engelska. Den bok jag nu läser (The Ghost's Child, nämnde det tidigare) kan jag omöjligt utröna vad den har för målgrupp. Förmodligen är det barn och ungdomar men jag tycker ändå att språket är ganska avancerat, både i uppbyggnad och ordval. Det kanske givetvis bero på att min engelska är usel men om man jämför med exempelvis Harry Potter (för att inte tala om Do the Creepy Thing) är det markant fler ovanliga ord. Det är dock inte språket som är mest udda med denna bok, utan innehållet. Helt naturligt börjar huvudpersonen prata med fiskar, hajar och vindar som har namn. Zephyrus heter tydligen västanvinden. Dessförinnan är boken hyfsat trovärdig och har bara enstaka fantasy-tendenser. Även mytologiska vidunder såsom Kraken och något annat skumt jag aldrig hört talas om förekommer. Det påminde mig en aning om PotC. Som tur är har jag bara 30 sidor kvar nu innan jag kan lägga denna perplexa historia åt sidan.

Att börja 12.25 är något jag skulle kunna tänka mig att göra oftare. Det gör inget om jag behöver gå länge på eftermiddagen, förutsatt att det är rätt halva av året och ljust till sent på kvällen. Jag kände en enorm lycka när jag gick hemifrån omkring tolv i morse, utan skolväska och utan jacka eller kofta, bara ut i solen, och inte frös det minsta. Jag hade duschat länge och utan att ha bråttom, och spelat gitarr i uppemot en timme. Det hade inte gjort något att jag hade somnat två natten innan, jag var inte trött. Jag var lycklig.


När jag kom hem på måndagen och skulle ge katterna mat,
mamma var inte hemma, insåg jag att det inte fanns någon mat till dem och att jag skulle ha handlat. Ut igen fick jag alltså bege mig, mot Daglivs. Jag hittade en fin reklamaffisch där. Evenutellt bör man ignorera sista meningen, jag har inte lyckats tolka in den riktigt. Men i alla fall.