Redan tröttnat

Jag har dragit mig till minnes varför det är drygt att gå i skolan. Det tog några dagar så insåg jag det. Vi har inge ens haft många lektioner ännu, i mångads var den en ynka lektion (förvisso forskningsprojekt tre timmar vilket är veckans värsting), tisdags två lektioner och idag två lektioner igen. Jag slutade halv ett idag. Och då tycker man att man borde gå hem och plugga. Det är här det dryga börjar. Jag har inga problem med att vara i skolan, jag tycker det är lite jobbigt att gå upp tidigt, franskalektionerna är bitvis mördande tråkiga och nämnda forskningsprojekt är heller itne underbart, men jag kan ta mig igenom dagarna. Det värsta är att komma hem. Och tro att man ska plugga. Jag har ingen energi över huvud taget. Hur detta går till förstår jag inte för det är knappast ansträngande att ha en timme franska och en timme matte, båda lika flummiga. Det är snarare själsligt dränerande att ta sig igenom en skoldag, och livsenergin som i allmänhet dör när man kommer ut därifrån. Som om man jobbar så hårt för att stanna där medan man måste att allt studsar tillbaka när man blir fri. Resultatet blir att jag när jag kommer hem mest vill sitta vid datorn och se på TV, jag orkar inte ta mig för något konstruktivt alls. Varken skolarbete, hemsysslor (behöver städa etc) eller bejaka min kreativa sida. Man vill ägna sig åt något som inte kräver hjärnkapacitet. Varför blir det så? Om jag slutar halv ett borde jag ha krafter kvar att gå hem och skriva en lättsam engelskauppsats. Men icke. Det tar emot överjävligt mycket. När man kopplar på hjärnan igen efter att ha kollat på såpor som Scrubs eller That 70's Show i några timmar och inser vad klockan är får man panik och blir stressad för att man inget gjort. På det viset slarvar man bort sitt liv, dag efter dag, och hinner aldrig göra något meningsfullt. Läsa, skriva, allt faller bort. Det måste vara något fel med det här. Det kan inte vara tänkt att man ska leva som en maskin.

Jag förstår att samhället är uppbyggt på det sättet. Det funkar bäst om alla är maskiner, inte tänker så mycket själva (mer än att rösta vart fjärde år för att få upp valdeltagandet och hålla uppe illusionen om att vi lever i ett demokratiskt land). Konsumera mera och tro att det ska hjälpa. Det här är också varför jag inte vill vara en del av samhället. Varför jag vill sitta i mitt ödehus i södra Sverige minst 5 km från närmsta hus eller affär. För att slippa bli en lurad maskin. Ni kan inte själa mitt liv från mig, jag vägrar. Mitt liv är mitt eget, och hellre tar jag slut på det än ger upp det till er förmån. Lite omoget kan det verka att dra till med en drastisk protest likt ödehuset. Vi har heller inte sett det ännu, jag pratar mer än jag handlar vanligtvis. Men jag ser få alternativ (¤minns att vi talade om statiskheten och den bristande konkreta valfriheten?), eller inga. Jag är en vilsen flicka. Hur kan man annat än komma bort i denna komplexa, alltjämt meningslösa värld? För länge sedan hittade jag mig själv. Det var också det enda jag hittade, och är det enda jag ännu känner. Resten, ett mysterium.