Luften är full av sånt som aldrig blir sagt

En fågel viskade i mitt öra, att när man inte kan skriva kan man skriva om varför man inte kan skriva. Alltså tänker jag göra just detta. Jag har en uppsjö av tankar som snurrar runt i mitt huvud, runt runt. Det finns både oformulerade och formulerade tankar, mestadels det senare eftersm det ligger lite i min natur att tänka mycket i ord och hela meningar. Orden i huvudet går oändligt mycket fortare än händerna, tyvärr (?). Jag skulle vilja yttra alla dessa ord, skriva dem här och publicera dem. Det går inte. Det går itne, därför att internet är en mycket fattig kommunikationsform och jag vet heller ej vad jag ska börja. I stället borde jag yttra dem med mina stämband, men det är så svårt att finna tillfälle och att fatta mod. Därför snurrar tankarna vidare, outtalade, uppdämda inom mig. Och jag fann tillfälle. Dock inte mod. Denna undran består. Får den någonsin luft?


Myten om Ikaros, han som tillsammans med sin far var tillfångatagen på Kreta. De försökte fly, konstruerade vingar av vax och fjädrar för att sedan flyga iväg mot friheten. De lyckades också, vingarna fungerade. Fadern varnade Ikaros för att flyga för nära solen, men han lyssnade inte och i sin iver flög han så nära att hans vingar smälte, varpå han störtade ner i havet och gick en säker död till mötes. Flight of Icarus: burn - then crash.

Men kan tycka att jag borde förstå innebörden av detta, och det gör jag kanske, men jag förmår mig inte att leva efter det.

"När hjärtat säger en sak
och vettet nåt annat,
vinner alltid hjärtat
- lik förbannat"

Kanske beror detta på, att man om man stirrar för länge på solen blir blind. Kanske är jag alltså redan blind. Jag vill inte tro att det är så, men även det skulle kunna vara en del av mitt oseende. Synen är selektiv.