Svårmod 2010

En och en halv timme grät jag i natt. I sträck. Det är knappast någon extremitet för att vara jag, men alla som gråtit länge vet hur jobbigt det är. Tröstlöst. Man tror att det aldrig kommer att sluta. Fysiskt jobbigt likaså, man blir utmattad.

Jag funderade över att sätta på TVn, men det gick bara thrillers. Jag tänkte lyssna på musik, men har bara depressiv sådan. Datorn brukar hjälpa, men jag hade inte internet. Läsa kunde jag inte, ty mitt fokus var splittrat och ögonen glansiga. Ville ringa någon, men klockan var över ett. Ville SMSa någon men vem skulle säga vad som skulle hjälpa?

Det var likadant natten innan, men då fick jag hjälp. Och det lugnade sig, nästan innan det fullt bröt ut. Det var också av helt andra anledningar jag då grät. I natt var något tillbaka, som jag inte upplevt på mycket länge. Kanske inte på ett helt år. Förbannad var jag, fullkomligt rasande. Besviken. Mellan tolv och halv tre. Fyra lyckades jag slutligen somna. Jag orkar inte med det här. Det tär för mycket.

Och eftersom jag mestadels bröt ihop över skolan i natt, försöker jag nu plugga. Det är utan tvekan otroligt roligt att gå igenom gamla block, för så långt har jag kommit. Till att ta fram blocken. Man hittar den ena konstigare anteckningen än den andra. Exempelvis en lista på filmer från filmkunskapen och sen under står det plötsligt "Gunnel Går". Övade jag på alitterationer? Mycket begåvat i så fall... Just den här sidan fick mig bara att känna "skjut mig". Man blir verkligen fascinerad när man inser hur vansinnigt mycket man gjort, antecknat och åtminstone tillfälligt lärt sig. Vem minns Kirchoffs lag? Inte jag heller. Hur orkade man det egentligen? Och hur ska man stå ut den här terminen? Jag förbannar samhället vi lever i. Det predikar valfrihet men tillvaron är mer styrd än någonsin. Jag vill bort. Därför misströstade jag i natt. Och jag ångrade, att jag inte bytte skola efter ettan.