Förut brukade jag skriva ner mina tankar. Nu förblir de oftast tankar. Som om jag var rädd för, att sätta orden på papper. Som om de skulle fastna då, och bli betydande. Mycket mer verkliga än när de bara är tankar. Men det är synd, för tankarna sparas då inte, och man kan inte gå tillbaka till dem i efterhand, ty allt man tänkt kan man inte minnas. Så mycket får inte plats i ett mänskligt minne. Datorns minne har som bekant mycket större kapacitet.
Tänk så lite det kan krävas ibland. Det här var en seg dag. jag var trött och somnade så fort jag ätit lunch, jag har inte kommit någonvart med studierna och ligger flera veckor efter med allt arbete. Några tårar föll redan i morse över dessa bekymmer. Några till efter att jag öppnat boken och gjort ett halvhjärtat försök. Jag insåg snabbt att jag var för hungrig och ofokuserad för att komma någon vart.
Så ringde telefonen och allt vände. Inte för att jag pluggar bättre nu... Men jag fick åtminstone lite energi. Jag kände mig glad. Nu är det förvisso bara måndag, men det var det bästa som hänt den här veckan. Dimma som lättar och spöken som skingrar sig, och så mycket lättare utan andras vetskap och förväntningar. Fördomar. I det enskilda mötet kändes det genast mer naturligt. Mer som förut.
Fast inte alls som förut, såklart. Men du var mer dig lik. Och jag kände mig mindre trängd och obekväm. Vad det egentligen säger att jag skuttade upp och bytte om och till och med kastade på mig smycken, det bör man kanske inte begrunda alltför länge. Vi kan stanna vid att konstatera en positiv utveckling. Och intala oss att det samma hade hänt, om någon annan hade ringt.
Du ska veta att det hade kunnat vara vi, under lite andra omständigheter. Jag trodde att jag gjorde dig en tjänst, och det står jag nog fast vid. Även om du inte alls kände så, där och då. Men jag är övertygad om att du är lyckligare nu, än vad du någonsin kunnat bli med mig (jag är inte bra flickvänsmaterial). Och jag är glad för din skull, eller åtminstone är en del av mig det. Resten är besviken på livet, lite avundsjuk, missnöjd och undrande. Vad tackade jag nej till?
Men jag var inte redo då, och jag är fortfarande inte redo ett antal år senare. Jag var inte redo för det jag avböjde, men inte heller för det jag tog, eller fick. Inte redo för det jag har. Inte redo för att göra mig av med det. Således sitter jag fast. För din skull är jag glad, att det inte är dig jag sitter fast med. För min egen skull har jag ingen aning.
Ta hand om dig och ditt liv. Våga vara lycklig. Du förtjänar det, och trots att du sårat mig djupt vet jag att du någonstans långt där inne, till största del, är en fin människa. Den delen av dig har kommit upp till ytan igen och blommar sakta men säkert ut när du nu funnit vad du sökte, efter strävan (Per Aspera, Ad Astra). Det kanske är en tidsfråga innan det sista bandet mellan oss kapas. Kanske kan du ändå minnas mig, trots att du påstår att du utplånat vår historia. Kanske får jag finnas där någonstans, som ett minne. Kanske inte. Men ta hand om dig.
Hälsningar från mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar