Jag borde lägga ned den här bloggen. All kvalitet är borta sedan länge, om den någonsin existerade. I natt läste jag min dagbok, det vill säga årets dagbok, från första sidan. Fram till April ungefär, det tog omkring en halvtimme, därefter beslöt jag att sova. Klockan var redan allt för mycket. Men det var en aning tragiskt att se min enkelspåriga tillvaro, och inte är det bättre nu på den fronten, det vet jag. Det stod mycket om Leksand. Om hopp och förtvivlan. Skolan var också återkommande, liksom vissa vänner. Vad man kunde förvänta sig att hitta, fanns det trots allt inte mycket av. På det hela taget skrev jag väldigt lite i början av detta år. Delvis berodde det väl på intåget av denna blogg, vilket var någon gång i mars. För övrigt är det obehagligt att konfronteras med sin egen besatthet.
Den första april bröt jag för första gången ett av årets nyårslöften. Jag har brutit just det löftet fler gånger sedan dess. Resterande löften går bättre, men just det här var viktigt. Nåväl, när nyår kommer kan jag göra en fullständig utvärdering. Det ser jag fram emot. Till dess måste jag skriva slut på den här boken, haha. Alltså borde jag spendera mindre tid på bloggen för att bli klar med dagboken. Det vore kanske bäst för alla...
fredag, oktober 30, 2009
torsdag, oktober 29, 2009
Svammel
Biologin, den blev klar till sist. Och jaf fick åka iväg till Vanda för att sent om sider fira hennes födelsedag. Det var en fin kväll, natt och morgon, jag trivs bra i de människornas sällskap. Nätterna dessförinnan hade jag chattat till två-tre med några av de bästa i världen, varfefter jag snarast däckade av trötthet. Och när jag kom hem från Vanda, skulle jag direkt iväg till Lidingö för projektgruppsmöte, också med folk jag verkligen gillar. Vi hade väldigt roligt i det vi gjorde. Jag hann inte ens hem igen förrän jag träffade nästa vän, Kajsa. Vi möttes upp på centralen. Med andra ord har det varit full rulle (svenskans fulaste uttryck?). Och vi åkte hem till mig, gick inte och la oss förrän fem, gick inte upp förrän två. Nu är vi alltså framme vid onsdagen. Jag kom hem till pappa, åt middag och somnade i soffan. Pappa väckte mig runt elva då han och Gunnel skulle gå och lägga sig, så jag gjorde också det, men jag hade ju redan sovit i några timmar och var knappast trött längre.
Efter att ha lagt mig tidigast klockan två, fem nätter i rad, och med någon form av sällskap varje gång, är det naturligt att jag drabbades av en viss tomhet. Men det var värre än så. Jag nöjer mig med att skriva, att det inte var någon lätt natt.
I morse drömde jag förresten om skidresan, men den var på sommaren. Vi var tvugna att ro en del av vägen dit, med packning och grejer i båten. Jag hade med min dator som musikanläggning, vilket jag också planerar att ha. Jag var lite rädd att den skulle ramla i vattnet, men det gick bra, vi ägde på att ro. Vi bodde i en jättefin stuga med fem sängar, fastän vi inte var fem, och hela var av trä och supermysig. Det var en ganska bra dröm tror jag, förvisso än aning konstig.
Tiden går förbannat fort. Hur blev det torsdag? Och varför tar jag inte vara på den? Jag är stressad. Klockan närmar sig nu fyra och jag har varken klätt på mig eller fått någonting gjort. Trots att jag skulle träna, gå på pappas museum, städa hela mitt rum och räkna ikapp i matte. Vad jag gjort: ätit frukost. Men å andra sidan blev det sent igår. Och min sömn har varit eftersatt. Jag behövde sova. Jag funderade över om söndag kommer att bli jobbig, sådär som söndagar ofta tenderar att vara. Om det inte var för integralerna skulle jag kunna svara direkt nej på den frågan. Skolan är på många sätt bättre än lov. Men matten behöver ordnas upp. Jag behöver mer tid. PAUS. Kan vi stanna tiden? Nej, det går inte. Jag måste bygga den där tidsmaskinen först. Har ni tänkt på att den på sätt och vis är synonym med evigt liv? Lite beroende på hur den kommer att fungera. Tiden går förbannat fort. Jag förbannar tidens flod...
Det var sol, jag menar alltså fint väder, idag, eller hur? Det missade jag. Jag sov bort det. Är detta rimligt? Och nu när jag är beredd att börja min dag är det mörkt.
I, trapped in this world, that's not meant for me. Nej men allvarligt. Det här är inte anpassad för sådana som jag. OCH INGET HÄNDER NÅGONSIN. Det trummar på i sitt sakta mak. På gott och ont, kanske. Konflikten mellan tristess och förändringsfobi tar aldrig vapenvila. Inte för att jag upplever tristess för tillfället, kanske snarare lite rastlöshet, lite... ja, men jag tänker inte skriva ordet. Det är bannlyst från min blogg sedan emovinkeln togs bort. Ändå finns den där. Inte minst i natt, fanns den där. Nu syftar jag då inte på emovinkeln. Fyfan vad svammligt det här inlägget är, haha.
På lördag är det Alla helgons dag. Dödens dag, de dödas dag, men också ljusets dag eftersom vi tänder ljus på gravarna. Det är en fin dag, en melankolisk och lugnande dag, jag tycker mycket om den. Det finns några dagar varje år som inte går obemärkta förbi. Man drabbas av dem vare sig man vill eller inte. Några andra sådana är ens födelsedag, nyårsafton och i värsta fall alla hjärtans dag (jag hatar den dagen hahaha). Födelsedag och nyårsafton för en ständig påminnelse om tidens gång, där födelsedagen är värre eftersom man faktiskt blir äldre, medan nyår snarare kan vara i positiv bemärkelse att man får börja på en ny kula. Även om det är känslosamt likväl. På lördag ska hursomhelst döden funderas över. Liksom mörkret, och dess kontrast mot ljuset.
Efter att ha lagt mig tidigast klockan två, fem nätter i rad, och med någon form av sällskap varje gång, är det naturligt att jag drabbades av en viss tomhet. Men det var värre än så. Jag nöjer mig med att skriva, att det inte var någon lätt natt.
I morse drömde jag förresten om skidresan, men den var på sommaren. Vi var tvugna att ro en del av vägen dit, med packning och grejer i båten. Jag hade med min dator som musikanläggning, vilket jag också planerar att ha. Jag var lite rädd att den skulle ramla i vattnet, men det gick bra, vi ägde på att ro. Vi bodde i en jättefin stuga med fem sängar, fastän vi inte var fem, och hela var av trä och supermysig. Det var en ganska bra dröm tror jag, förvisso än aning konstig.
Tiden går förbannat fort. Hur blev det torsdag? Och varför tar jag inte vara på den? Jag är stressad. Klockan närmar sig nu fyra och jag har varken klätt på mig eller fått någonting gjort. Trots att jag skulle träna, gå på pappas museum, städa hela mitt rum och räkna ikapp i matte. Vad jag gjort: ätit frukost. Men å andra sidan blev det sent igår. Och min sömn har varit eftersatt. Jag behövde sova. Jag funderade över om söndag kommer att bli jobbig, sådär som söndagar ofta tenderar att vara. Om det inte var för integralerna skulle jag kunna svara direkt nej på den frågan. Skolan är på många sätt bättre än lov. Men matten behöver ordnas upp. Jag behöver mer tid. PAUS. Kan vi stanna tiden? Nej, det går inte. Jag måste bygga den där tidsmaskinen först. Har ni tänkt på att den på sätt och vis är synonym med evigt liv? Lite beroende på hur den kommer att fungera. Tiden går förbannat fort. Jag förbannar tidens flod...
Det var sol, jag menar alltså fint väder, idag, eller hur? Det missade jag. Jag sov bort det. Är detta rimligt? Och nu när jag är beredd att börja min dag är det mörkt.
I, trapped in this world, that's not meant for me. Nej men allvarligt. Det här är inte anpassad för sådana som jag. OCH INGET HÄNDER NÅGONSIN. Det trummar på i sitt sakta mak. På gott och ont, kanske. Konflikten mellan tristess och förändringsfobi tar aldrig vapenvila. Inte för att jag upplever tristess för tillfället, kanske snarare lite rastlöshet, lite... ja, men jag tänker inte skriva ordet. Det är bannlyst från min blogg sedan emovinkeln togs bort. Ändå finns den där. Inte minst i natt, fanns den där. Nu syftar jag då inte på emovinkeln. Fyfan vad svammligt det här inlägget är, haha.
På lördag är det Alla helgons dag. Dödens dag, de dödas dag, men också ljusets dag eftersom vi tänder ljus på gravarna. Det är en fin dag, en melankolisk och lugnande dag, jag tycker mycket om den. Det finns några dagar varje år som inte går obemärkta förbi. Man drabbas av dem vare sig man vill eller inte. Några andra sådana är ens födelsedag, nyårsafton och i värsta fall alla hjärtans dag (jag hatar den dagen hahaha). Födelsedag och nyårsafton för en ständig påminnelse om tidens gång, där födelsedagen är värre eftersom man faktiskt blir äldre, medan nyår snarare kan vara i positiv bemärkelse att man får börja på en ny kula. Även om det är känslosamt likväl. På lördag ska hursomhelst döden funderas över. Liksom mörkret, och dess kontrast mot ljuset.
lördag, oktober 24, 2009
Hej
[Ni behöver ju inte läsa det här för det är ganska meningslöst.]
Biologiinlämning på måndag överskuggar den första halvan av lovet. Att matte kommer överskugga även halva #2 ignorerar jag för tillfället. Hur mycket kan en människa bära (nåja)... Jag frågar mig ofta när jag blev så vansinning dålig på att plugga. Min självdisciplin dog någongång, utan att jag märkte det, och nu är den spårlöst försvunnen. Idag har jag ägnat mig åt rapportskrivande sedan jag vaknade, undantaget frukost, dusch och lunch, men ändå inte kommit någonstans. Samtidigt har jag författat ett kladdpapper som innehåller emr text än min rapport. Att fokusera lär vara bra har jag hört. Synd att jag aldrig lyckas... Nu skriver jag här?! Hur rättfärdigar jag det? Nåväl, här kommer mitt kladdpapper. Jag har tagit mig friheten att censurera grovt i det, för att inte hänga ut diverse företeelser eller personer, och allra minst mig själv.
"2009-10-24
jag vill vara klar nu. jag hatar det här. varför, gud, varför?
blöööööööööööö. [censur] dum dum dum. mweep.
jag hatar [censur] och det förtär mig. jag hatar att hata, är fullkomligt övertygad om att det förkortar livet. visserligen; hatar man livet är dess förkortande något positivt. men jag hatar inte livet, inte livet som sådant. bara mitt liv, och bara emellanåt.
jag behöver bli klar med den här uppgiften idag. hur kan klockan redan vara halv tre? jag har som mest tolv timmar på mig med andra ord. jag ska upp tidigt i morgon. jag hatar skolan. [censur] igen. det var ingen jättelyckad timing på lovet i år eftersom jag blev sorgsen i onsdags kväll. det borde ha gynnat lovets ankomst, eller dess betydelse, men lov för mig är en börda. [censur]. inget annat spelar roll. resten är trivialt. därför hatar jag [censur]. jag vill inte hata, vill inte, vill inte. [censur]. men hatet stör.
[censur], är ett outsirligt mörker, kompakt, slukande, förtärande likt hatet. fan.
det är uppenbarligen inte ord som saknas. motivation kanske. oavsett vilket måste jag skriva. inte här, utan på uppgiften. vilja är överskattat?
jag försöker, men det går inte. inte alls. är detta att beteckna som en nödsituation? [censur]. men nej, jag vet, jag borde låta bli. bara skriva på rapporten i stället. det går inte. tjugo i, och två meningar har jag skrivit. om det ens är så mycket. den här texten är LÄNGRE än etologirapporten för tillfället. det är ju tragiskt? hur länge har jag kladdat här, snart en halvtimme kanske. och då bara under brottstycken av halvtimmen. rapporten har jag jobbat på i timtal. [censur]. om du vill skänka mig en sak – [censur].
det här kommer ändå aldrig gå. jag kan helt enkelt inte fokusera. med betoning på kan. du kan om du vill, my ass. eller så vill jag inte. men jag måste ju. jag hatar livet. men inte som sådant.
JAG HAR FASTNAT. Varför får jag aldrig [censur]? Ja, nu är jag orättvis. jag vet att [censur]. det kommer ändå aldrig vara tillräckligt, ge upp. hata mig i stället.
Hate me today
hate me tomorrow
hate me for all the things I didn’t do for you
in my sick way I wanna thank you for holding my head up late at night
when I was busy waging wars on myself you were trying to stop the fight
you never doubted my warped opinions on things like suicidal hate
you made me compliment myself when it was way to hard to take
just make her smile, come back and shine, just like it used to be
and then she whispered “how could you do this to me?”"
Slutet från Blue Octobers låt :)
Jag inser hur otroligt komiskt det här blir om man har lite fantasi och utifrån den väljer va man stoppar in under censur. Det här är ungefär som min tidigare poäng om att i fall man hindrar sig själv från att säga något, för att man inser att det inte skulle låta bra, och så frågar någon vad man tänkte säga, men man vill inte svara, kommer de att föreställa sig något som är mycket värre än verkligheten. Detta mänkliga katasroftänk, tillika konspirationstänk många gånger, är mycket intressant. Nåväl, det är inte vansinniga grejer jag censurerat, bara lite allmänt för att inte avslöja för mycket. Men ni kan ju roa er med att sätta groteskstämplar på mig. Jag hoppas ni i så fall inser att de ord ni får för er att stoppa in där jag censurerar, är produkter av er egen fantasi. Är de sjuka, är det alltså ni som är sjuka. Inte jag.
Ty jag hatar inte livet. Inte som sådant.
Nu ska jag återgå till rapportskrivandet. Jag minns inte när jag sist var såhär uttråkad, det måste ha varit i våras någon gång. Slutligen; jag älskar fortfarande mer än jag hatar. Annars vore jag död. Det är typ mörkt ute och klockan är halv fem. Baaaaaaahahah.
Biologiinlämning på måndag överskuggar den första halvan av lovet. Att matte kommer överskugga även halva #2 ignorerar jag för tillfället. Hur mycket kan en människa bära (nåja)... Jag frågar mig ofta när jag blev så vansinning dålig på att plugga. Min självdisciplin dog någongång, utan att jag märkte det, och nu är den spårlöst försvunnen. Idag har jag ägnat mig åt rapportskrivande sedan jag vaknade, undantaget frukost, dusch och lunch, men ändå inte kommit någonstans. Samtidigt har jag författat ett kladdpapper som innehåller emr text än min rapport. Att fokusera lär vara bra har jag hört. Synd att jag aldrig lyckas... Nu skriver jag här?! Hur rättfärdigar jag det? Nåväl, här kommer mitt kladdpapper. Jag har tagit mig friheten att censurera grovt i det, för att inte hänga ut diverse företeelser eller personer, och allra minst mig själv.
"2009-10-24
jag vill vara klar nu. jag hatar det här. varför, gud, varför?
blöööööööööööö. [censur] dum dum dum. mweep.
jag hatar [censur] och det förtär mig. jag hatar att hata, är fullkomligt övertygad om att det förkortar livet. visserligen; hatar man livet är dess förkortande något positivt. men jag hatar inte livet, inte livet som sådant. bara mitt liv, och bara emellanåt.
jag behöver bli klar med den här uppgiften idag. hur kan klockan redan vara halv tre? jag har som mest tolv timmar på mig med andra ord. jag ska upp tidigt i morgon. jag hatar skolan. [censur] igen. det var ingen jättelyckad timing på lovet i år eftersom jag blev sorgsen i onsdags kväll. det borde ha gynnat lovets ankomst, eller dess betydelse, men lov för mig är en börda. [censur]. inget annat spelar roll. resten är trivialt. därför hatar jag [censur]. jag vill inte hata, vill inte, vill inte. [censur]. men hatet stör.
[censur], är ett outsirligt mörker, kompakt, slukande, förtärande likt hatet. fan.
det är uppenbarligen inte ord som saknas. motivation kanske. oavsett vilket måste jag skriva. inte här, utan på uppgiften. vilja är överskattat?
jag försöker, men det går inte. inte alls. är detta att beteckna som en nödsituation? [censur]. men nej, jag vet, jag borde låta bli. bara skriva på rapporten i stället. det går inte. tjugo i, och två meningar har jag skrivit. om det ens är så mycket. den här texten är LÄNGRE än etologirapporten för tillfället. det är ju tragiskt? hur länge har jag kladdat här, snart en halvtimme kanske. och då bara under brottstycken av halvtimmen. rapporten har jag jobbat på i timtal. [censur]. om du vill skänka mig en sak – [censur].
det här kommer ändå aldrig gå. jag kan helt enkelt inte fokusera. med betoning på kan. du kan om du vill, my ass. eller så vill jag inte. men jag måste ju. jag hatar livet. men inte som sådant.
JAG HAR FASTNAT. Varför får jag aldrig [censur]? Ja, nu är jag orättvis. jag vet att [censur]. det kommer ändå aldrig vara tillräckligt, ge upp. hata mig i stället.
Hate me today
hate me tomorrow
hate me for all the things I didn’t do for you
in my sick way I wanna thank you for holding my head up late at night
when I was busy waging wars on myself you were trying to stop the fight
you never doubted my warped opinions on things like suicidal hate
you made me compliment myself when it was way to hard to take
just make her smile, come back and shine, just like it used to be
and then she whispered “how could you do this to me?”"
Slutet från Blue Octobers låt :)
Jag inser hur otroligt komiskt det här blir om man har lite fantasi och utifrån den väljer va man stoppar in under censur. Det här är ungefär som min tidigare poäng om att i fall man hindrar sig själv från att säga något, för att man inser att det inte skulle låta bra, och så frågar någon vad man tänkte säga, men man vill inte svara, kommer de att föreställa sig något som är mycket värre än verkligheten. Detta mänkliga katasroftänk, tillika konspirationstänk många gånger, är mycket intressant. Nåväl, det är inte vansinniga grejer jag censurerat, bara lite allmänt för att inte avslöja för mycket. Men ni kan ju roa er med att sätta groteskstämplar på mig. Jag hoppas ni i så fall inser att de ord ni får för er att stoppa in där jag censurerar, är produkter av er egen fantasi. Är de sjuka, är det alltså ni som är sjuka. Inte jag.
Ty jag hatar inte livet. Inte som sådant.
Nu ska jag återgå till rapportskrivandet. Jag minns inte när jag sist var såhär uttråkad, det måste ha varit i våras någon gång. Slutligen; jag älskar fortfarande mer än jag hatar. Annars vore jag död. Det är typ mörkt ute och klockan är halv fem. Baaaaaaahahah.
torsdag, oktober 22, 2009
lördag, oktober 17, 2009
Jorden i mig
[Varning! Innehållet språklig dekadens, korrekturfel, upprepningar och allmänt ordbajs men även en del seriösare funderingar jag inte förmått formulera.]
Fredagen gick i kärlekens tecken. Ni kanske tycker att jag tjatar, men så var det. Det var en vacker dag, en härlig dag. Jag vaknade på gott humör, och det händer inte ofta. Jag skrattade och konverserade, redan innan jag gått ut genom dörren. Jag var känslig sedan, men det är en förutsättning för en kärleksfull dag och kanske även en bra dag. Missförstå mig inte, dagen var inte direkt intensiv eller riktad, bara allmän och jag kan se allmänna tendenser i mitt liv. Det har att göra med att hösten är kommen nu.
Här kommer regnet, här kommer hösten.
Här kommer lugnet.
När jag kom hem gick jag direkt ut igen, trotsandes regnet och kylan. Kände för att varva ner efter veckan, filosofera. Det var otroligt vackert kring sjön, så många färger och samtidigt gråare än grått. Kontraster har alltid fascinerat människan. Vid middagsbordet hade vi den nog djupaste diskussionen någonsin, där jag propagerade för kärlek igen. Jag sa att kärlek är det högsta för mig. Det högsta vad undrade Gunnel, förstod inte att det inte finns något ord som följer där. Ville ha mig att ge konkreta exempel, stoppa in substantiv. Det funkar inte så försökte jag klargöra. Hon sa att filosofi på min nivå kan man inte diskutera med någon eftersom ingen kan förstå vad man menar. Hon visste inte hur fel hon hade. Jag upplyste henne, om den kommentar jag fick på mitt hundrade inlägg här i bloggen. Att hon inte förstod mitt resonemang, betyder inte att ingen gör det och man kanske måste fungera på liknande vis för att förstå. Men det finns folk som förstår. Förstår så otroligt väl. Pappa log åt detta, tyckte att det var fint. Jag log tillbaka. Det är fint.
Vi hann även med att diskutera döden, Jesus/Judas-teorier samt kopplingar till Dumbledore/Snape och individen kontra kollektivet (Gunnels favoritämne... som gammal VPK-medlem). Därefter övergick kvällen i en jamsession eller så, med gitarrer och sång. Pappa har skattaf spotify... Jag snor hans konto för tillfället, så jag kan lyssna på Chasing Cars och The Reason. Ej att förglömma mycket fina Hero of War. Spotify äger måste jag säga, men skulle behöva ett eget konto. Hur som haver. Det var fint med all musik och jag älskar att sjunga. Särskilt när det låter helt okej, som det gjorde bitvis. Jag har en hemlig dröm, numer föga hemlig, om att stå på scen och sjunga inför hela skolan. Ensam, kanske med en gitarr i famn. Jag brukar fantisera om vilken låt jag skulle sjunga, vilka rader jag skulle betona och liknande. Temat kan ni nog alla gissa vid det här laget.
När vi gick hem från skolan idag blev jag lycklig. Och jag vet hur bra allt kommer bli. Det känns som om vi alla möter hösten med en optimistisk tillförsikt. Jag har aldrig haft mindre höstångest än i år, och jag trivs i skolan. Skidresan kommer bli awesome. För att inte tala om P100, jag är obeskrivligt taggad. Jag kom fram till att ordet som bäst beskriver min sinnesstämning för tillfället är tillfreds. Absolut inte tillfredställd (vilken klingar ganska konstigt för övrigt), men tillfreds med livet. Liksom lugn. Jag är rädd att det är lugnet före stormen. Livet gynnar inte denna typ av behagliga känslor utan baksidor... Men tillsvidare, till baksllaget kommer, är jag tillfreds.
Jag har även hunnit med att fundera över skillnaden mellan kärlek och vänskap. Det var ett dumt TV-program jag såg, men världens gulligaste bögpar som hade problem, och den ena bögen sa något i stil med att det är oerhört svårt att hitta den där personen, som kompletterar än. Eller i mer korrekt översättning fulländar en, kanske. Jag fastnade för det där.
En kärlekspartner (finns det ett finare ord för detta?) bör alltså vara den andra halvan, den saknade pusselbiten. En vän är kanske snarare en annan version av samma halva, som man själv representerar? Jag ser en lite fånig bild av ett hjärta framför mig, delat i två delar men klassiska hack i. Så att de två halvorna passar ihop. Uppgiften är såklart att hitta den andra halvan för att få ett helt hjärta, men man kan ha stor hjälp av andra personer som är samma halva. Då kan man leta tillsammans. Detta låter ganska självklart men var för mig en ny insikt. Jag tror att det kan ha bidragit till lugnet jag känner.
Jag siktar på att slakta hoppet
Det blir inte första gången
Tidigare har det visat sig ofördelaktigt
Och lett till bedrövelse
Måhända så blir fallet även denna gång, men
Jag är starkare nu
Insikt är viktigare än välmående.
Fredagen gick i kärlekens tecken. Ni kanske tycker att jag tjatar, men så var det. Det var en vacker dag, en härlig dag. Jag vaknade på gott humör, och det händer inte ofta. Jag skrattade och konverserade, redan innan jag gått ut genom dörren. Jag var känslig sedan, men det är en förutsättning för en kärleksfull dag och kanske även en bra dag. Missförstå mig inte, dagen var inte direkt intensiv eller riktad, bara allmän och jag kan se allmänna tendenser i mitt liv. Det har att göra med att hösten är kommen nu.
Här kommer regnet, här kommer hösten.
Här kommer lugnet.
När jag kom hem gick jag direkt ut igen, trotsandes regnet och kylan. Kände för att varva ner efter veckan, filosofera. Det var otroligt vackert kring sjön, så många färger och samtidigt gråare än grått. Kontraster har alltid fascinerat människan. Vid middagsbordet hade vi den nog djupaste diskussionen någonsin, där jag propagerade för kärlek igen. Jag sa att kärlek är det högsta för mig. Det högsta vad undrade Gunnel, förstod inte att det inte finns något ord som följer där. Ville ha mig att ge konkreta exempel, stoppa in substantiv. Det funkar inte så försökte jag klargöra. Hon sa att filosofi på min nivå kan man inte diskutera med någon eftersom ingen kan förstå vad man menar. Hon visste inte hur fel hon hade. Jag upplyste henne, om den kommentar jag fick på mitt hundrade inlägg här i bloggen. Att hon inte förstod mitt resonemang, betyder inte att ingen gör det och man kanske måste fungera på liknande vis för att förstå. Men det finns folk som förstår. Förstår så otroligt väl. Pappa log åt detta, tyckte att det var fint. Jag log tillbaka. Det är fint.
Vi hann även med att diskutera döden, Jesus/Judas-teorier samt kopplingar till Dumbledore/Snape och individen kontra kollektivet (Gunnels favoritämne... som gammal VPK-medlem). Därefter övergick kvällen i en jamsession eller så, med gitarrer och sång. Pappa har skattaf spotify... Jag snor hans konto för tillfället, så jag kan lyssna på Chasing Cars och The Reason. Ej att förglömma mycket fina Hero of War. Spotify äger måste jag säga, men skulle behöva ett eget konto. Hur som haver. Det var fint med all musik och jag älskar att sjunga. Särskilt när det låter helt okej, som det gjorde bitvis. Jag har en hemlig dröm, numer föga hemlig, om att stå på scen och sjunga inför hela skolan. Ensam, kanske med en gitarr i famn. Jag brukar fantisera om vilken låt jag skulle sjunga, vilka rader jag skulle betona och liknande. Temat kan ni nog alla gissa vid det här laget.
När vi gick hem från skolan idag blev jag lycklig. Och jag vet hur bra allt kommer bli. Det känns som om vi alla möter hösten med en optimistisk tillförsikt. Jag har aldrig haft mindre höstångest än i år, och jag trivs i skolan. Skidresan kommer bli awesome. För att inte tala om P100, jag är obeskrivligt taggad. Jag kom fram till att ordet som bäst beskriver min sinnesstämning för tillfället är tillfreds. Absolut inte tillfredställd (vilken klingar ganska konstigt för övrigt), men tillfreds med livet. Liksom lugn. Jag är rädd att det är lugnet före stormen. Livet gynnar inte denna typ av behagliga känslor utan baksidor... Men tillsvidare, till baksllaget kommer, är jag tillfreds.
Jag har även hunnit med att fundera över skillnaden mellan kärlek och vänskap. Det var ett dumt TV-program jag såg, men världens gulligaste bögpar som hade problem, och den ena bögen sa något i stil med att det är oerhört svårt att hitta den där personen, som kompletterar än. Eller i mer korrekt översättning fulländar en, kanske. Jag fastnade för det där.
En kärlekspartner (finns det ett finare ord för detta?) bör alltså vara den andra halvan, den saknade pusselbiten. En vän är kanske snarare en annan version av samma halva, som man själv representerar? Jag ser en lite fånig bild av ett hjärta framför mig, delat i två delar men klassiska hack i. Så att de två halvorna passar ihop. Uppgiften är såklart att hitta den andra halvan för att få ett helt hjärta, men man kan ha stor hjälp av andra personer som är samma halva. Då kan man leta tillsammans. Detta låter ganska självklart men var för mig en ny insikt. Jag tror att det kan ha bidragit till lugnet jag känner.
Jag siktar på att slakta hoppet
Det blir inte första gången
Tidigare har det visat sig ofördelaktigt
Och lett till bedrövelse
Måhända så blir fallet även denna gång, men
Jag är starkare nu
Insikt är viktigare än välmående.
onsdag, oktober 14, 2009
Ful men tagga!
Det händer inte mycket. Min hjärna har redan gått på höstlov. Efter förra veckans tre prov, med mastodontplugg måndag, tisdag, onsdag och torsdag, samt en översocial helg har jag ägnat mig åt återhämtning sedan i söndags. Inte många knop har jag gjort, och den officiella mattepluggarveckan är ännu ett misslyckande. Skönt är det dock, att inte göra ett skit. Slappa och sova. Jag har svårt att ta mig upp på morgnarna och måste stressa, det är mörkt och kallt men det är ju så det är den här årstiden. Solen har ju i alla fall tittat fram emellanåt. Och snöat har det hunnit göra! Som igår, och i morse var det ordentlig snöstorm precis när jag gick från tunnelbanan till skolan. Jag upprepar; det händer inte mycket.
Min tid är däremot tämligen ockupperad trots en modest pluggbörda. Sociala evenamang hit och dit, men det är bra, det gillar jag. En viss likgiltighet har spridit sig inför livet. Det är också ganska skönt. På franskan skulle vi beskriva våra drömliv, tämligen patetiskt. Nästan mer patetiskt än det här inlägget. Jag borde nog bara hålla käften ett tag eftersom jag inte ens själv vet vad jag försöker säga... eller jo: ingenting. Men en sak är säker: TAGGA SKIDRESAN!!! FF hahahaha. Tjopangsvejs.
Min tid är däremot tämligen ockupperad trots en modest pluggbörda. Sociala evenamang hit och dit, men det är bra, det gillar jag. En viss likgiltighet har spridit sig inför livet. Det är också ganska skönt. På franskan skulle vi beskriva våra drömliv, tämligen patetiskt. Nästan mer patetiskt än det här inlägget. Jag borde nog bara hålla käften ett tag eftersom jag inte ens själv vet vad jag försöker säga... eller jo: ingenting. Men en sak är säker: TAGGA SKIDRESAN!!! FF hahahaha. Tjopangsvejs.
söndag, oktober 11, 2009
Därför
Nu när det hundrade inlägget är skrivet kan jag blogga som vanligt igen. Det känns bra. Förmodligen blir det inte pretentiösare än så, men det var äkta, och jag står för det (tror jag). Även om min plan för inlägget var en helt annan, rann det ur mig och blev vad det blev. Så kan det gå. Tänk på att klockan var halv tre på natten, efter en dag full av intryck. Censuren minskar. Ärligt var det likväl.
Jag undrar om det finns religiösa som skulle hävda att det var Gud jag beskrev. Vad jag vet är det en relativt vanlig åskådning att Gud är just den högsta kärleken, som finns i allt. Alltså är jag kanske religiös? Nästa gång någon frågar om jag är troende ska jag svara "jag är älskande". Synd att folk frågar det så sällan.
Jag är inne i en intensiv period. En sådan då det är nästintill omöjligt att fokusera på någonting annat. Och ingenting är roligt utan det, jag längtar hela tiden bort. Det är härligt ibland, när det känns bra, men mest är det påfrestande eftersom jag vet. Inget hopp har jag kvar. Både det här inlägget och det förra har för övrigt drag av det tal jag höll i ettan, om att hoppet inte alls är det sista som överger en. Det är inte första gången jag erfar detta, kärleken överlever återigen både hopp och tro. På gott och ont.
En helg kan kännas som en evighet, en kväll oändlig liksom tankeflödet. Frågan varför snurrar varv på varv, spinner runt och studsar ständigt. Jag har ägnat mig åt orsaksanalys idag, men för detta skulle en sådan inget tjäna till. Jag har redan svaret på frågan varför, det är simpelt och entydigt. Ofta är det kanske sådana svar som är de svåraste att acceptera. Därför, helt enkelt.
Och lev med insikten därom.
Jag undrar om det finns religiösa som skulle hävda att det var Gud jag beskrev. Vad jag vet är det en relativt vanlig åskådning att Gud är just den högsta kärleken, som finns i allt. Alltså är jag kanske religiös? Nästa gång någon frågar om jag är troende ska jag svara "jag är älskande". Synd att folk frågar det så sällan.
Jag är inne i en intensiv period. En sådan då det är nästintill omöjligt att fokusera på någonting annat. Och ingenting är roligt utan det, jag längtar hela tiden bort. Det är härligt ibland, när det känns bra, men mest är det påfrestande eftersom jag vet. Inget hopp har jag kvar. Både det här inlägget och det förra har för övrigt drag av det tal jag höll i ettan, om att hoppet inte alls är det sista som överger en. Det är inte första gången jag erfar detta, kärleken överlever återigen både hopp och tro. På gott och ont.
En helg kan kännas som en evighet, en kväll oändlig liksom tankeflödet. Frågan varför snurrar varv på varv, spinner runt och studsar ständigt. Jag har ägnat mig åt orsaksanalys idag, men för detta skulle en sådan inget tjäna till. Jag har redan svaret på frågan varför, det är simpelt och entydigt. Ofta är det kanske sådana svar som är de svåraste att acceptera. Därför, helt enkelt.
Och lev med insikten därom.
100
Kärlek.
Det värsta vi har, och det bästa vi har.
Kanske det enda vi har.
Superlativen och epiteten kring kärlek kan vara många. Pappa talar ofta om en kärleksskildring ur bibeln, han citerar den utantill och snart gör jag det också. Det är en fin tolkning. Här i översättning från 1917.
"1 Korinthierbrevet 13
Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."
Jag lever för att älska. Det är min mening, min sanning och mitt liv. Tillika vill jag att det blir min död. Jag är kärleken. Den är min kropp, mitt blod och min själ. Den bränner och förtär, giver och när. Det den inte är, finns alls ej där.
Vår tid här är kort. Alltför kort för att försummas. Då det är ont om dagar, vill jag minnas varenda en. Enda sättet att uppnå det, är att älska oupphörligt. Obönhörligt.
Det är inte käleken till en enskild individ jag talar om, snarare kärleken inom oss alla. Till livet, till döden, till evigheten och oändligheten. Till alltings förgänlighet och det definitiva slutet.
Liksom till dig, till mig och till oss. Till begreppet Vi och till kärleken själv. Till ensamhetens allt och inget.
Jag älskar dig.
Jag älskar.
Älska
Det värsta vi har, och det bästa vi har.
Kanske det enda vi har.
Superlativen och epiteten kring kärlek kan vara många. Pappa talar ofta om en kärleksskildring ur bibeln, han citerar den utantill och snart gör jag det också. Det är en fin tolkning. Här i översättning från 1917.
"1 Korinthierbrevet 13
Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."
Jag lever för att älska. Det är min mening, min sanning och mitt liv. Tillika vill jag att det blir min död. Jag är kärleken. Den är min kropp, mitt blod och min själ. Den bränner och förtär, giver och när. Det den inte är, finns alls ej där.
Vår tid här är kort. Alltför kort för att försummas. Då det är ont om dagar, vill jag minnas varenda en. Enda sättet att uppnå det, är att älska oupphörligt. Obönhörligt.
Det är inte käleken till en enskild individ jag talar om, snarare kärleken inom oss alla. Till livet, till döden, till evigheten och oändligheten. Till alltings förgänlighet och det definitiva slutet.
Liksom till dig, till mig och till oss. Till begreppet Vi och till kärleken själv. Till ensamhetens allt och inget.
Jag älskar dig.
Jag älskar.
Älska
99
Detta är det hundrade inlägget i denna blogg. Därför har jag dröjt lite med att publicera det, jag kände att det behövde vara speciellt. Högtidligt. Men; faktum är att det bara är det 99:nde publika inlägget, eftersom jag har ett opublicerat utkast i listan. När jag insåg detta blev jag en aning fundersam, över huruvida detta faktiskt ska få räknas som det hundrade. Jag har valt att dela upp det i två delar - den här delen behandlar i huvudsak min blogg genom åren och de tidigare 99 (98) inläggen.
Först tänkte jag infoga det första jag någonsin skrev i den här bloggen. Det lyder:
"söndag, mars 18, 2007
This Shit
No. They are burned. Bloody burned, and so am I."
Med andra ord var det inte särskilt långt. Ungefär två och ett halvt år gammalt är det. Komiskt nog (?) är det från mars. Under 2007 är tio av fjorton inlägg från mars. Från 2008 är alla de åtta inläggen från april... Och i år har jag ett inlägg från januari, men sedan startade jag upp bloggen igen på allvar i just mars. Det verkar som om mitt behov av att skriva alltid kommer någon gång där på vårkanten, i samband med kvalserien. Och med tanke på hur otroligt ostrukturerad min hjärna brukar te sig under detta helvete, är slutsatsen rimlig. Det första inlägget (ovan) handlar givetvis om Leksands IF och kvalserien. Som ni förstår hade de förlorat, förmodligen låg de pyrt till i tabellen. I nästkommande notering pratar jag om hopp och att en teoretisk möjlighet finns kvar. Sen nämner jag inte LIF mer den säsongen, men det sket sig som bekant. Jag bloggade av någon anledning på engelska den första tiden, hade strikta regler för utformningen. Det var jobbigt och betungande, och jag höll inte igång särskilt länge. Kontinuerlig blev den här bloggen först i mars 2009. Det krävdes uppenbarligen viss inspiration, som från andra bloggare. Christine har bloggat under många år på adressen http://cricce.blogspot.com/ och när Haris sedan startade sin eminenta tankesspridning, http://harisdelicious.blogg.se/, började även jag. Tack till er.
Sent i somras bytte jag design och adress, jag kände mig färdig med "Souvernir", vilket, som synes, var felstavat och tillhörde en svunnen tid. Love is souvenir of sadness, min titel, är ett citat från KoRn. Att kärlek är en sorgesouvenir kan jag stå fast vid, men det representerar också mycket annat. Och jag hade tänkt mig, att jag skulle ägna det hundrade inlägget åt just kärlek.
Först tänkte jag infoga det första jag någonsin skrev i den här bloggen. Det lyder:
"söndag, mars 18, 2007
This Shit
No. They are burned. Bloody burned, and so am I."
Med andra ord var det inte särskilt långt. Ungefär två och ett halvt år gammalt är det. Komiskt nog (?) är det från mars. Under 2007 är tio av fjorton inlägg från mars. Från 2008 är alla de åtta inläggen från april... Och i år har jag ett inlägg från januari, men sedan startade jag upp bloggen igen på allvar i just mars. Det verkar som om mitt behov av att skriva alltid kommer någon gång där på vårkanten, i samband med kvalserien. Och med tanke på hur otroligt ostrukturerad min hjärna brukar te sig under detta helvete, är slutsatsen rimlig. Det första inlägget (ovan) handlar givetvis om Leksands IF och kvalserien. Som ni förstår hade de förlorat, förmodligen låg de pyrt till i tabellen. I nästkommande notering pratar jag om hopp och att en teoretisk möjlighet finns kvar. Sen nämner jag inte LIF mer den säsongen, men det sket sig som bekant. Jag bloggade av någon anledning på engelska den första tiden, hade strikta regler för utformningen. Det var jobbigt och betungande, och jag höll inte igång särskilt länge. Kontinuerlig blev den här bloggen först i mars 2009. Det krävdes uppenbarligen viss inspiration, som från andra bloggare. Christine har bloggat under många år på adressen http://cricce.blogspot.com/ och när Haris sedan startade sin eminenta tankesspridning, http://harisdelicious.blogg.se/, började även jag. Tack till er.
Sent i somras bytte jag design och adress, jag kände mig färdig med "Souvernir", vilket, som synes, var felstavat och tillhörde en svunnen tid. Love is souvenir of sadness, min titel, är ett citat från KoRn. Att kärlek är en sorgesouvenir kan jag stå fast vid, men det representerar också mycket annat. Och jag hade tänkt mig, att jag skulle ägna det hundrade inlägget åt just kärlek.
fredag, oktober 02, 2009
Vart är jag nu påväg?
[Varning för negativa toner, igen.]
Jag har precis skrivit fem sidor i min pappersdagbok. Använda subjekt var "jag" och "du". Det var i resonerande och terapeutiskt syfte, så, kom jag fram till något? Ja, jag kom fram till ytterligare ett dilemma. Nu är det för övrigt fem och en halv. Det säger något om min rastlöshet när detta ändå inte räcker, utan jag måste skriva även här. För jag exploderar av mina tankars snurrande, min själ smälter. Jag skulle inte säga att jag är ledsen, men rödgråten är jag. Och den här bloggen har ju egentligen bara ett enda syfte. Det blir en typ av kommunikationskälla, för att jag känner till ungefär vilka som läser. En ensidig kommunikation (vilket då kanske inte är en kommunikation i biologisk mening, men snälla, det är fredag) och en möjlighet att skriva vad fan som helst utan att behöva stå till svars för det eller ens få ett svar på det. Trots att det alltid är svar jag söker. Men jag fruktar dem. Och jag kan inte rättfärdiga mina frågor, rättfärdiga dem ens för mig själv. Det vill säga yttrandet av dem.
Bland annat undrar jag varför man ska behöva vara så vilsen. Man kan hitta sig själv, flera gånger, men är ändå vilsen. Liksom ensam. Ensam lever man och ensam dör man, och JA, det ska vara så. Ändå har man så förbannat svårt att acceptera det. För att man hört talas om något som kallas för tvåsamheten. Vad är det för ett jävla patetiskt ord. Det är en illusion, en lögn! För att vi aldrig ska kunna nöja oss med vad vi har. Ni förstår, att gjorde vi det skulle systemet falla. Ingenting skulle längre fungera, om folk gick runt och var nöjda. Det är här jag tycker att systemet brister, jag menar, det vilar helt enkelt på folks olycka. Och vi frågar oss själva, vad som egentligen är viktigt. Vi kommer ändå inte få något svar. Och finner vi det, tvingas vi ändå fortsätta som vanligt, bara ytterligare medvetna om meningslösheten med vår existens. Jag tror, att människan inte är gjort för att vara människa, med allt vad det innebär. Faktiskt är det så, att jag rätt ofta känner att jag inte orkar vara människa. Det är då jag vill skapa min egen verklighet, och flytta till ett hus i skogen, där jag kan leva alldeles ensam. För att slippa illusionerna. För att slippa sakna tvåsamheten, för jag ska inte längre tro på den. Hur ger man upp tron på sitt enda hopp? Hoppet om sin enda tro. Och du kan alltid, alltid sammanfatta allt till dessa tre grundstenar. Tro, hopp, kärlek. Det som ger vårt tillvaro allt och ingenting. Ljus och mörker. Lycka och olycka. Dag och natt. Liv och död. Där har ni den, nyckeln. En rostig gammal nyckel, som går till dörrar där man sedan länge har bytt lås, eller sådana som slagit sig i värmen eller kylan. Som aldrig går att öppna mer.
Tro, hopp och kärlek.
Och kvar finns bara döden.
Jag har precis skrivit fem sidor i min pappersdagbok. Använda subjekt var "jag" och "du". Det var i resonerande och terapeutiskt syfte, så, kom jag fram till något? Ja, jag kom fram till ytterligare ett dilemma. Nu är det för övrigt fem och en halv. Det säger något om min rastlöshet när detta ändå inte räcker, utan jag måste skriva även här. För jag exploderar av mina tankars snurrande, min själ smälter. Jag skulle inte säga att jag är ledsen, men rödgråten är jag. Och den här bloggen har ju egentligen bara ett enda syfte. Det blir en typ av kommunikationskälla, för att jag känner till ungefär vilka som läser. En ensidig kommunikation (vilket då kanske inte är en kommunikation i biologisk mening, men snälla, det är fredag) och en möjlighet att skriva vad fan som helst utan att behöva stå till svars för det eller ens få ett svar på det. Trots att det alltid är svar jag söker. Men jag fruktar dem. Och jag kan inte rättfärdiga mina frågor, rättfärdiga dem ens för mig själv. Det vill säga yttrandet av dem.
Bland annat undrar jag varför man ska behöva vara så vilsen. Man kan hitta sig själv, flera gånger, men är ändå vilsen. Liksom ensam. Ensam lever man och ensam dör man, och JA, det ska vara så. Ändå har man så förbannat svårt att acceptera det. För att man hört talas om något som kallas för tvåsamheten. Vad är det för ett jävla patetiskt ord. Det är en illusion, en lögn! För att vi aldrig ska kunna nöja oss med vad vi har. Ni förstår, att gjorde vi det skulle systemet falla. Ingenting skulle längre fungera, om folk gick runt och var nöjda. Det är här jag tycker att systemet brister, jag menar, det vilar helt enkelt på folks olycka. Och vi frågar oss själva, vad som egentligen är viktigt. Vi kommer ändå inte få något svar. Och finner vi det, tvingas vi ändå fortsätta som vanligt, bara ytterligare medvetna om meningslösheten med vår existens. Jag tror, att människan inte är gjort för att vara människa, med allt vad det innebär. Faktiskt är det så, att jag rätt ofta känner att jag inte orkar vara människa. Det är då jag vill skapa min egen verklighet, och flytta till ett hus i skogen, där jag kan leva alldeles ensam. För att slippa illusionerna. För att slippa sakna tvåsamheten, för jag ska inte längre tro på den. Hur ger man upp tron på sitt enda hopp? Hoppet om sin enda tro. Och du kan alltid, alltid sammanfatta allt till dessa tre grundstenar. Tro, hopp, kärlek. Det som ger vårt tillvaro allt och ingenting. Ljus och mörker. Lycka och olycka. Dag och natt. Liv och död. Där har ni den, nyckeln. En rostig gammal nyckel, som går till dörrar där man sedan länge har bytt lås, eller sådana som slagit sig i värmen eller kylan. Som aldrig går att öppna mer.
Tro, hopp och kärlek.
Och kvar finns bara döden.
torsdag, oktober 01, 2009
Oktober: domen
Varning för negativa utlåtanden.
Idag är en riktigt dålig dag. Så är det bara. Haglade gjorde det också. Det känns som om der kommer börja rulla snart, och inte rulla på ett positivt sätt som i flyta på, utan bara som i rulla bort, med dagar som flyter samman till en jämngrå höstmassa. Jag vill ha lov, och jag vill sova. Men jag ska tänka positivt, absolut. Att inte tänka alls är nog så nära jag kommer idag, dock. Ni kan få anledningarna till det här. Jag sov för lite, jag har inte ätit ordentligt idag och jag har pms. Denna humörsdipp är med andra ord föga förvånande. Jag hoppas att återkomma med ny kraft redan i morgon. Som utlovat följer hur som helst min dagboksanteckning från den första oktober förra året. Den har vissa en aning mer positiva undertoner, men det komiska är, att en hel del hade stämt idag också.
"1/10-08 22.34 Onsdag
Så var det oktober.
Men jag vägrar bryta ihop.
Hösten ska bemästras även den,
jag ska återta kontrollen över mitt liv.
Reclaim myself.
Jag hade biologiprov idag, det gick faktiskt riktigt dåligt. Som tur är bryr jag mig inte längre, annat har tagit över.
Fan vilka tomma ord jag rabblar.
Vem försöker jag lura?
Jag vet inte vad jag vill längre, vem jag är, vilka jag kan lita på. Vän efter vän lämnar mig.
Och jag tycker synd om mig själv för det? Det är ju sjukt. Jag kanske inte förtjänar bättre som jag beter mig. Tove, lägg av nu innan det är försent!
Annars har jag snart ingen kvar och hela klassen emot mig.
Så kan jag sitta här, ensam och miserabel, med fallande betyg och bortblåst självförtroende. Mötandes en höst och en vinter, årstider jag fruktar och som i sig själva brukar räcka för att knäcka mig.
Låt det inte ske
Rädda dig själv
Ingen kommer till din räddning
Du får ingen hjälp
Praktisera lögnen
Ensam är stark
Skapa sanningar
Ingen trodde fanns
Finn dig aldrig i vemod
Du hör inte hemma där.
Rädda dig själv
Innan det är försent.
Idag är en riktigt dålig dag. Så är det bara. Haglade gjorde det också. Det känns som om der kommer börja rulla snart, och inte rulla på ett positivt sätt som i flyta på, utan bara som i rulla bort, med dagar som flyter samman till en jämngrå höstmassa. Jag vill ha lov, och jag vill sova. Men jag ska tänka positivt, absolut. Att inte tänka alls är nog så nära jag kommer idag, dock. Ni kan få anledningarna till det här. Jag sov för lite, jag har inte ätit ordentligt idag och jag har pms. Denna humörsdipp är med andra ord föga förvånande. Jag hoppas att återkomma med ny kraft redan i morgon. Som utlovat följer hur som helst min dagboksanteckning från den första oktober förra året. Den har vissa en aning mer positiva undertoner, men det komiska är, att en hel del hade stämt idag också.
"1/10-08 22.34 Onsdag
Så var det oktober.
Men jag vägrar bryta ihop.
Hösten ska bemästras även den,
jag ska återta kontrollen över mitt liv.
Reclaim myself.
Jag hade biologiprov idag, det gick faktiskt riktigt dåligt. Som tur är bryr jag mig inte längre, annat har tagit över.
Fan vilka tomma ord jag rabblar.
Vem försöker jag lura?
Jag vet inte vad jag vill längre, vem jag är, vilka jag kan lita på. Vän efter vän lämnar mig.
Och jag tycker synd om mig själv för det? Det är ju sjukt. Jag kanske inte förtjänar bättre som jag beter mig. Tove, lägg av nu innan det är försent!
Annars har jag snart ingen kvar och hela klassen emot mig.
Så kan jag sitta här, ensam och miserabel, med fallande betyg och bortblåst självförtroende. Mötandes en höst och en vinter, årstider jag fruktar och som i sig själva brukar räcka för att knäcka mig.
Låt det inte ske
Rädda dig själv
Ingen kommer till din räddning
Du får ingen hjälp
Praktisera lögnen
Ensam är stark
Skapa sanningar
Ingen trodde fanns
Finn dig aldrig i vemod
Du hör inte hemma där.
Rädda dig själv
Innan det är försent.
>>How can I be lost,
when I've got nowhere to go?<<
>>And how can I blame you
when it's me I can't forgive?<<"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)