Nu när det hundrade inlägget är skrivet kan jag blogga som vanligt igen. Det känns bra. Förmodligen blir det inte pretentiösare än så, men det var äkta, och jag står för det (tror jag). Även om min plan för inlägget var en helt annan, rann det ur mig och blev vad det blev. Så kan det gå. Tänk på att klockan var halv tre på natten, efter en dag full av intryck. Censuren minskar. Ärligt var det likväl.
Jag undrar om det finns religiösa som skulle hävda att det var Gud jag beskrev. Vad jag vet är det en relativt vanlig åskådning att Gud är just den högsta kärleken, som finns i allt. Alltså är jag kanske religiös? Nästa gång någon frågar om jag är troende ska jag svara "jag är älskande". Synd att folk frågar det så sällan.
Jag är inne i en intensiv period. En sådan då det är nästintill omöjligt att fokusera på någonting annat. Och ingenting är roligt utan det, jag längtar hela tiden bort. Det är härligt ibland, när det känns bra, men mest är det påfrestande eftersom jag vet. Inget hopp har jag kvar. Både det här inlägget och det förra har för övrigt drag av det tal jag höll i ettan, om att hoppet inte alls är det sista som överger en. Det är inte första gången jag erfar detta, kärleken överlever återigen både hopp och tro. På gott och ont.
En helg kan kännas som en evighet, en kväll oändlig liksom tankeflödet. Frågan varför snurrar varv på varv, spinner runt och studsar ständigt. Jag har ägnat mig åt orsaksanalys idag, men för detta skulle en sådan inget tjäna till. Jag har redan svaret på frågan varför, det är simpelt och entydigt. Ofta är det kanske sådana svar som är de svåraste att acceptera. Därför, helt enkelt.
Och lev med insikten därom.
söndag, oktober 11, 2009
100
Kärlek.
Det värsta vi har, och det bästa vi har.
Kanske det enda vi har.
Superlativen och epiteten kring kärlek kan vara många. Pappa talar ofta om en kärleksskildring ur bibeln, han citerar den utantill och snart gör jag det också. Det är en fin tolkning. Här i översättning från 1917.
"1 Korinthierbrevet 13
Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."
Jag lever för att älska. Det är min mening, min sanning och mitt liv. Tillika vill jag att det blir min död. Jag är kärleken. Den är min kropp, mitt blod och min själ. Den bränner och förtär, giver och när. Det den inte är, finns alls ej där.
Vår tid här är kort. Alltför kort för att försummas. Då det är ont om dagar, vill jag minnas varenda en. Enda sättet att uppnå det, är att älska oupphörligt. Obönhörligt.
Det är inte käleken till en enskild individ jag talar om, snarare kärleken inom oss alla. Till livet, till döden, till evigheten och oändligheten. Till alltings förgänlighet och det definitiva slutet.
Liksom till dig, till mig och till oss. Till begreppet Vi och till kärleken själv. Till ensamhetens allt och inget.
Jag älskar dig.
Jag älskar.
Älska
Det värsta vi har, och det bästa vi har.
Kanske det enda vi har.
Superlativen och epiteten kring kärlek kan vara många. Pappa talar ofta om en kärleksskildring ur bibeln, han citerar den utantill och snart gör jag det också. Det är en fin tolkning. Här i översättning från 1917.
"1 Korinthierbrevet 13
Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke.
Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."
Jag lever för att älska. Det är min mening, min sanning och mitt liv. Tillika vill jag att det blir min död. Jag är kärleken. Den är min kropp, mitt blod och min själ. Den bränner och förtär, giver och när. Det den inte är, finns alls ej där.
Vår tid här är kort. Alltför kort för att försummas. Då det är ont om dagar, vill jag minnas varenda en. Enda sättet att uppnå det, är att älska oupphörligt. Obönhörligt.
Det är inte käleken till en enskild individ jag talar om, snarare kärleken inom oss alla. Till livet, till döden, till evigheten och oändligheten. Till alltings förgänlighet och det definitiva slutet.
Liksom till dig, till mig och till oss. Till begreppet Vi och till kärleken själv. Till ensamhetens allt och inget.
Jag älskar dig.
Jag älskar.
Älska
99
Detta är det hundrade inlägget i denna blogg. Därför har jag dröjt lite med att publicera det, jag kände att det behövde vara speciellt. Högtidligt. Men; faktum är att det bara är det 99:nde publika inlägget, eftersom jag har ett opublicerat utkast i listan. När jag insåg detta blev jag en aning fundersam, över huruvida detta faktiskt ska få räknas som det hundrade. Jag har valt att dela upp det i två delar - den här delen behandlar i huvudsak min blogg genom åren och de tidigare 99 (98) inläggen.
Först tänkte jag infoga det första jag någonsin skrev i den här bloggen. Det lyder:
"söndag, mars 18, 2007
This Shit
No. They are burned. Bloody burned, and so am I."
Med andra ord var det inte särskilt långt. Ungefär två och ett halvt år gammalt är det. Komiskt nog (?) är det från mars. Under 2007 är tio av fjorton inlägg från mars. Från 2008 är alla de åtta inläggen från april... Och i år har jag ett inlägg från januari, men sedan startade jag upp bloggen igen på allvar i just mars. Det verkar som om mitt behov av att skriva alltid kommer någon gång där på vårkanten, i samband med kvalserien. Och med tanke på hur otroligt ostrukturerad min hjärna brukar te sig under detta helvete, är slutsatsen rimlig. Det första inlägget (ovan) handlar givetvis om Leksands IF och kvalserien. Som ni förstår hade de förlorat, förmodligen låg de pyrt till i tabellen. I nästkommande notering pratar jag om hopp och att en teoretisk möjlighet finns kvar. Sen nämner jag inte LIF mer den säsongen, men det sket sig som bekant. Jag bloggade av någon anledning på engelska den första tiden, hade strikta regler för utformningen. Det var jobbigt och betungande, och jag höll inte igång särskilt länge. Kontinuerlig blev den här bloggen först i mars 2009. Det krävdes uppenbarligen viss inspiration, som från andra bloggare. Christine har bloggat under många år på adressen http://cricce.blogspot.com/ och när Haris sedan startade sin eminenta tankesspridning, http://harisdelicious.blogg.se/, började även jag. Tack till er.
Sent i somras bytte jag design och adress, jag kände mig färdig med "Souvernir", vilket, som synes, var felstavat och tillhörde en svunnen tid. Love is souvenir of sadness, min titel, är ett citat från KoRn. Att kärlek är en sorgesouvenir kan jag stå fast vid, men det representerar också mycket annat. Och jag hade tänkt mig, att jag skulle ägna det hundrade inlägget åt just kärlek.
Först tänkte jag infoga det första jag någonsin skrev i den här bloggen. Det lyder:
"söndag, mars 18, 2007
This Shit
No. They are burned. Bloody burned, and so am I."
Med andra ord var det inte särskilt långt. Ungefär två och ett halvt år gammalt är det. Komiskt nog (?) är det från mars. Under 2007 är tio av fjorton inlägg från mars. Från 2008 är alla de åtta inläggen från april... Och i år har jag ett inlägg från januari, men sedan startade jag upp bloggen igen på allvar i just mars. Det verkar som om mitt behov av att skriva alltid kommer någon gång där på vårkanten, i samband med kvalserien. Och med tanke på hur otroligt ostrukturerad min hjärna brukar te sig under detta helvete, är slutsatsen rimlig. Det första inlägget (ovan) handlar givetvis om Leksands IF och kvalserien. Som ni förstår hade de förlorat, förmodligen låg de pyrt till i tabellen. I nästkommande notering pratar jag om hopp och att en teoretisk möjlighet finns kvar. Sen nämner jag inte LIF mer den säsongen, men det sket sig som bekant. Jag bloggade av någon anledning på engelska den första tiden, hade strikta regler för utformningen. Det var jobbigt och betungande, och jag höll inte igång särskilt länge. Kontinuerlig blev den här bloggen först i mars 2009. Det krävdes uppenbarligen viss inspiration, som från andra bloggare. Christine har bloggat under många år på adressen http://cricce.blogspot.com/ och när Haris sedan startade sin eminenta tankesspridning, http://harisdelicious.blogg.se/, började även jag. Tack till er.
Sent i somras bytte jag design och adress, jag kände mig färdig med "Souvernir", vilket, som synes, var felstavat och tillhörde en svunnen tid. Love is souvenir of sadness, min titel, är ett citat från KoRn. Att kärlek är en sorgesouvenir kan jag stå fast vid, men det representerar också mycket annat. Och jag hade tänkt mig, att jag skulle ägna det hundrade inlägget åt just kärlek.
fredag, oktober 02, 2009
Vart är jag nu påväg?
[Varning för negativa toner, igen.]
Jag har precis skrivit fem sidor i min pappersdagbok. Använda subjekt var "jag" och "du". Det var i resonerande och terapeutiskt syfte, så, kom jag fram till något? Ja, jag kom fram till ytterligare ett dilemma. Nu är det för övrigt fem och en halv. Det säger något om min rastlöshet när detta ändå inte räcker, utan jag måste skriva även här. För jag exploderar av mina tankars snurrande, min själ smälter. Jag skulle inte säga att jag är ledsen, men rödgråten är jag. Och den här bloggen har ju egentligen bara ett enda syfte. Det blir en typ av kommunikationskälla, för att jag känner till ungefär vilka som läser. En ensidig kommunikation (vilket då kanske inte är en kommunikation i biologisk mening, men snälla, det är fredag) och en möjlighet att skriva vad fan som helst utan att behöva stå till svars för det eller ens få ett svar på det. Trots att det alltid är svar jag söker. Men jag fruktar dem. Och jag kan inte rättfärdiga mina frågor, rättfärdiga dem ens för mig själv. Det vill säga yttrandet av dem.
Bland annat undrar jag varför man ska behöva vara så vilsen. Man kan hitta sig själv, flera gånger, men är ändå vilsen. Liksom ensam. Ensam lever man och ensam dör man, och JA, det ska vara så. Ändå har man så förbannat svårt att acceptera det. För att man hört talas om något som kallas för tvåsamheten. Vad är det för ett jävla patetiskt ord. Det är en illusion, en lögn! För att vi aldrig ska kunna nöja oss med vad vi har. Ni förstår, att gjorde vi det skulle systemet falla. Ingenting skulle längre fungera, om folk gick runt och var nöjda. Det är här jag tycker att systemet brister, jag menar, det vilar helt enkelt på folks olycka. Och vi frågar oss själva, vad som egentligen är viktigt. Vi kommer ändå inte få något svar. Och finner vi det, tvingas vi ändå fortsätta som vanligt, bara ytterligare medvetna om meningslösheten med vår existens. Jag tror, att människan inte är gjort för att vara människa, med allt vad det innebär. Faktiskt är det så, att jag rätt ofta känner att jag inte orkar vara människa. Det är då jag vill skapa min egen verklighet, och flytta till ett hus i skogen, där jag kan leva alldeles ensam. För att slippa illusionerna. För att slippa sakna tvåsamheten, för jag ska inte längre tro på den. Hur ger man upp tron på sitt enda hopp? Hoppet om sin enda tro. Och du kan alltid, alltid sammanfatta allt till dessa tre grundstenar. Tro, hopp, kärlek. Det som ger vårt tillvaro allt och ingenting. Ljus och mörker. Lycka och olycka. Dag och natt. Liv och död. Där har ni den, nyckeln. En rostig gammal nyckel, som går till dörrar där man sedan länge har bytt lås, eller sådana som slagit sig i värmen eller kylan. Som aldrig går att öppna mer.
Tro, hopp och kärlek.
Och kvar finns bara döden.
Jag har precis skrivit fem sidor i min pappersdagbok. Använda subjekt var "jag" och "du". Det var i resonerande och terapeutiskt syfte, så, kom jag fram till något? Ja, jag kom fram till ytterligare ett dilemma. Nu är det för övrigt fem och en halv. Det säger något om min rastlöshet när detta ändå inte räcker, utan jag måste skriva även här. För jag exploderar av mina tankars snurrande, min själ smälter. Jag skulle inte säga att jag är ledsen, men rödgråten är jag. Och den här bloggen har ju egentligen bara ett enda syfte. Det blir en typ av kommunikationskälla, för att jag känner till ungefär vilka som läser. En ensidig kommunikation (vilket då kanske inte är en kommunikation i biologisk mening, men snälla, det är fredag) och en möjlighet att skriva vad fan som helst utan att behöva stå till svars för det eller ens få ett svar på det. Trots att det alltid är svar jag söker. Men jag fruktar dem. Och jag kan inte rättfärdiga mina frågor, rättfärdiga dem ens för mig själv. Det vill säga yttrandet av dem.
Bland annat undrar jag varför man ska behöva vara så vilsen. Man kan hitta sig själv, flera gånger, men är ändå vilsen. Liksom ensam. Ensam lever man och ensam dör man, och JA, det ska vara så. Ändå har man så förbannat svårt att acceptera det. För att man hört talas om något som kallas för tvåsamheten. Vad är det för ett jävla patetiskt ord. Det är en illusion, en lögn! För att vi aldrig ska kunna nöja oss med vad vi har. Ni förstår, att gjorde vi det skulle systemet falla. Ingenting skulle längre fungera, om folk gick runt och var nöjda. Det är här jag tycker att systemet brister, jag menar, det vilar helt enkelt på folks olycka. Och vi frågar oss själva, vad som egentligen är viktigt. Vi kommer ändå inte få något svar. Och finner vi det, tvingas vi ändå fortsätta som vanligt, bara ytterligare medvetna om meningslösheten med vår existens. Jag tror, att människan inte är gjort för att vara människa, med allt vad det innebär. Faktiskt är det så, att jag rätt ofta känner att jag inte orkar vara människa. Det är då jag vill skapa min egen verklighet, och flytta till ett hus i skogen, där jag kan leva alldeles ensam. För att slippa illusionerna. För att slippa sakna tvåsamheten, för jag ska inte längre tro på den. Hur ger man upp tron på sitt enda hopp? Hoppet om sin enda tro. Och du kan alltid, alltid sammanfatta allt till dessa tre grundstenar. Tro, hopp, kärlek. Det som ger vårt tillvaro allt och ingenting. Ljus och mörker. Lycka och olycka. Dag och natt. Liv och död. Där har ni den, nyckeln. En rostig gammal nyckel, som går till dörrar där man sedan länge har bytt lås, eller sådana som slagit sig i värmen eller kylan. Som aldrig går att öppna mer.
Tro, hopp och kärlek.
Och kvar finns bara döden.
torsdag, oktober 01, 2009
Oktober: domen
Varning för negativa utlåtanden.
Idag är en riktigt dålig dag. Så är det bara. Haglade gjorde det också. Det känns som om der kommer börja rulla snart, och inte rulla på ett positivt sätt som i flyta på, utan bara som i rulla bort, med dagar som flyter samman till en jämngrå höstmassa. Jag vill ha lov, och jag vill sova. Men jag ska tänka positivt, absolut. Att inte tänka alls är nog så nära jag kommer idag, dock. Ni kan få anledningarna till det här. Jag sov för lite, jag har inte ätit ordentligt idag och jag har pms. Denna humörsdipp är med andra ord föga förvånande. Jag hoppas att återkomma med ny kraft redan i morgon. Som utlovat följer hur som helst min dagboksanteckning från den första oktober förra året. Den har vissa en aning mer positiva undertoner, men det komiska är, att en hel del hade stämt idag också.
"1/10-08 22.34 Onsdag
Så var det oktober.
Men jag vägrar bryta ihop.
Hösten ska bemästras även den,
jag ska återta kontrollen över mitt liv.
Reclaim myself.
Jag hade biologiprov idag, det gick faktiskt riktigt dåligt. Som tur är bryr jag mig inte längre, annat har tagit över.
Fan vilka tomma ord jag rabblar.
Vem försöker jag lura?
Jag vet inte vad jag vill längre, vem jag är, vilka jag kan lita på. Vän efter vän lämnar mig.
Och jag tycker synd om mig själv för det? Det är ju sjukt. Jag kanske inte förtjänar bättre som jag beter mig. Tove, lägg av nu innan det är försent!
Annars har jag snart ingen kvar och hela klassen emot mig.
Så kan jag sitta här, ensam och miserabel, med fallande betyg och bortblåst självförtroende. Mötandes en höst och en vinter, årstider jag fruktar och som i sig själva brukar räcka för att knäcka mig.
Låt det inte ske
Rädda dig själv
Ingen kommer till din räddning
Du får ingen hjälp
Praktisera lögnen
Ensam är stark
Skapa sanningar
Ingen trodde fanns
Finn dig aldrig i vemod
Du hör inte hemma där.
Rädda dig själv
Innan det är försent.
Idag är en riktigt dålig dag. Så är det bara. Haglade gjorde det också. Det känns som om der kommer börja rulla snart, och inte rulla på ett positivt sätt som i flyta på, utan bara som i rulla bort, med dagar som flyter samman till en jämngrå höstmassa. Jag vill ha lov, och jag vill sova. Men jag ska tänka positivt, absolut. Att inte tänka alls är nog så nära jag kommer idag, dock. Ni kan få anledningarna till det här. Jag sov för lite, jag har inte ätit ordentligt idag och jag har pms. Denna humörsdipp är med andra ord föga förvånande. Jag hoppas att återkomma med ny kraft redan i morgon. Som utlovat följer hur som helst min dagboksanteckning från den första oktober förra året. Den har vissa en aning mer positiva undertoner, men det komiska är, att en hel del hade stämt idag också.
"1/10-08 22.34 Onsdag
Så var det oktober.
Men jag vägrar bryta ihop.
Hösten ska bemästras även den,
jag ska återta kontrollen över mitt liv.
Reclaim myself.
Jag hade biologiprov idag, det gick faktiskt riktigt dåligt. Som tur är bryr jag mig inte längre, annat har tagit över.
Fan vilka tomma ord jag rabblar.
Vem försöker jag lura?
Jag vet inte vad jag vill längre, vem jag är, vilka jag kan lita på. Vän efter vän lämnar mig.
Och jag tycker synd om mig själv för det? Det är ju sjukt. Jag kanske inte förtjänar bättre som jag beter mig. Tove, lägg av nu innan det är försent!
Annars har jag snart ingen kvar och hela klassen emot mig.
Så kan jag sitta här, ensam och miserabel, med fallande betyg och bortblåst självförtroende. Mötandes en höst och en vinter, årstider jag fruktar och som i sig själva brukar räcka för att knäcka mig.
Låt det inte ske
Rädda dig själv
Ingen kommer till din räddning
Du får ingen hjälp
Praktisera lögnen
Ensam är stark
Skapa sanningar
Ingen trodde fanns
Finn dig aldrig i vemod
Du hör inte hemma där.
Rädda dig själv
Innan det är försent.
>>How can I be lost,
when I've got nowhere to go?<<
>>And how can I blame you
when it's me I can't forgive?<<"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)