Saknaden är mitt mellannamn

Folk i ens liv,

kommer och går

Till slut blott döden

allena består

Att människor kommer och går har jag lärt mig, ofrivilligt har jag fått det inkarvat i mitt hjärta. Följdaktligen borde man inte fästa sig för mycket, inte lägga ner sin själ i relationer som tar slut. Så mycket mer rationellt. Detta ignorerar jag, jag fäster mig ändå, gång på gång och jag vill ha det så. Fallet blir högre, smärtan större men likaså blir glädjen mer omvälvande och allting vackrare. Mitt humör möter hellre höga berg och djupa dalar än en jämn låglandsslätt. Varför vara rationell, varför vara en Apollon. Vad är egentligen det viktiga, är det inte enbart att man mår bra för stunden? Vad betyder långsiktighet när livet är så kort och varför ska vi planera för en tid vi inte kan vara säkra på kommer. Carpe Diem må vara en klyscha, men fånga inte bara dagen, fånga natten och fånga känslan. Känslan är vad vi lever för. Om jorden går under I morgon, då är det väl Idag som är viktigt, liksom Igår har en biroll. Lev för känslan, fall, res dig, fall, res dig.

Om jag visste på förhand precis vilken smärta en relation skulle orsaka mig vid dess slut, före dess början, skulle jag kanske avstå. Men som tur är kan vi aldrig veta sådant på förhand, för vi är inga siare. I stället kan vi naivt utgå ifrån att allting varar för evigt, trots att vi vet att för evigt är ett relativt begrepp och en egentlig illusion. Ändå trotsar jag mina tidigare erfarenheter gång på gång, och jag hoppas och tror, att den här gången ska jag inte bli sviken.

Visst tvivlar jag ibland. Med sviken menar jag inte av dig, det behöver inte vara något utstuderat eller ens medvetet, det finns många typer av slut och förr eller senare drabbas allt av något av dem. Ibland är jag rädd för slutet, så rädd att jag vill skapa det själv och på så vis behålla kontrollen. Nej, det är inte självmord jag talar om även om jag får erkänna att det lika gärna kunde ha varit det. Ibland känner jag för att vara den där människan som går. Att slippa vara den som blev kvar. Att gå från er, och komma in i andras liv. Insikten sa mig dock tillslut, att detta vore synonymt med att fly. Jag flydde inte, jag stannar. Och när ni går ska jag stå där med högburet huvud, rakryggad och stolt över att jag återigen blivit kvar. Måste jag gå så går jag, men då flyr jag inte utan går av en orsak. Ibland går båda parterna i en relation, ibland är båda den som blev kvar, men det kan kvitta. Jag tänker låtsas ett för evigt existerar. Ännu en gång. Vem behöver verkligheten?

Misströsta inte när någon går, tänk i stället att det kommer någon annan. Inte som en ersättare, inte som ett substitut, men som en möjlighet.