Hur sjukt det än må låta har oktober snart flugit förbi. En oktober som inte stretar och drar ut på sig utan bara flyger? Ja, tydligen. Särskilt uselt väder har det egentligen inte heller varit. Det är när det går över i november som det verkliga helvetet börjar, och det vet jag ju sedan tidigare år. Samtidigt är det ingen tenta i november så det bör bjuda på mer tid. Jag har en planerad fika sedan början av september. Eller egentligen inte en, utan flera. Ingen av dem har hunnit bli av. Kanske dags när november kommer med ännu mer mörker och regn?
Första november får vi tillträde till vår nya studentlägenhet. Jag ska flytta hemifrån, och bli sambo. Med andra ord ska jag inte alls flytta hemifrån; bara flytta hem. Det känns jättebra, alltså är det inte särskilt intressant att skriva om...
Jag skulle tentera på lördag egentligen, men det lutar åt att jag siktar in mig på omtentan i stället. Visst känns det en aning ovärt att ytterligare ruinera jullovet men när jag tillslut begrep mig på logikkursen, var det lite sent att lära sig allt. Det var i lördags, med exakt en vecka kvar till tenta. 7,5 hp på en vecka är trots allt mer än jag mäktar med.
Jonas Gardell har gjort den här månaden till något helt annat än vad jag förväntat mig, genom sin dramaserie Torka aldrig tårar utan handskar. Det är möjligen det bästa jag någonsin sett på svensk TV. Ligger fortfarande uppe på SVT play, se den nu om ni missat. NU sa jag! Skit i att läsa klart det här inlägget, det är ingenting i jämförelse (eller utan jämförelse).
Jag vet inte om jag nämnt att jag börjat jobba på Vetenskapens hus. Mina kollegor där är helt fantastiska. Känslan när jag med en efter en av dem upplevt, att det gått att prata trots att jag inte känner dem, var väldigt udda för mig. I allmänhet är det svårt att bara gå fram till någon och få det att funka att föra en konversation. Jag trodde jag var socialt inkompetent. Tydligen är detta någon form av naturvetarsyndrom, för när motparten också är naturvetare, går det hur bra som helst! Det handlade visst bara om att man behöver ha något gemensamt. Nu har jag roligt och blir glad varje gång jag varit på jobbet, samtidigt som jag känner mig mindre värdelös. Tack för det. Plötsligt hittade jag en del av världen som fortfarande förstår mig.
Jag trodde jag var en freak. Jag var bara lite bättre än de flesta andra... Story of my life, hehe.
I någon mån menar jag allvar. Jag känner mig alienerad från mina tidigare vänner därför att vi inte längre talar samma språk. Vi har inte samma intressen, inga gemensamma samtalsämnen. Det blir krystat och ointressant. Föga långsökt trodde jag att jag blivit tråkig. Men det var blott en förändring jag genomgått. Med denna insikt i bagaget ska jag försöka möte världen på ett nytt sätt.
Vidare vinner jag för närvarande en ny vän; en kompis som nog har passerat strecket nu. Det är det finaste som finns när sådant händer. För vänskap är kärlek och kärlek är livet, som jag sagt så många gånger förr. Du förgyller min vardag, vän! Tack för att du delar med dig av dig själv. Du är intressant och du är fascinerande. Och du kommer finna vad du söker.
Färgerna i oktober. Det skulle kunna vara det bästa med denna av mig inte alltför favoriserade månad. Det är hur vackert som helst ute, synd då att jag aldrig går ut. Men det är kallt och jag har mycket att göra. Gamla vän som jag inte vill låta mig alieneras från, vill du gå en höstpromenad med mig och titta på rödgröngula löv i samband med den där fikan som SKA bli av? Jag vet att du vill. Puss.
Till sist allt det där som aldrig lämnar mig. Skulden och tankarna, ångern och undran hur det skulle vara annars. Förhoppningarna, grusade, hoppet om försoning. Någonsin? Och sånt som får mig att tänka på dig (Thåström).
Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev
Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar