Drömmar, irrfärder, verklighetsflykt och ointresse

Man tar sig onekligen för allt möjligt konstigt när man vill undvika att plugga. Nu försöker jag motivera att jag inte pluggar. Detta genom att ange betyget G i samtliga kvarvarande kursen och räkna ut det betygssnitt en sådan tillåt mig säga katastrof skulle leda till. 15,2 tack vare att jag redan har 14 MVG (hur troligt det är att jag skulle få G i t.ex. franska 4 eller svenska B där jag redan har MVG som omdöde kan man ju visserligen debattera men nu räknade jag på det ändå). Jag tycker personligen att 15,2 är helt okej, det är drygt snitt VG och jag kunde ha minimal närvaro resterande terminer samt knappt alls behöva plugga hemmavid (hur svårt kan det vara att få G?). Ni anar inte hur frestad jag är. Vidare surfade jag in på Stockholms universitets hemsida för att se hur långt 15,2 skulle räcka. De allra flesta utbildningarna hade hösten 2009 "samtliga behöriga erbjöds plats". Bland de som faktiskt hade en gräns räckte 15,2 förvisso inte jättelångt, måste jag erkänna, men jag kunde bland annat bli idrottslärare på gymnasiet. HAHAHAHA. Att se sådant som att det är samtliga intagna på högstadielärarutbildningar inom alla ämnen, däribland matte och fysik, gör mig mycket ledsen och man förstår varför det finns så många dåliga lärare. Förresten ger mig G i samtliga resterande kursen 2,5 meritpoäng till de flesta linjer! 17,7/22,5. Och så finns högskoleprovet. Vidare finns ändå inga jobb för akademiker. Summa sumarum, varför, VARFÖR, ska jag fortsätta plugga?

Det här var inte det mest motiverande jag kunde göra för att få mig själv att skriva en engelskauppsats eller räkna ikapp i matte, kemi, fysik osv. Jag inser det. Men kanske tar det bort paniken. De som känner mig förstår att med fjorton raka mvg finns det inte minsta sannolikhet i världen att jag skulle skita i allt nu, ens om det vore bäst för mig och jag blev rekommenderad det av säg en psykolog. Likväl är det roligt att leka med tanken. Jag vill helst hoppa av och dra någon helt annanstans men det vore kanske bra och mer realistiskt att åtminstone stanna och skaffa behörighet. Jag drömmer vidare om ett liv i frihet.

På hemväg idag var det stopp i tunnelbanan. Minuterna gick bokstavligt talat bakåt. "Åkeshov 6 min. Åkeshov 7 min." Jag gav upp tidigt och då jag redan var långt ifrån fyrans hållplats tänkte jag att det vore roligt att gå hem, något jag ännu inte gjort (trots att det bara tar ca tjugo minuter, katastrof). Jag går upp mot Tegnergatan och tänker att jag ska ta Barnhusbron eftersom det går fortare än att traska via Odenplan och St Eriksplan. HAHAHAHA medan jag skriver detta kollar jag på en karta och inser vidden av mina fadäser. Så långt var hur som helst allt helt i sin ordning. Hur som helst passerar jag drottninggatan (den är lång så det var faktiskt inte fel), kungstensgatan, norrtullsgatan vilket jag trodde var rätt men nu var jag påväg åt helt fel håll. Plötsligt hittar jag mig själv på Odengatan vid Odenplan varifrån jag tar fyran i alla fall, men allt det där blev en väldigt udda omväg och medan jag irrade runt utan att vara övertygad om var jag befann mig var det som om jag tappade greppet om verkligheten. Det var folktomt, öde, kallt, snöstorm och fullkomligt meningslöst. Det var livet i ett nötskal, långt bort från allt av värde men ändå överväldigande lugnt och fridfullt. Stormens öga. Så fort jag såg Odengatan rycktes jag tillbaka till min verklighet och påmindes om alla de åtaganden jag just nu gör mitt bästa för att skjuta upp. Det var en udda upplevelse. Följden blev att jag trots att jag slutade halv två inte var hemma förrän tre. Och jag har idag lärt mig något om alltets förgänglighet och värdet av att bryta mönster. För ingen bryr sig och det måste man förstå, vem vet att jag går där jag går, vem ser mig när jag fryser, det finns ingen och ska heller inte göra det. Lev ensam, dö ensam. Roten.

Flera gånger den här veckan har det slagit mig hur lite folk märker. Hur uppe folk är i sina egna världar och verkligheter, inte öppna för någon annans och själv är jag givetvis likadan, hur kan man leva i någon annans verklighet, det går inte, fungerar inte så. Och att vara så ensam i sin verklighet, det sliter mig i stycker men som sagt tror jag att det är nyttigt, lev ensam, dö ensam, och ju tidigare man accepterar detta desto lättare blir livet. Min högsta önskan är att dela mitt liv med någon annan. Och att samtidigt dela någon annans liv. Att skapa en gemensam verklighet.
Kanske var man tidigare i familjens värld och kanske är det därför (bland mycket annat) det är svårt att växa upp. Därför man tvingas tänka och fundera så förbannat mycket, och därför man vill fly sig själv, likt jag gjorde idag på min irrfärd. Jag vill inget säga med det här, jag bara funderar i ord. Det är enbart riktat till min egen förståelse.

För att förtydliga spåret om att ingen något märker. Ta förändringar som ingen noterar. Och noterar man kommenterar man ändå inte. Ta allt det ingen frågar. Trots att alla vet. Anar. Jag förstår inte vad detta beror på, denna egofixering och ointresset för andra. Låt mig ge ett exempel, om än alltför snävt för min ytterst allmängiltiga poäng. Någon nämner att hen ska på bio efter skolan. Nästa morgon tänker ingen tanken att fråga hur filmen var. Kanske tänker man inte alls på det, kanske tänker man "hen får berätta själv om hen vill", det spelar ingen roll. Fullt upp med sina egna bekymmer. Visst händer det att någon frågar hur bion var någon gång ibland, eller vad någon gjorde i helgen, då oftast i konverserande syfte, inte för att det är intressant. Jag tycker inte att man är någon hjälte bara för det. Återigen är mitt exempel undermåligt men jag vill inte ge ett reellt och det här handlar inte om mig. Det är en generation av individualister. Men för all del, låt var och en leka sitt eget liv, vakna upp när allt är försent och låt bitterheten dränka jorden.

Hur mår du? Inte i konverserande ton, utan för att jag undrar. Jag bryr mig.

Måndag

Jag undrar hur det redan kan vara måndag igen. Jag minns den förra måndagen så väl, inte alls lik denna heller, men jag minns hur jag funderade över att blogga om min dag. Precis som nu. Den gången blev det inget, nu blir det det. Mycket skum grej egentligen, det här med bloggande. Till att börja med får jag ursäkta åskmolnet Tove som dök upp på Norra idag. Det är faktiskt fullkomligt värdelöst att vara sjuk, dock tog en ipren mig igenom dagen. Placebo eller inte, piggare blir man. Nu har jag tänt ljus och spelar min spellista "depressiv musik", och jag har tagit mig igenom 14 sidor fysikläxa. Bara uppgifterna kvar. Detta är en stor prestation med tanke på min fullkomliga pluggtorka den sista tiden, det har verkligen inte gått, det är inte likt mig att verkligen missa deadlines även om min marginal brukar vara minimal. Jag kan inte förmå mig själv att bry mig. Det ska tydligen vara ett tecken på depression att man slutar bry sig om sådant som tidigare betytt mycket. Personligen tycker jag det är sunt att fokusera på vad som faktiskt är viktigt och inte spela systemet i händerna alltför mycket. Att välmåendet får gå före prestationshetsen är vare sig depressivt eller destruktivt. Jag kunde fortsätta det här utläggningen genom att påstå att det visst är destruktivt eftersom det blir värre i slutänden och ångesten alltid hinner i kapp mig men jag har redan uppfyllt dagens pessimismkvot och hävdar därför mitt nya beteende vara sunt.

Förkyld var dagen. Jag hatar verkligen att vara sjuk och tajmingen kunde knappt varit sämre, med skidresan stundande. Nog för att min kondition är dålig men idag fick jag hjärtklappning av att gå fem steg och jag vet att det beror på att jag har en infektion i kroppen. Passande när man ska åka skidor, verkligen. Antar att jag får stanna hemma och sova på dagarna så jag orkar FESTA på nätterna! Nej skämt åsido, det blir knappast något festande om jag är förkyld redan innan. Spela kort, någon? Ja, bitterheten lyser igenom.

Jag trivs bra med att vara nedstämd, det gynar tankfullheten och är antihysteriskt, vilket är skönt, emellanåt. Det var härligt att flumma i fredags (lördags, dygnsdefinitionerna driver mig till vansinne) men jag trivs med båda delar. Lättsamheten somliga dagar och en kreativ tyngd andra dagar. Det ger perspektiv och ökar klarsyntheten. Kontrollerat är behagligt.

En måndag utan matte. Som inte inleddes med Dementor Hanspeters metaforiska kyss (den här formuleringen känns väldigt tvivelaktig...). I stället inleddes den förvisso med släpande av tio kilo skidutstyrsel (host) samt dator från far till mor, vilket var nästan lika dränerande (jag har fastnat för det ordet). Ej att förglömma den smått regnblandade snön och den daskgrå himlens inverkan. Hur som haver, jag undrar om jag kommer sakna Hanspeter. Lite tomt känns det allt (om än ack så skönt, missförstå mig inte). Nu vill jag bara att han ska få ändan ur vagnen och rätta våra förbannade prov. Liksom jag stör mig på lögner stör mig brutna löften... Lova hellre inget alls.

Just nu har jag det ganska mysigt och det är tur att man kan vända dagar som börjar illa. Precis som man kunde önska att Leksand kunde vända matcher som började mindre lyckat... Vad nu det uttalandet kom ifrån? En allmän bitter underton, jag ber om ursäkt. Härnäst väntar uppgifterna till fysikläxan, franskaläxa om jag förstår vad den var (en viss person kan eventuellt vänta sig ett sms med denna fråga, haha) och kanske LeMarc i stället för denna allmänna spellista. Planerar även att inom kort föra över bilder från kameran till datorn, vilket innebär julavslutning, jul, nyår, tårtbakning samt filmkväll (tårtätning)! Kommer upp på facebook förmodligen, ingen anledning för Louise att oroa sig med andra ord. Jag har ingen tid över dessa dagar men om jag hade det skulle jag måla. Mina akvarellfärger har legat orörda alltför länge, och jag blir fortfarande glad av att se på min senaste kreation/avbild (ikon?). Avslutningsvis vill jag bara säga kom igen, ge oss vår?! Nog med tomma ord.

Fan.

Varför tog jag mig hit, trots att jag lovade mig själv att inte blogga ikväll. En retorisk fråga, helt klart. Jag vet varför och kommer själv att svara. Jag är riktigt nere i skiten idag. Det var jag redan innan jag såg Höstsonaten på Dramaten, en mycket tung pjäs som inte gjorde humöret bättre. Den var mycket bra och tänkvärd dock, utan tvekan välspelad, djup och gav nya perspektiv. Jag är glad att jag såg den, missförstå mig inte. Hur som helst är tyngd som ett ledord för dagen. Dygnet. Det var tungt även i natt. Nå, det var det här jag inte skulle skriva. Bara svara på frågan. Jag är instabil, borde inte prata med någon alls när jag känner såhär. Inte skriva för någon alls att läsa. Problemet är att det värsta är ensamheten. På så vis uppstår ett dilemma, jävligt signifikant för mitt liv. Jag själv eller andra. Mitt eget välmående eller att skona andra från mitt vansinne. Det finns inget jag kan hantera i detta, ej heller tvinga någon annan att hantera det och jag orkar inte. Förlåt mig. Här på bloggen behöver i alla fall ingen bry sig som inte vill. Det hela blir patetiskt och får som en komisk underton. Men för mig finns ingen komik. Bara ordet, jag vägrar skriva. Jag har ingenstans att ta vägen, ingenstans att gå, men sådant är livet. Man föds ensam, lever ensam och dör ensam. Lätt att förstå men svårt att begripa sig på.

Det fanns vissa citat jag fastnade för i Höstsonaten. Ett var detta:
"Att vara vuxen är att kunna handskas med sina drömmer och förhoppningar".
Kanske blir vi aldrig vuxna, kanske är det blott ett begrepp vi hittar på. Som så mycket annat. Jag vet så lite och varje svar föder hundra frågor, aldrig ska vi komma till insikt, och vad vi vet fruktar vi och förstår det ändå inte. Ta döden. Vi känner den, så till vida att vi känner till den. Ändå kan vi aldrig förstå den, och många av oss fruktar den. Ta kärleken. Vi vet i grova drag vad det är, trots att vi egentligen inte har en aning, vi fruktar den, vi längtar efter den och vad uppnår vi någonsin. Med glädje kommer sorg och med kärlek kommer smärta men med det kommer också livet. Likgiltigheten lämnar blott döden att åtrå. Vad är värt och inte, var och en må göra sitt val. Själv valde jag slutligen livet, men märkte att det dödar mig och undrar vad som händer nu. Inga svar har jag och inga väntar jag mig längre. Så förlitar jag mig på dödens befrielse igen, ty dagen skall komma. Intet är stabilt inom mig. Men döden består, hur ska jag någonsin kunna lita till något annat?

När redan dagen bjöd på tyngd och tårar, vad har då natten i beredskap? Jag fruktar, jag fruktar och ängslas, bävar, och fängslas, av min ängslan. Vad ska det tjäna till?

Redan tröttnat

Jag har dragit mig till minnes varför det är drygt att gå i skolan. Det tog några dagar så insåg jag det. Vi har inge ens haft många lektioner ännu, i mångads var den en ynka lektion (förvisso forskningsprojekt tre timmar vilket är veckans värsting), tisdags två lektioner och idag två lektioner igen. Jag slutade halv ett idag. Och då tycker man att man borde gå hem och plugga. Det är här det dryga börjar. Jag har inga problem med att vara i skolan, jag tycker det är lite jobbigt att gå upp tidigt, franskalektionerna är bitvis mördande tråkiga och nämnda forskningsprojekt är heller itne underbart, men jag kan ta mig igenom dagarna. Det värsta är att komma hem. Och tro att man ska plugga. Jag har ingen energi över huvud taget. Hur detta går till förstår jag inte för det är knappast ansträngande att ha en timme franska och en timme matte, båda lika flummiga. Det är snarare själsligt dränerande att ta sig igenom en skoldag, och livsenergin som i allmänhet dör när man kommer ut därifrån. Som om man jobbar så hårt för att stanna där medan man måste att allt studsar tillbaka när man blir fri. Resultatet blir att jag när jag kommer hem mest vill sitta vid datorn och se på TV, jag orkar inte ta mig för något konstruktivt alls. Varken skolarbete, hemsysslor (behöver städa etc) eller bejaka min kreativa sida. Man vill ägna sig åt något som inte kräver hjärnkapacitet. Varför blir det så? Om jag slutar halv ett borde jag ha krafter kvar att gå hem och skriva en lättsam engelskauppsats. Men icke. Det tar emot överjävligt mycket. När man kopplar på hjärnan igen efter att ha kollat på såpor som Scrubs eller That 70's Show i några timmar och inser vad klockan är får man panik och blir stressad för att man inget gjort. På det viset slarvar man bort sitt liv, dag efter dag, och hinner aldrig göra något meningsfullt. Läsa, skriva, allt faller bort. Det måste vara något fel med det här. Det kan inte vara tänkt att man ska leva som en maskin.

Jag förstår att samhället är uppbyggt på det sättet. Det funkar bäst om alla är maskiner, inte tänker så mycket själva (mer än att rösta vart fjärde år för att få upp valdeltagandet och hålla uppe illusionen om att vi lever i ett demokratiskt land). Konsumera mera och tro att det ska hjälpa. Det här är också varför jag inte vill vara en del av samhället. Varför jag vill sitta i mitt ödehus i södra Sverige minst 5 km från närmsta hus eller affär. För att slippa bli en lurad maskin. Ni kan inte själa mitt liv från mig, jag vägrar. Mitt liv är mitt eget, och hellre tar jag slut på det än ger upp det till er förmån. Lite omoget kan det verka att dra till med en drastisk protest likt ödehuset. Vi har heller inte sett det ännu, jag pratar mer än jag handlar vanligtvis. Men jag ser få alternativ (¤minns att vi talade om statiskheten och den bristande konkreta valfriheten?), eller inga. Jag är en vilsen flicka. Hur kan man annat än komma bort i denna komplexa, alltjämt meningslösa värld? För länge sedan hittade jag mig själv. Det var också det enda jag hittade, och är det enda jag ännu känner. Resten, ett mysterium.

Tankens makt

Det var en förskräcklig dag idag, men nu tänkte jag redogöra för vad jag ser fram emot framöver.
Först och främst ser jag fram emot att vakna i morgon bitti, och gå upp och äta frukost. För tillfället har jag sömnsvårigheter och upplever att dagarna är mycket bättre än nätterna. På natten är ensamheten som störst och man kan inget göra åt den, ty alla sover och vill man göra något på egen hand stör man någon, alltså bli även uttråkningen som störst. Dessutom plågas man hela tiden av en typ av skuldkänslor för att man inte sover och därmed vänder på dygnet, inte minst då skolan snart börjar. Summa summarum, jag ser fram emot att vakna och ha natten överstökad. Vidare ser jag fram emot att gå till skolan på måndag. Förvisso är matte 8.30 med Hanspeter inte det roligaste, heller ej det faktum att jag sannolikt måste hålla mitt föredrag under den lektionen (ett föredrag jag inte förberett alls ännu), eller att detta skulle kunna vara betygsavgörande. Vidare kan mitt snitt dö på måndag morgon. Nå, nu redogör jag för de dåliga sakerna och inte de bra som var tanken. Haha. Men det blir skönt att äntligen få veta mattebetyget trots allt. Den stora positiva saken med måndag morgon är att jag får träffa min vän Louise för första gången på alldeles för länge - hon som nu är 18. Sen har vi forskningsprojekt i tre timmar. Jippie, inte. POSITIVT tänkande var det! Naturkunskap och biologi lär vi väl inte ens ha och svenskan ska flummas bort (är ni på?). Skönt är att komma tillbaka till en tillvaro med rutin (vem lurar jag? alla hatar rutin...). Det blir strukturerat och dagarna simmar inte bara iväg och dör ut. Jag har nedtecknat "Diem perdidi" bredvid alltför många datur detta lov (wikipedia är den obildades bästa vän). Otroligt, jag har skrivit en halv sida med positiva saker om en måndag. Jag fortsätter. Jag ser fram emot helgen (trots att vi inte alls verkar vara lediga på fredag Kajsa, kolla fronter/norra reals hemsida?). Den som ställer in fredagens filmkväll måste döden dö, sedan dramaten på lördag (eller hur C?). Helgen efter (nå, redan torsdag den 21) skidresa till Stöten. Förstår ni hur mycket förberedelse vi har kvar? Vi vet inte ens hur vi ska bo. Det är med andra ord precis som det ska när det gäller oss tre, eller hur? Derby är det den helgen också, vill ha revansch (kommer för övrigt, likt Miche, bojkotta AIK-LIF pga ockerpriser och tidsbrist, men jag sörjer). Det här är allt inom de närmaste två veckorna.

Glädjeämnen längre fram är till exempel hela släktfesten i Göteborg. Min farmor fyller 85, varpå nio personer (kusiner, morbrödrar, ingifta och farmors syskon) drar ner till Götet. Jag tycker om staden och jag gillar att bo på hotell (jag fick enkelrum), plus att det blir mycket god mat osv. Bäst är förstås att farmor betalar. Jag tycker om att ha en rik farmor.
Eventuellt blir det Barcelona runt påsk, vi åker i så fall för att Gunnel vill se Zlatan. Jag är kluven just vad gäller honom men de har ju en hel del andra häftiga spelare, om man säger så, så det blir säkert roligt. I bästa fall är det fint väder och jag kan bada och jag vet inte allt. Jag har aldrig varit i Spanien förut, vad jag vet. Hoppas på att detta blir av!
Sportlov, påsklov, ses fram emot. Kvalserien väntas med förhoppningsfull (nja) tillförsikt, skräckblandad fötjusning. Nej, allvarligt talat är det en lång jävla plåga. Men går vi upp vore glädjen obeskrivlig. Jag satt för övrigt och studerade Leksands interna poängliga från kvalserien 2005, dvs sist vi gick upp. Alla namn, alla minnen. Hedlund, Rosén, Kucharcik, Nemecek, de två senare skumma importer. Sånt Leksand alltid roade sig med. Och högst där i topp med 13 p, Michael Ryder! På samma poäng men färre mål Francis Buillon. Jag minns dem så väl, så väl. Och Hönan. Nej jävlar vilken säsong det var, lock outsäsongen. Vi ska hem, upp igen! Tagga!

Så har vi hela sommaren, och eventuell tågluff som skulle bli bäst någonsin. Därefter fyller jag 18. Wow, vad kul jag ska ha med mina föräldrar. Peter LeMarc 21/9 och hockeypremiär runt samma datum (jag ber att det inte krockar).

Hoppsan, jag glömde nämna OS. Jag är helt otroligt OS-taggad efter att ha sett OS-klassiker i SVT, från finalen i ishockey, Lillehammer -94. De visade halva sista perioden och hela straffläggningen. Kan inte släppa att minst fem dåvarande Leksingar spelade i den matchen, varav en i Kanada (Greg Parks v). Tror ni att Leksand någonsin mer kommer ha en kanadensisk landslagsforward i laget? Som spelar OS? Nej, knappast. Även om NHL inte hade uppehåll för OS på den tiden (eller hade de?). GO GO OS! Nu är jag så uppe i varv att jag aldrig kommer somna i natt heller. Otroligt smidigt.

Memento mori

Känner du också hur man vill dokumentera allt som sagts? Därför finner jag det svårt att sätta ord på dagen. Som om den innehöll för mycket, för att kunna sammanfattas. Det var en bra dag. Så mycket kan jag säga. Har du också återkommande tankar, som du ändå inte yttrar? Något man kanske tänker säga flera gånger under en konversation, så blir det aldrig av i stället. Stämningen var redan en aning ödesmättad så vissa saker lämpade sig helt enkelt inte. Varför gräva sig nedåt. Annars vill jag be dig om något. Jag hoppas att det inte är försent på måndag. Har du förresten tänkt på att ju mer man säger, desto mer vill man säga? Eller fungerar även det tvärtom för dig?

Stort GRATTIS LOUISE 18 år!
Stort GRATTIS HARIS 18 år!

Är det inte sinnessjukt att vi blir myndiga redan? Var jag inte tolv igår?

Mars

Nya uppgifter om att jag är LEDIG nästa fredag glädjer mig mycket, men styrker förmodligen vissas (Christines) argument om att Norra är en något oseriös skola. Jag har sagt det förr och säger det igen: "Norra Real - Inga lektioner, bara ångest". En sanningsenlig slogan, enligt mig. I år hade jag dock snarare tänkt mig "- inga lektioner, ingen ångest", eller varför inte "inga lektioner, ingen skola alls". Nå, i mina drömmar som man säger. Men stundande termin kommer jag inte undan hur mycket jag än vill, och rationell som jag är tänker jag i stället för fiende se den som en vän (japp, det var en referens). Det tråkiga är att jag inte har någon riktigt rolig kurs den här terminen. Som filmkunskapen var, och som t.ex. religion och filosofi kan bli i trean (nu undrar ni varför jag går natur). I stället tycker jag vi ska se till att ALLA kursen blir roliga. Jag kan se vissa svårigheter med Kemi B, men om man ser det som ett dåligt skämt kanske det går? Får jag någon annan än Hanspeter i matte E löser det också väldigt mycket. För ROLIGT ska vara ett ledord (vad tog åt mig?)! Tankens makt. Jag har nästan fått mig själv att se fram emot detta. Bland annat längtar jag till på måndag. Och till nästa helg (TAGGA dramaten), och till helgen efter. Sen börjar det bli ljust på eftermiddagarna. Jag vill se schemat! Ber till gud (eller Åmis?) om ett bra schema. Tusan vilket dumt inlägg det här blev. Helt otroligt.

7/1-10
En flicka gick på en trottoar. Hennes andedräkt ångade, för luften var kall. Ögonen vittnade om något udda, det fanns ett liv i dem, men också en död. Till musik gick hon, i sin egen värld men inte ignorerandes sin omgivning. Om kärlek sjöng han, vars röst hon lyssnade till. Kärlek var hennes mening med livet, hennes kall. Det var vattnet som sköljde genom henne och släckte hennes törst, jorden hon beträdde och som gav henne föda, elden som brann i hennes hjärta och i hennes ögon och som värmde henne om nätterna. Det var också hennes luft, den luft hon andades, och det tänkte hon på när hon nu såg sin andedräkt bli till rök. Hon tänkte på sin älskade vän, och på luften, och så yttrade hon orden. Jag älskar dig, viskade hon och såg på medan orden förångades. Hon ville fånga röken, samla ihop den och stoppa den i en glasburk. Så kunde hon ge den till sin vän, och innebörden skulle för evigt bevaras däri. Hon sträckte ut handen och grep efter den, men blev stirrandes på sin tomma handflata. Då insåg hon hur flyktig kärleken är, hur lätt den går upp i rök.

Och lika flyktigt, är livet.

Högt och lågt?

Bara i morgon kvar. Sedan inget lov förrän vecka nio. Om vi bortser från fredagens enda lektion är det sju veckor av skola. Sju skolveckor. Det låter överkomligt. Jag är mycket nyfiken på det nya schemat ty jag tror det kan vara bättre än det förra. Inga mattelektioner. Jag hoppas att det inte innebär håltimmar. I så fall kan jag alltid repetera matte D, denna fantastiska kurs. Som jag fortfarane inte vet mitt betyg i. Lägg av nu Hanspeter, sluta hålla oss på halster, ge mig min dom. Dödsdom.

Här följer världens mest meningslösa stycke, men det är vad som rör sig i mitt huvud för tillfället. Hoppa gärna över det.
Jag spenderar en del tanketid med att reflektera över mina individuella val och hur jag ska få ihop 300 p MVG på lättaste sätt. Jag läser 550 om allt går som jag vill. Det skulle förenkla att få reda på betyget i filmkunskap, där jag blir mycket besviken om det inte är MVG, då jag anser min analys vara bra. Det är trots allt inte så ofta man anser sina egna skolarbeten vara bra (jag älskar hur det är verlkigen är ÄNNU meningslösare än mitt genomsnittliga inlägg). Så om vi förutsätter MVG i filmkunskap och franska steg 4 (det ska väldigt mycket till om jag missar franskan, eller hur?) är vi uppe i 150 p MVG redan där. Lägg på 50 p matte E, 50 p filosofi och 50 p körsång t ex. Då klarar jag mig helt utan de jobbiga kurserna. Inte för att underskatta matte E, men ändå. Annars har vi matte breddning 50 p, ska enligt ryktet vara lätt att få MVG om man gör läxorna ordentligt. Tyvärr är detta inte särskilt bara, kräver en massa tid men kan kanske vara värt för att gardera upp för körsången som är osäker. Jag vill ha höstterminens omdömen känner jag, då kan jag utvärdera mina chanser ordentligt. I bästa fall kan jag vara klar redan efter detta år och inte ens behöva bekymra mig om filosofin i trean. Om allt detta ändå skiter sig vill det till att plugga antingen i engelska C eller franska 5. Åtminstone franska är ett typiskt pluggämne, och behåller vi Eva-Stina borde det väl också gå med hårt jobb. Det går i princip inte att misslyckas men det är heller inte det som är problemet. Det jag egentligen vill är att kunna skippa breddningsmatten för det tar onöädigt mycket tid och energi. Tyvärr kan jag inte det ännu. Kanske om jag får MVG som omdöme i körsång. Vilket nog inte lär hända. Som ni märker har jag ett problem. På grund av min lathet, det lättaste vore såklart att göra sitt bästa i allting och lite till att det räcker. Vilket det nog skulle. Men varför jobba i onödan?

När min hjärna upptas av ovanstående profana funderingar förstår ni att något är annorlunda. Jag har tillfälligt tappat kontakten med mitt hjära och min själ. Det är som om hjärtat tagit semester, jag befinner mig på ytan av mig själv. Mitt djup är grumligt och för märvarande ogenomträngligt, jag kan inte ta mig dit. Jag står fast vid att man ska leva i kontakt med sitt inre i så stor utsträckning som möjligt, men denna paus är trots det efterlängtad och välkommen. Bekymren blir andra, smärtan ter sig avlägsen. Kalla det ett själens andrum. Tid för återhämtning.

Jag slösar tid genom detta, slösar därför att jag inte lever fullt ut. Men kanske, krävs det för att komma tillbaka och leva ytterligare intensivt senare, så att pausen i slutändan gagnar livet (lite som att vila en stund när man pluggar, kanske blir pluggandet mer effektivt när man börjar igen). Jag hoppas det. Nu tar jag vara på mitt andrum.

Intet

Har ni tänkt på hur hösten liksom försvann? Jag säger detta som ett konstaterande snarare än en klagan, det är heller knappast så att förlusten av en höst är något jag i allmänhet sörjer. Jag orkar inte ens lägga någon värdering i detta. Men jag minns hur vi pratade i september. "Det måste gå", "vi gör något bra av detta", "man kan gå och fika på fik med mysiga soffor, dricka varm choklad"... Inget av det där blev riktigt av, eller hur. Allt julstök som rann ut i sanden. För mig personligen. Vad jag tänker är, att jag trodde att jag skulle vara förbi den svåra perioden vid det här laget. Det var bara det, att hösten aldrig blev svår. Ty den sprang ifrån mig, passerade nästintill obemärkt. Nå, det var en överdrift. Men just hösten som en årstid och en mörk sådan. I stället tror jag mig blicka fram emot jobbiga månader framöver. Januari, februari, mars, tröstlöst. Inte ens julstök att bryta upp vardagen med. Påskstök måhända? Måla ägg?

Jag tänker att det är lustigt, hur detta innebär att jag alltid har den svåra perioden framför mig. Jag rider inte igenom den, utan ignorerar ihjäl den. Skjuter på så vis kanske upp den. Men vad är det då för framtidssyn jag har? Allvarligt talat. Det är som att rädslan för att drabbas av ångest, väcker min ångest. Det är idiotiskt. Vi har diskuterat tankens makt. Någonstans måste tanken dock vara förankrad om den ska förändra. Jag återkommer till det faktum, att jag inte kan lura mig själv. Det är svårt att ljuga sig en sanning.

Deprimerad? Nej, det är något annat. Tankfull och fundersam är epitet man kunde ge mig. Inte deprimerad.

Symboliken dör 2010. Det började inte bra, ty jag såg till att den första låt jag hörde var Snuff. Det är alltid Snuff, nämligen. Allt sådant trams ska bort. Det leder tankarna bort från vad som är viktigt. Vidskepelse och vardagsritualer, gör mig inte lyckligare. Jag insåg vansinnet när jag febrilt skrev de sista sidorna i min dagbok på ett pendeltåg på nyårsafton. Ignorerandes den språkliga kvaliteten, med enda mål att skriva ut boken före tolvslaget. Idioti.

Det är oroande att jag vill överge allt naivt, alla symboliska värden och att jag fördömer illusioner. Delvis är det en form av regression. Hur gick det till? Det känns som om jag gått tillbaka ett år i min utveckling. Jag förstår mer nu, men det enda det gett mig är att jag är än mer cynisk. Vad hände med kärleken? Varför spottar jag på den? Det är inte jag, får inte vara jag. Karaktärsklyvning, jag argumenterar mot mig själv. Jag kan nå en enklare tillvaro genom eftergift, genom att ge upp kärleken. Det är något jag försökt förut. Problemet är att jag dör inombords och detta är motsatsen till vad jag tänkt mig. Jag frågar mig själv hur detta är möjligt, samtidigt som jag är rädd för svaret. Tror jag känner svaret, men vågar inte kännas vid det.

Nå, detta blev en mycket lång och ointressant utläggning. Den behandlar tankar jag inte visste att jag hade. Och det är väl därför jag skriver, för att komma till nya insikter om mig själv. Inte för att ni ska läsa. Ty detta är varken jag eller något annat. Detta är intet.

Svårmod 2010

En och en halv timme grät jag i natt. I sträck. Det är knappast någon extremitet för att vara jag, men alla som gråtit länge vet hur jobbigt det är. Tröstlöst. Man tror att det aldrig kommer att sluta. Fysiskt jobbigt likaså, man blir utmattad.

Jag funderade över att sätta på TVn, men det gick bara thrillers. Jag tänkte lyssna på musik, men har bara depressiv sådan. Datorn brukar hjälpa, men jag hade inte internet. Läsa kunde jag inte, ty mitt fokus var splittrat och ögonen glansiga. Ville ringa någon, men klockan var över ett. Ville SMSa någon men vem skulle säga vad som skulle hjälpa?

Det var likadant natten innan, men då fick jag hjälp. Och det lugnade sig, nästan innan det fullt bröt ut. Det var också av helt andra anledningar jag då grät. I natt var något tillbaka, som jag inte upplevt på mycket länge. Kanske inte på ett helt år. Förbannad var jag, fullkomligt rasande. Besviken. Mellan tolv och halv tre. Fyra lyckades jag slutligen somna. Jag orkar inte med det här. Det tär för mycket.

Och eftersom jag mestadels bröt ihop över skolan i natt, försöker jag nu plugga. Det är utan tvekan otroligt roligt att gå igenom gamla block, för så långt har jag kommit. Till att ta fram blocken. Man hittar den ena konstigare anteckningen än den andra. Exempelvis en lista på filmer från filmkunskapen och sen under står det plötsligt "Gunnel Går". Övade jag på alitterationer? Mycket begåvat i så fall... Just den här sidan fick mig bara att känna "skjut mig". Man blir verkligen fascinerad när man inser hur vansinnigt mycket man gjort, antecknat och åtminstone tillfälligt lärt sig. Vem minns Kirchoffs lag? Inte jag heller. Hur orkade man det egentligen? Och hur ska man stå ut den här terminen? Jag förbannar samhället vi lever i. Det predikar valfrihet men tillvaron är mer styrd än någonsin. Jag vill bort. Därför misströstade jag i natt. Och jag ångrade, att jag inte bytte skola efter ettan.

Försök till ett svar

För att jag kanske inte skulle kunna sova annars. För att jag kanske ändå inte kan det. Och för att du, är du.

Det här kommer inte bli sammanhängande.
Jag vill inte att det ska vara det.
Det här är kanske bara till dig.
Bara du behöver förstå.
Det vet jag att du gör.

Det sista du sa till mig.
Först av allt vill jag tacka dig.
Inte bara för det du sa, utan för allt.

Jag får besök i natt.
Jag känner det på mig.
Det är inte drömmer jag talar om.
Jag tror att du förstår.
Varför det ska vara så, vet jag inte.
Eller kanske gör jag det.
Det är dock inget jag tänker publicera.
Än på ett tag, och jag har inte formulerat det ens för mig själv.

Men jag tänker att
- det här är vad du frågat och vad jag undanhållit-
ifall varje natt, var som natten
fanns de inte där.
Förstår du mig?
Och det är någonstans
i det faktumet
som allt bottnar.
Det är vad allt kommer tillbaka till.

Och där är skillnaden.
Där föds mina ovänner.
Det är anledningen.
Förstår du mig?

Däri, i skillnaden, ligger allt.
Och därför måste jag.
Därför kan jag inte.
Därför bygger jag.
Därför river jag.
Självaste kärnan.

Förstår du mig?