Here comes the rain

Var på rangen igår, uttrycket två steg framåt och ett steg bakåt har aldrig förut varit så tydligt för mig. Det gick helt enkelt uruselt, med med träfyra var väl nåra slag okej men järnklubborna ville jag bara bryta sönder. Chippandet och puttandet var dock i nivå med vad det brukar, vilket vill säga typ dåligt men inte enbart katastrof.

Med gästerna hade vi trevligt som alltid. Idag har jag bakat morotskaka. Detta är ett desperat försök att få mitt liv att låta lite mindre tragiskt, och det är otroligt genomskinligt. Jag vet.

Är hos mamma nu och vi har tydligen inget trådlöst nätverk längre, så kan inte använda min laptop, buhuu. Drygt!

Vidare förföljer den här frågan mig dag som natt. För allvarligt talat. Hur många svar kan det finnas? Men om svaret är detsamma, varför ser då livet ut som det gör? Om det är möjligt, svara på frågan utan att jag formulerar den.

Förutom att det här bloggen blir mer och mer ointressant blir det mer och mer intern. Jag är lyckad.

Here comes the rain again
Falling from the stars
Drenched in my pain again
Becoming who we are

As my memory rests
But never forgets what I lost
Wake me up when September ends

Lyckad eller inte, lycklig är jag väl i alla fall. Det är ju superroligt att det kommer att regna ytterligare en midsommar! Och jag menar, varje dag medför hundratals nya möjligheter. Ingen dag är den andra lik. Och kärleken som kastar sitt rosa skimmer över varje stund, varje ögonblick likt en fjärils insvepande vingar. Så vackert allt blir genom detta skimmer. Inte alls mörkt, ensligt och förtärande.
Vidare är det bästa jag vet när man försöker vara trevlig och möts av förebråelser och ren idioti! Då har man en möjlighet att förändra något... eller inte. Inget förändras, någonsin. Grattis till att ytterligare ha sänkt mitt humör en smula, och till att vara otroligt tröttsam. Oavsett vad din avsikt var.

Regnet som faller
Är nånting vi kan förstå
Tungt, som en människas längtan
Utan mål, men det faller ändå