Ja

Det kliade i fingrarna hela vägen hem, för att jag ville skriva här. Jag kunde nämligen inte sluta le, och ansåg detta extraordinärt. Förvisso händer det ganska ofta men nu var det en annan typ av leende; ofta ler jag lite fundersamt där jag går och tänker, men nu var det ett mer saligt leende som om jag var lite dum. Sorglöst, inte eftertänksamt. Kanske lyckligt. Förälskat.

Det är underligt hur främmande folk ser på en när man går runt och ler. Jag undrar vad de tänker, ser de en lycklig ungdom som just fått lov, ser de en tjej som tänker på sin pojkvän, eller ser de verkligheten? Jag är knappast dimensionslös eller okomplex, men ser en ovetande omvärld mig så? Och avundas de mig mitt obekymrade leende? Varför förvånas de, hur ovanligt är det egentligen att stressade tunnelbaneresenärer ler, alltför ovanligt, alla jäktar med rynkade ögonbryn. Där släntrade jag med min frälsta uppsyn och fick så mycket fler blickar än när jag spelar sinnessjuk eller självmordsbenägen (vilket jag ofta ägnar mig åt när jag åker tunnelbana, i studiesyfte och för att se om någon reagerar).

Dropp dropp dropp, droppade det från taken. När jag klev ut genom en av Norra Reals bakdörrar möttes jag av ett rejält smattrande, det var knappast dropp dropp utan mycket frekventare, och det vittnar om en vår i antågande, om ljus och grönska, om varma temperaturer. Visst är det slaskigt och visst var himlen grå, visst syntes knappt ett kyrktorn i fjärran för dimman, men vad gör det när framtiden väntar och nuet tillhandahåller en tillvaro i fullkomlig trygghet. Om än jag inte är trygg i mig själv, varför jag hälsade på mormor igår. Jag var rädd för mig själv, men hon sköt upp ensamheten, eliminerade den egentligen, för stunden och dagen, ty pappa var hemma när jag senare kom hem. Nå, detta styrkte blott tryggheten i min tillvaro sedan jag återupptäckte ännu en utväg, och mormor är nästan alltid hemma, dit kan man söka sig, hon är varm och välkomnande.

Så bad jag om en tunnelbana mot Alvik där jag traskade nerför Rehnsgatan, övervägde först att gå hela vägen men försköt tanken vid en blick på slasket. En tunnelbana mot Alvik var vad jag fick, och därefter en promenad från nämnda ställe och hem. Döm om min förvåning över en hörsammad bön. Hem gick jag, och hemkommen är jag, utan rädlsa. Ett lov, jag välkomnar det, fruktar intet. Vad finns att frukta, och vad kan någonsin skada mig under Solens strålar? Intet, intet. Vad gör ett moln, min tanke är osårbar. Sol invictus.

Världen är inte god för dem som älska

Stort är mörkret nu
Månen är itu
Men det är natten som gör dagen ljus
Och mitt ljus är du
På denna jorderund
Finns här ingen annan
Som kan ge mig sån förtvivlan
Och som är lika sann

Jag ger dig lånade ord, för det ber jag om ursäkt. Faktum är dock, att det mesta redan är skrivet, och att alla ord är mer eller mindre lånade, oavsett de är direkta citat eller ej. Varför så anstränga sig, när intet nytt kan skapas? Nå, för dig anstränger jag mig mer än gärna, du är min mödas lön och min motivation att alls leva, fick mig att välja så, att vilja så, att leva så.

Jag är inte lätthanterlig, nog inser jag mina laster och min opålitlighet - det att svängarna är allt för många, nätterna är alltför långa och att intet säkert är (förutom allt det där).

Ej ens själv kan jag förstå, hur skulle någon annan då, någonsin förmå? En titel ifrån Doktor Glas, ett hjärta likt en sprucken vas, men pussla sakta mina skärvor, nysta långsamt dessa härvor... Om du inte vill mer, om du inte klarar fler, nätter utav nyckfullhet, är min önskan att du vet - om du vilja lämna mig, förebrå jag icke dig.

En tyngd sällan skådad, fann jag hos den vise. Den drabbade mig, men jag var drabbad redan, dock finner jag en vårljus kväll allt annat än ett underverk, ty jag börja tänka då och tanken får mig att förgå, likt min mäster säger, "tanken är en syra som fräter". Så lånar jag på nytt, som om orden har mig flytt, men de alltjämt flödar, sinnet sig bemödar, med att dem formulera, och för mig diktera, vad jag skriva bör, till en värld som sakta dör.

Sic gloria transit mundi
- Sol invictus

Bikten

Vädret. Nej, jag hade nog inte tänkt att min blogg skulle handla om detta fenomen bortom kontroll, men nu blir det ändå så. Minus tjugotre grader var det när jag vaknat framåt strax efter klockan sex i morse. Att jag var uppe så tidigt berodde givetvis på Tre Kronors match emot Finland i OS, som för övrigt var mycket tillfredställande. Jag pluggade flitigt i periodpauserna för att på klart min labrapport i kemi som skulle lämnas in senast klockan nio. Ungefär åtta lämnade jag in den. Kvaliteten ska vi nog inte tala om. Hur som haver, tunnelbanan har slutat gå ovan jord, vilket innebär att jag skulle behöva gå in till Fridhemsplan för att ta mig till skolan. Det skulle ta mig minst 45-50 min och det är, numer, -22. Inte alltför frestande, särskilt inte som jag saknar varma kläder, de är alla hos mamma, underställ, koftor, jackor, täckbyxor, kängor, och dit kommer jag givetvis inte heller utan att gå. När jag skriver detta var det snart fyra timmar sen min väckarklocka ringde, och jag har knappt sovit sedan OS började. Enligt obekräftade uppgifter var det 17 personer på NF8s första lektion (som jag alltså inte har, då det är matte) och det lär väl inte vara fullsatt på den andra heller. De får helt enkelt klara sig utan mig. Om tunnelbanan börjar gå igen kan jag tänka mig att ta mig in till eftermiddagens svenskalektion men just nu ser det mörkt ut.

Så står jag alltså i valet och kvalet mellan att plugga och på så vis uppväga för min frånvaro, och att sova och bli människa igen. Två prov på onsdag gör detta till ett svårt val. För övrigt hoppas jag verkligen att tågen går normalt i morgon. Eller så hoppas jag att de inte går på hela veckan, mmm, haha. Nej, det vore jobbigt att missa för mycket. Då blir det nog bil. Nå, här ska jag i alla fall inte förslösa min tid. Adjö.

Ett hjärta i min handled

Idag var en sån där dag då det egentligen inte är meningen att man ska gå ut. Ändå gjorde jag det, jag hade inte mycket val, och ända ut till Lidingö begav jag mig. Tidigt var jag uppe, halv tio ringde min klocka och den här veckan har karaktäriserats av alltför lite sömn. Nå, årsmötet för FUFL - Förbundet Unga Forskare Lidingö, var snabbt avklarat och så åkte jag hemåt igen. Stort tack till Johns mamma som körde mig och huddingeborna till Ropsten - mycket välkommet att slippa promenera i kylan till lidingöbanan och sedan vänta på den och åka den. Väl hemma var jag stelfrusen och möttes av att herrskapet städade. Mitt rum hade också behov av att städas, inte minst dammsugas, så jag anslöt mig till den allmänna andan. Äntligen färdig sitter jag nu i soffan med febrigt huvud och lätt yrsel - jag har heller inte ätit sedan frukosten klockan tio utan enbart druckit kaffe. Min sunda livsstil är ett minne blott. Dock, om det kunde bli vår snart, lovar jag att återuppta den. Vem längtar inte ihjäl sig efter varmare väder och lättare kläder?

Antingen hade någon vaknat på fel sida eller så betyder en hälsnings tonfall oproportionerligt mycket... Ska det vara så skört?

Jag efterlyser Louise, var håller du hus, du vet att jag blir orolig och förmodar det värsta! Skador och sjukdomar och förlust av familjemedlem. Du kan väl bara ge mig ett litet livstecken typ, "plötslig förkylning, kommer på måndag". Alltså jag är verkligen inte sur eller jätteorolig men jag bara bryr mig så att säga. Puss!

Sub specie aeternitatis

Återigen presenterar jag så ett inlägg vars främsta syfte blir att hindra mig, eller snarare skona mig, från att göra skolarbete. Medges bör att min blogg håller på att ändra karaktär - något som jag vill skylla helt och fullt på skolans effektiva eliminerande av alla djupare tankar och reflektioner, vilka ersätts med stress, press och ytlig hjärdödhet. Var god notera att jag använde tankstreck i föregående mening, något jag egentligen ogillar, men en viss litterär förebild (nej, inte Lagerkvist, någon mycket närmre min vardag) har måhända fått mig att ändra uppfattning eller åtminstone att omvärdera min ståndpunkt. När jag satt på tåget hem från Göteborg (nämnandes Göteborg: ursäkta den värdelösa synkroniseringen tillhandahållen av blogger.com) konstaterade jag inför min fader att en av människans bättre egenskaper är hennes förmåga att omvärdera åsikter, ståndpunkter, synpunkter och fördomar. Min pappa hävdade att alls ej alla besitter denna hedervärda egenskap, och jag tillstår att variationen mellan dess utbredning är stor, men de flesta av oss har om inte mer ett litet uns, vilket också skiljer oss från övriga organismer. Nog om detta.

För mig var dagen fredag, eller lillfredag, av två anledningar. För det första är onsdag allmänt erkänd som lillördag, vilket logiskt sett gör tisdagen till just lillfredag. Den mer glädjande orsaken är dock morgondagens ledighet. Jag förväntar mig Christines vrede över Norras slapphet än en gång, vid upplysningen om än fler lediga dagar. Nåväl, själv tänker jag inte klaga utan förhoppningsvis tillvarata denna återhämtningsdag, som det så vackert kallas. Bland annat ämnar jag återhämta, eller återuppta, diverse sociala kontakter vilket glädjer mig. I bästa fall kommer även en del studier att sörjas för (i värsta fall över, haha, förstod ni den?). Föga troligt.

Ej att förglömma i denna tröstlösa vinteroändlighet är OS, denna polstjärna som ger oss hopp och tröst, för att inte nämna förströelse. Ack, du stjäl mängder av min tid och saboterar mina studieresultat, men vad gör väl det när du bringar sådan spänning, och dina gröna ringar som sätter färg på en i övrigt gråvitdaskig tillvaro. Guldkant på tillvaron, hade kanske varit ett än mer passande uttryck såhär dagen efter Kallas iskalla (...) prestation. Mindre bejublansvärt må vara de tre fjärdeplatser svenskarna försett oss med, alltid samma bitterhet över denna gudsförgätna placering. Hockeyturneringens början välkomnas också hjärtligt av en galning med abstinens (efter ett otal säsonger i allsvenskan är man trots allt inte alltför bortskämd med den egentliga sporten eller ett spel av absoluta världsklass).

På min väg hemåt såg jag ut genom tunnelbanans glasruta och konstaterade i återhållsam förnöjsamhet ljusets långlivadhet som ter sig allmer enastående i takt med dagarnas förbipasserande. Innan vi vet ordet av är våren kommen, knoppar spirar (kan knoppar spira?) och grönskan sprider sig och den vita häxans rike tvingas ge vika för en tid. Så möter vi en ljusare och nyansrikare omgivning vilken speglas inom oss och allt som varit dött, återföds och får liv. Varje svårighet innefattar på nytt en möjlighet och livet, livet, livet.

De mängder av påhittade ord som förekommer i detta inlägg är jag i de flesta fallen fullt medveten om, men ni är likväl välkomna att påpeka dem eller kasta dem i mitt ansikte så kan vi diskutera saken. När jag blir invald i Svenska Akademien kanske jag argumenterar in några i ordlistan, vem vet. En alldeles ogrundad notering kan vara att jag idag under lektionstid varken kvävdes av kvävgas eller försurades av forforutsläpp, något som gladde mig mycket och innebär förbättrade framtidsutsikter vad gäller specifika stuideresultat (i alla fall det förstnämnda). Tack och adjö, nu skall jag icke längre uppehålla er och förslösa er tid med min fruktlösa, byråkratiska och alltför invecklade galimatias.

Om du bara vore här vore allt perfekt

Sällsynt ytligt

Upplevde alldeles nyss hockeyrelaterad lycka för första gången på mycket länge. Jag har inte kunnat förmå mig själv att bry mig om 3-2segrar mot Borås och sådant, men kvällens skalp, 6-5 mot AIK hemma i ejendals, kändes väldigt härlig och man kan fortfarande - flera minuter efter slutsignalen - se Superstars hoppa på Norra och det är klart att jag längtar dit, som fan längtar jag, men det räckte ganska långt att se dem stå där, höra dem sjunga genom hela matchen, och att se Leksand vinna, och få se matchen på TV även om jag inte var hundraprocentigt fokuseras. Jag rös faktiskt när hesa Fredrik ljöd och det är skönt att veta att det fortfarande kan framkalla känslor, jag hade börjat bli orolig. Just nu är jag mycket mycket nöjd, det var en spännande och ganska rolig match också!

I övrigt sitter jag och leker med matte cirkel eftersom jag lyckades glömma exakt ALLA andra skolböcker i skolan, vilket visade sig taktiskt eftersom jag inte haft något val nu. Snart två av fem uppgifter lösta! Jag är mycket nöjd. Dock oerhört komiskt att dom slänger in en vanlig andragradsekvation (förvisso med komplexa tal men ingen skillnad i praktiken just i detta fall) och skriver "lös med kvadratkomplettering", vilket är en stor del av maB som dessutom repeteras i maC, varpå jag upptäcker att jag itne har en aning om hur man gör utan tvingas konsultera Wikipedia... Nå, tack vare denna gudagåva löste jag även denna uppgift. Hoppas jag, det beror på hur de vill ha svaret.

Veckans trams tycker jag är elitseriens OS-uppehåll, förvisso förlorar HV sin förstemålvakt och Linköping sin bäste pp-forward (han är forward va? haha) men att stänga ned en serie i flera veckor på grund av två spelare känns överdrivet. Dessutom är det lite fåfängt som om man förutsätter att en massa elitseriespelare ska få spela OS. Jag kan förvisso tänka mig att det är fler spelare som ska spela för andra nationer, och ja, det är klart att man måste göra som man gör, men ändå. Hursom inte mitt problem, i stället taggar vi OS för fullt! TAGGA TAGGA TAGGA!!!

Kungsvatten och paroxysmer

Jag måste berätta vad som just hände, trots att det är en annan typ av historia än vad som brukar förtäljas i den här bloggen.

Det började med att mamma brände sig på vattnet när hon diskade, svor högt över att det var så varmt, och jag sa lite retsamt att hon ju inte behöver ha på maxvärme. Hon medgav också när smärtan snart lagt sig att det är bra att det kan bli så pass hett eftersom det är praktiskt. Jag inflikar att vi var på Stocckholms universitet för en kemilabb idag och att jag då fick saltsyra HCl över hela händerna, mamma säger "Men GUD" på riktigt Maja-manér, och jag säger att det är inte så farligt med saltsyra, om man till exempel jämför med natriumhydroxid, att det itne var så mycket och att den var ganska utspädd (en molar), men ändå. Vidare säger jag att "det var ju inte direkt kungsvatten", varpå mamma spor mig "vänta, vad är det?" och jag berättar att det är den enda syra som fräter guld. Jag brer ut det hela med att "man kan släppa i sin vigselring till exempel så försvinner den!" men tillägger att det är lite svårt att testa för väldigt få vill frivilligt förlora sin vigselring. Mamma blir mycket intresserad och utbrister "men nåt litet guld kan vi väl offra..!" varpå jag dog av skratt och påpekade humorn i att hon för det första vill testa, för det andra formulerar sig "nåt litet guld" och för det tredje tror att man kan hålla på men kungsvatten hemma som om det var något man svängde ihop vid diskbänken. Därefter skrattade vi tillsammans i flera minuter. Jag tycker otroligt, otroligt mycket om min mamma.

Ifall ni inte finner detta roligt är det kanske helt enkelt så att man antingen måste ha vart med om det eller måste vara en Verner-Carlsson för att uppskatta denna komplext subtila humor. Det händer ibland att vi förenas på detta sätt runt ett skämt, jag och min mor. Oftast saker som väldigt få andra skulle förstå eller skratta åt. Det gör inte oss något utan känns bara desto bättre, det blir som ett samförstånd lite i skymundan.

Förresten börjar jag gilla Å, inte lektionerna men hon är ganska trevlig som person. Sympatisk, och hon bryr sig utan tvekan mer om sina elever än den genomsnittliga Norra-läraren. övriga noteringar kan vara att skridskor på idrotten blev ett stort antiklimax då man inte fick ha klubbor, vem vill åka om kring med snoriga dagisungar i en timme, fullkomligt meningslöst, när man kan crosschecka ex. John och AIKare som Stenis? Fredag i morgon är på tiden, även om veckan gått fort, och helgen ser jag fram emot för den är förvisso uppbokad men på ett annat sätt än de två föregående helgerna. Det här inlägget börjar få en skrämmande positiv underton. Men, sånt gillar vi, antar jag. Dock har jag gråtit även idag så ingen behöver hetsa upp sig. Nåväl, åter till ämnet. Ah, det fanns inget! Jo, helgen. Den hade gärna fått vara fem dagar om jag fick bestämma. Fast det förutsätter Sol under helgen. Nu tänkte jag lägga mig i sängen och räkna matte E, trots att jag inte förstår en enda uppgift och med största sannolikhet kommer bryta ihop över detta. Fördelen är i så fall att jag redan ligger i sängen vilket är det bästa botemedlet mot sammanbrott (tillsammans med dagbok, Lagerkvist och liknande som givetvis ligger inom räckhåll från huvudkudden)! Först ska jag ta mig ett stor klas vatten. Ehm, ett stort glas, menar jag.

Din frid skall vara oändlig så som havet

Den här dagen hade sådan potential. Det är februari sedan igår, bara en timme badminton idag och inga lektioner tack vare idrottsdag. En timme mellan två och tre, fram till dess hade jag all tid i världen, jag värmde upp efter att ha vaknat till fogelkvitter, jag åt en förstärkt frukost, jag gled runt här hemma, solen sken som om den sovit alltför länge, vilket den också har, och jag promenerade till frescatihallen utan att ens behöva ha jacka på mig. Varför kände jag aldrig minsta uns av glädje, varför kunde jag inte le mot solen där jag gick och lyssnade på musik och allt egentligen var fantastiskt. Så åkte jag hem och stretchade, åt men allt gick utför, från att ha varit likgiltigt blev det dåligt och när jag äntligen duschat kunde jag inte annat än att lägga mig naken i sängen under täcket och läsa Lagerkvist. Jag undrar vad som händer, hur det händer och varför. Det blev några dagbokssidor också, innan jag helt hängav mig åt Aftonland (namnet på diktsamlingen), denna plats mellan dag och natt, vakenhet och dröm, liv och död. Den sista anhalten före mörkrets och intets herravälde. Det mjuka och barmhärtiga. Jag klottrade ner följande;

Sedan jag läst ur Aftonland
Och kanske befunnit mig där
Tillsammans med Pär
Som en hjälpande hand

Alltid, ej bara ibland
Kommer han att finnas här
Jag blir nästan kär
Vi har ett starkt, starkt band

vilket vid närmare eftertanke kan tillhöra det mer patetiska jag skrivit. Allt blir patetiskt i jämförelse med min hjältes naturliga ordhantering, denna dödspredikan med insikt om ovissheten. Lagerkvist vet och konstaterar att vi intet vet, om vare sig liv eller död, vi famlar i mörker, med ensamheten och våra tankar som enda sällskap. Han betraktar döden som en möjlig befrielse (förvisso min tolkning) men vet att livet är en plikt och döden är aldrig en utväg eller ett alternativ. Så blev jag tvungen att acceptera att ej heller den sista utvägen existerar, efter att mycktet nyligen ha gett upp den näst sista. På så vis finns bara ett liv i leda kvar för sådana som vi, och vi tvingas uthärda det dag för dag utan pardon. Vad kan jag göra åt det. Jag skrev att jag måste ta uti med det här, men insåg alltför snart att det är en omöjlighet, ty svaret är blott intet och acceptansen ofrivillig. Hopplösheten är slående. Därför ger jag er Peter LeMarc;

Här, här finns ingen kärlek kvar
bara hopplöshet

Det finns inga mirakel. Varje morgon på vägen till skolan. LeMarc har nästan samma halt av sanning som Lagerkvist och där har ni förklaringen till att jag lyssnar till honom, eller egentligen, till dem båda. Den ena beskriver kärleken, den andra döden och vad mer behövar man i livet? Det blir många citat idag, jag ger er ett till, från ursprungskällan, från aftonlandet. Inte för att det är det mest specifika, talande, vackra eller så. Utan för att det relaterar till mitt tillstånd och till min fasad, vilken jag tidigare skrivit om. Det tangerar också min egen syn på allt det här. Ett sätt att blunda.

Som ett grässtrås böjning i vinden.
När det reser sig igen har ingenting hänt,
ingenting som helst.