En dröm från det förflutna om en svunnen framtid

Julen är i mångt och mycket den ensammaste tiden på året. Natten är tung liksom hjärtat och sinnet. Jag är lycklig, mår oförskämt bra, har varit vid fantastiskt humör länge nu. Fast så åkte du. Gästerna bluddrar och babblar och katten löper igen och gapar och skriker. Granen är vackrare än på många år och när vi satt där i stolen, en sådan glädje, lycka, tårarna börjar nalkas nu, för mycket nubbe. Total förvirring. Denna jul kom med en särskilt julklapp. Dags att komma nu och välta omkull det liv jag så tappert försöker bygga? Jag blev glad av vad du sa. Jag vet dock ingenting längre. Det här är inte ett blogginlägg. Det här är ett mått på en förvirrad själs förvirring. Givetvis borde jag gå ut till de andra och delta i firandet men om en timme är det julafton och vad i helvete betyder det, vad går julen ut på, att spela ett spel? Det började så annorlunda i år, men fortsatte i samma gamla mönster. Varför lyssnar jag på den här musiken, LeMarc mitt i allt, mellan månen och mitt fönster finns en bro. Det gick okej i år med julen, mindre stress än vanligt (tro det eller ej), färre utbrott sista dagarna (inga alls faktiskt), bättre sällskap, curlingsamlingar och ett bra fokus. Åt helvete med att spela upp en scen bara för att det ska se ut på ett visst sätt. Det blir konstigt när två personer vill en sak och båda till sist argumenterar för motsatsen. Jag saknar dig, älskade. Och dig, vän från förr. Och dig, min sol. Men ingen finns att ringa på jul ty alla är någon annanstans. Därför är det ensamt.

Det är inte tomt här än. Bara babbligt. Snart går gästerna och ljudet dör ut, Maja och Janne går och lägger sig, och så gör väl även jag i sinom tid, även om jag antar att jag kommer försöka skjuta upp det. Ty jag går ensam till sängs, där mina nytvättade lakan väntar. Vad ska jag göra i natt? Att sömnen skänker mig nåd är något jag betvivlar. Hur skjuter man upp sängdags? Och brev från en bakgård. Vad gör man under tiden, om inget sällskap finnes i någon kommunikationskanal? Jag skulle vilja spela betapet med Jakob, prata på msn med Christine och säga grattis, ha ett hederligt gammalt röjparty, sitta under filten med Kajsa och prata, höra Louise ständigt precisa åsikter och upplysande råd, eller debattera vargens roll, eller vad som, men mycket av det där tillhör det förflutna och det är inget man gör på julaftons natten, då förväntas man sova, jag kan inte se en film själv, inte spela något spel allena, har inga julklappar kvar att slå in och inget är samma sak längre. Jag är fortfarande lycklig. Men rädd. Jag har ingen tillit, tror inte om mig själv att jag klarar utsatta situationer. Min trygghet är för långt bort och inuti finns kaoset kvar, det vet vi. Vad kan man göra ensam som är kul? Plugga? På julaftonsnatten? Jag överdramatiserar, det är inte ens illa än, såvida jag inte tänker på avståndet, men jag är orolig för hur det blir sen. När skratten tystnar. Nu åter till gen påklistrade julgemenskapen. Ursäkta min förvirring. Tydligare redogörelser kan komma att följa. Vill du ha ett svar är svaret nej, jag offrar det inte i dagsläget, då får du ge mig mer att bygga på, jag vågar inte.

Far från det förflutna och framtiden

En vintervit eftermiddag i Vasastan, som alla andra men kanske inte ändå. En far från det förflutna och förunderlighetens landskap. Försoning och frågor, öppenhet, ärlighet, allt det där ni vet. Middag och mys och en undran, varför, som så många gånger förr. Det där ordet som alltid återkommer, det man aldrig kan fly. En mor i sin frånvaro, en ensam dotter men med vetskapen att far finns kvar, han älskar än och det gör även hon, lika mycket som någonsin, och en familj, sliten men stolt, en aning sargad men alltjämt stabil. Inget går upp emot de där ovillkorliga relationerna som kommer genom blodsband, minns det, bär det med er, det är alltid värt.

En kurator på en skola, ger råd och lyssnar, men jäktar även hon ty sådan är vår skola, alla jäktar, tiden är knapp, snart är det jullov och verkligheten är hård. Ett prov och ett resultat, tillräckligt, ett hjärta bräckligt, men med inneboende hopp, lyser och slår, jämt och fast, för vänner och älskade. Slår med stöd, ovärderligt, och tro mig, jag förstår och jag uppskattar. Det är aldrig ett alternativ. Det är en självklarhet. Jag kommer hem igen på söndag. En symbolik i att hitta hem, både bokstavligt och andligt, internt, externt, vad är vad när allt hänger samman. En missad fysiklektion om en kraft som inte existerar, till förmån för förståelse och en inledning. Hur många är möjligt att åter nå, att återfå?

Huvudvärk var det någon som sa. Huvudbry är att föredra, det är konstruktivt näst intill, ni vet man behöver tänka, hjärnan behöver stimulans, kanske inte grubblande och ältande, men resonemang, diskussion, utveckling och filosofi, existentialism. Vi ska ta oss dit. en acceptans av eländets makt och vanmakt, jag härskar här, i min värld är det jag som är tyrann, jag kan ta kontrollen, jag är inget offer, tvärtom, och så vidare. En kemiposter som inte blivit gjord, ett sömnbehov jag inte respekterar, men för en gångs skull en tillgodosedd hunger, hur blir morgondagen nu då? En tidig samhällskunskapslektion följd av lång dag men lovet nalkas och vad syftar egentligen advent till, vad är det vi väntar på, Jesus Kristus eller en andningspaus?

En utopi som sakta rämnar, alltför beroende av andra, obstinata karaktärer som vägrar se möjligheter, alltför fokuserade på risker och sin egen stolthet. Bjud till, vi vet att du vill. Vi har alla våra utopier, min och din har gemensamma element, skillnaden är att du är rädd för din, och att du vill låta det förbli just en utopi, emedan jag vågar tro och vill förverkliga den, med en övertygelse om att vi kan, att vi är bra nog, att tillsammans går det att göra skillnad. Jag är inte naiv och föga optimistisk, snarast realist och har fått komplimangen klarsynt, lita på mig, ge det en chans, jag vet att du klarar det. Alla nöjda, alla glada, vad är nackdelarna med det? Din anledning bör dock vara du nöjd, du glad, och ge fan i andra. Vi har alla våra utopier, men också fyra eller fem alternativa planer, som inte är illa de heller, och vi klarar oss, se till dig själv, men säg inte nej för att du inte vågar. Det om något, är dumdristigt.

Synkoper

Kommer ord någonsin att kunna ha ett egenvärde, eller är det dess innebörd som rymmer syftet? Är skrivande en sysselsättning eller en terapiform, kanske båda, kanske mer än så, en kommunikationsväg, en hjälp, en hand i två riktningar. Att tystnad är ett sällsamt inslag i ett stillnande hem efter stormen, kan tyckas ointuitivt men voro sant. En katt av avgrunden, helvetesgapet ljuder. Nyss hemkommen, återigen senare än beräknat men ack så nöjd. Jag fann mitt förflutna i en föreningslokal, jag såg en verklighet, och jag förnam den. Ingen spökamazon men mörka ögon stirrade in i fönstret till min själ, blott en acceptans, ett lugn, om än flyktigt. Ett lugn från förr, då, då jag kände lugnet och var dess vän. Min oro har alltid funnits men också haft en livscykel, likt jag sina olika faser och utvecklingskriser.

David. Jag är oerhört glad att jag har dig i mitt liv, älskade. Apropå ordens egenvärde är det sådant man aldrig kan formulera tillfredställande, men man kan heller inte sluta försöka, och det är därför kärleken, i alla dess former, är källan och inspirationen till allt skapande. Som Hjalmar skrev, denne vise skald. Den insikten är väl dock kanske föga insiktsfull i dessa dagar, i det att den är föga unik, förvisso det ej behöver finnas en motsättning. Nåväl, nog om det. Idag var en vacker dag, ty jag skapade mig ett bevis. Jag kan, jag vill, jag vågar. Fatta rätt beslut, vända i tid, prioritera rationellt. Vad vill jag? In i mig själv. Varken mer eller mindre. Varför skriver jag? För att orden har ett egenvärde. Detta bevis jag nämner, ger mig hopp om framtiden. En framtid är i högsta grad möjlig, den nalkas. Vägval återstår men jag litar åter till min förmåga. Att våga göra det igen är ett stort steg. Du har stjälpt mig, ja, men det var ett nödvändigt fall för att jag ånyo skulle kunna resa mig, vackrare, starkare, stoltare, men också ödmjukare så alls ej stolt på det obstinata viset, utan stolt över livet och gåvan det innebär att leva det, och att dela det med dig. Du har hjälpt mig, på vis ingen annan kunde göra, och jag tror att du i union med framtiden kan ge mig ett liv i lycka. Det litar jag till. Ditt värde är oändligt, för mig, för världen och för dig själv. Tvivla aldrig och vandra rakryggad, bär min kärlek med dig, lita på den, lita på oss och på framtiden, den barmhärtiga och belönande, den vi härskar över men också lyder under. Förfasas ej över faror, hav tillit, älska varje dag och lev livet till fullo. Älska dina känslor och låt dina känslor älska, med varandra, med världen, med dig. Så lyder min filosofi.

Och du som kallar dig ¤, eller du som av mig blir kallad ¤ måhända, märker du hur jag närmar mig en lämplig sinnesstämning? Mineur 101221, det blir minnesvärt. Kom ihåg hur vacker du är. Fruktansvärt, obarmhärtigt vacker, men jag är oändligt stolt att vara din vän och en älskad sådan. Att få känna dig och se på dig, omslutas av din skönhet och inse att livet är något vi aldrig kommer att förstå, och precis så ska det vara, men vi ska fortsätta försöka, ty liksom kärleken driver allt skapande driver sökandet efter en insikt våra tankar mot nya dimensioner och våra samtal mot nya djup, och när du tror du är framme vis källan är det alltid en liten bit kvar, och precis så ska det vara. Så närmar jag mig en kompromiss mellan en behaglig tillvaro och en skapande anda, något jag knappt trodde var möjligt, men ack vad jag önskar att det vore så, att man kan skapa via annat än ångest. Följ mig ty du förtjänar att vara lycklig, du har rätt att ha en dröm, förenade må vi vandra. Kämpa genom svårigheter och skutta fram genom glädjen. Gå med mig och fortsätt förära mig med din närvaro. Förevigt.

Till intet...gjord? Var min jord.

Till alltets saknad och intets pånyttfödelse, vill jag dedikera en symfoni, emedan ljuset snurrar mellan broarna. Min sömn är rubbad och rösten dubbad, men för evigt vill jag vara människa, ty livet är en leksak, något dyrbart, något förunderligt. Påståenden som faller genom natten likt snön som knackar på min dörr, utbrott av filosofi och en kurator, på en hed. Där kan vi bo, friden finna slutligen, likt så många grubblare förut, en avdankad dystopi. Summera oändligheten i en boll, extrahera dina tankebanor till en orbital. Grumligt voro ärligheten, försumbar härligheten. Sinnens ro på linor hänger, balanserandes på tunna trådar, vandrandes i cirklar, på irrfärd. Nystan nystas upp och garn garnerar ett hus av pepparkaka. Spinn, ditt garn, spinn, du katt, du djur av annan art. Outgrundliga väsen med väsensskilda formuleringar. Flyktigt som en sommarförälskelse och befäst som en brand, brinner jag fram genom tillvaron med en sinad glöd, och stannar upp, för att se mig om och tänka, varpå jag finner ett hot men ett löfte. Vad väntar vänner, vilka vidunderligheter stundar, och när tiden är inne, finnes då ett svar? Vad vill du? Jag vet ju, men vännen min, du vackra varelse, världen är inte din att härska, humöret inte ditt att behärska. Dina hjärtan är färska men smärtan är vag, styrkan svag. Som vatten tunnlar ett år i taget. Begränsade brustna begär och drömmar beskylls för labilitet ty verklighet är vad? Styrka nu, som inte sinar, och en mandarin från framtiden. Den mening du söker är den mening jag skriver, bisatser hoppar runt i en häftig tango med hoppet. Hurdan är kärleken?

Att leva nu, inte sen. Lycka är ditt förnamn, lyckan är din sorg, sorgen din ensamhet och ensamheten, din varmaste vän. Fly från tanklösheten mot en inre insikt, en identitet, efterlängtad, borttappad. Återfunnen? Återstår att se.

Well, it's not the time to breakdown.

It's not the time to breakdown.

It's not the time to break up this love,

Keep it together now.

It's not the time to break.

Read it all, no need for separating here.

Allt

Om det vore vår skulle jag promenera. Bara gå, gå. Det finns ett sätt att älska men tusen sätt att gå. 18 och sol, men närmre -18 och snö. En halvmulen himmel, mörkret på väg att sänka sig, trots att jag intet åstadkommit ännu denna dag av förvirring. Oron den är stor. Jag trillade dit igen, började lyssna på Thåström, och då vet vi ju hur det slutar, jag gråter och saknar Jakob, och undrar vad jag gjort och vart världen tagit mig. Visst är jag glad och jag vill inte byta längre, men det är snart jul, och en splittrad familj kan bli två. Kämpa mina vänner, håll ut.

Det är hårt att leva. Gårdagens alkoholkonsumtion överskred det optimala, födointaget har varit undermåligt ett tag och sömnen, den bör vi nog inte nämna. Således kan jag utan större felmarginaler förutspå en förkylning. Det är ingen katastrof. Kanske ett lugn i stormen. Även denna månad verkar bli hektisk, kanske inte för mig i synnerhet. Drygt två skolveckor kvar, på dagen tre veckor till julafton, och vad händer härnäst. Jag finns här. Tro på mig.

Så där kom den igen, Brev till tionde våningen. Den värsta låten av alla, och vad jag minns. Jag minns allt, tro inget annat. Jag glömmer inte vilka vi var och jag vägrar tappa mig själv, likt jag vägrar ge upp, för min saknad är reell. Jag skulle aldrig ljuga för dig, ljög aldrig. Så ledsen för allt min vän. Och man kan leva ett helt liv här, i hemlighet. Det är oändligt tungt.

Jag ska på möte snart och det ska bli skönt, för jag måste ut här ifrån, har svårt att hantera ensamheten, givetvis, det har jag alltid haft. Jag vet inte längre vad jag vill eller vad jag känner, bara ibland, jag lever för långt från mitt inre, och för långt ifrån mitt yttre, för långt från mina vänner och min familj, för långt från verkligheten, i en bubbla. Den är vacker och underbar men ni vet hur ofta bubblor spricker och då faller man, blottas i sin helhet, det inre sipprar ut och det yttre exponeras för en kall vintervärld. Vad ska man ta sig till när man intet vet.

Ty allt är en illusion och illusionen är en klyscha, ingen lyssnar, alla finns där. Så försummar jag åter min skolgång och min stabilitet, det är ett ofelbart recept för misslyckande; strunta i att plugga, ät inget, sov inget, drick alkohol, frys. Lyssna på Thåström följt av LeMarc. Vad är poängen med något alls? Min dagbok har fått besök två gånger denna vecka allaredan. Säsongsbästa, eller vad. Måste leva närmre tankarna, omfamna dem, förankra mina känslor i dem så att jag kan veta vad jag håller på med.

Jag har några gamla drömmar kvar, och jag skriver nya nästan varenda dag.

Tobias låter meddela att han redan är på UFS kansli. Så bör jag kanske sälla mig till den kollektiva ensamheten och fly från den solitära. Jag finns här. Sök den kollektiva ensamheten med mig. Gå med mig, till världens ände.