Här följer en novell jag skrev i sexan. Den skulle ha övernaturliga inslag minns jag, det var en del av uppgiften. Vi skulle ta inspiration av "Herr Arnes Penningar" av Selma Lagerlöf, från 1904 som vi hade läst precis innan. Jag vill klargöra att jag skriver bättre idag, och att jag valt att inte rätta språkfel. Hur som helst tycker jag att det var ganska underhållande, dessutom heter huvudpersonen Kajsa! Ett omen!
"Huset på kullen
Kajsa och Joanna smög fram på stigen. Där var det. Huset. Stort som en herrgård tornade det upp sig framför dem. De hade väntat på den här stunden länge. I nästan tre år nu hade de pratat om det där huset vid Kajsas landställe. Det hade mest varit fantasier men sen hade Joanna fattat mod. Och nu stod de alltså där. Klockan var kvart i tre och Kajsas föräldrar sov. Ingen visste att de var där. Vinden ven i huset på kullen. Öde. De smög vidare upp.
- Vi vänder, huttrade Kajsa.
- Nej! Inte nu när vi är här. Blev Joannas svar.
- Vi går in.
Kajsa såg sig om. Inget tecken på liv. Ett dovt knarrande ljöd genom natten. Kajsa slog runt.
- Är du inte klok? Kajsa möttes av synen av Joanna som var påväg att gå in.
- Kom, det är ju kul!
Kajsa tog mod till sig och följde tveksamt efter in i huset. Kajsa tände ficklampan. Där var mest spindelväv och inte alls lika läskigt som hon trott.
- Jag trodde det skulle vara värre, sa Kajsa till Joanna.
- Joanna? Hon lyste omkring sig med ficklampan. Joanna var borta!
- Joanna? Joanna, det är inte kul! Hon började bli orolig nu, det var inte
likt Joanna att skämta om sånt här. Hon tog några steg framåt. Ingen Joanna.
”Jag måste hitta Joanna”! Sade hon högt för sig själv. Hon smyger in i det som ser ut som köket. Golvplankorna knarrar under sandalerna. Hon kliver in i något kladdigt, spindelväv.
Ingen Joanna i köket. Hon går in i rummet mitt emot i stället. Letar i skåp och bakom hyllor. Arbetet försvåras kraftigt av mörkret men så faller ficklampans ljusstråle på en lysknapp. Hon trycker på den, rädd för vad hon ska se. Hon möts av ett vanligt vardagsrum. Garanterat ingen Joanna här heller. Efter en stund till kan hon konstatera att Joanna inte är på nedervåningen. Kajsa tar ett knarrande steg upp på det första trappsteget.
Hon kommer upp för trappan och ser att det finns tre rum att välja emellan. Ett rakt fram, ett åt vänster och ett åt höger. Hon börjar med det rakt fram. När hon ska gå i river hon sig på en spik.
- Aj F*N! Muttrar hon halvhögt. Hon tar sig för armen och går in
i rummet. Hon ser Joanna sitta bunden i en fåtölj.
- Joanna!
- Mhwhhuwmwu!
Kajsa befriar Joanna från hennes munkavel och rep.
- Joanna! Kajsa faller lycklig i Joannas famn.
- Men… Hur hamnade du här?
- Jag förklarar sen, nu måste vi ut härifrån! viskar Joanna väsande.
Ett dräglande ljud hörs bakom dem.
- RUUUUUUNN! Joanna kastar sig upp ur fåtöljen och rusar ned
för trappan. Kajsa tycker sig se en stor gestalt borta i hörnet innan hon kutar efter Joanna.
När de väl är ute på slätten frågar Kajsa Joanna vad som verkligen hände. En konstig flamma tar form i Joannas ögon. Flamman blir större, tills båda Joannas ögon brinner.
- Moahahahahahahahahahahaaa! Joanna skrattar ett ekande häxskratt.
Kajsa känner hur hon faller. Hon faller djupare och djupare.
- Joannaaa!! Häxskrattet ringer i hennes öron. Kajsa känner hur hon
bit för bit domnar bort.
När hon vaknar nästa gång ligger hon i sin säng och Joanna ligger på madrassen på golvet.
- Joanna! Huset! Ropar Kajsa.
- Va? Mumlar Joanna vresigt till svar.
- Huset! Vad hände?
- Vilket hus? Jag försöker faktiskt sova.
- Huset på kulleen. Kajsas röst blir otålig.
- Du har drömt.
Det är först då det slår Kajsa att det kanske inte var på riktigt. Fast det kändes så verkligt, hon minns det perfekt.
- Spiken! Utbrister plötsligt Kajsa.
- Ska du börja nu igen?
Kajsa inser att det inte är någon idé att försöka förklara för Joanna. Men hon drar ändå upp nattlinnesärmen. Och mycket riktigt… ett sår som efter en spik.
Av Tove STAR, 6a2"
4 kommentarer:
Jag fattar humorn i det hela. I alla fall om man visualiserar dig som Johanna och Kajsa som Kajsa.
RUUUUUN ofta man bara slänger in något sådant haha. Och kutar efter Johanna? Kutar? ( Jo jag vet vad det är men det är ett roligt ordval med tanke på omständigheterna)
Och jag visst är det häftigt att vara cynisk, man kan till och med bli knarkare och komma undan ( House sporadiska användande av Vicodin)!
Ja, hahahah komiskt att huvudpersonen hette Kajsa :) Eller hur, skulle aldrig använda engelska uttryck i en Svenskatext idag, inte på det sättet i alla fall.
Precis, skitbra ju, hahah.
Mycket underhållande, jag tycker du beskrivit mig hyfsat likt utan att veta vem jag var, hahah.
Detta sammanträffande är mycket mer än komiskt, måste jag säga xD.
Hahah vår vänskap var ödesbestämd.
Skicka en kommentar