När det regnar och man sätter på LeMarc, och man plötsligt får för sig att man vill läsa Lagerkvist. Fast Aftonland är nerpackad i en flyttkartong sedan balkongombyggnationerna här. Jag orkar inte riktigt rota fram den för flyttkartonerna är överfulla och står staplade på varandra. Planen är väl att få en lägenhet snart och att vänta tills efter dess med att packa upp dem... Lite väl optimitiskt kanske.
Regnet strilar och fingrarna börjar klia, gitarrsträngar, pennor, tangenter. Ett behov av att uttrycka känslor. Tankar kring det förflutna och behovet av försoning med tidigare enorma delar av ens liv. Människor från förr. Tankar från förr. Spöken från förr. Och en oviss framtid som man staplar till mötes, stapplar därför att benen aldrig riktigt hinner med. Det går så fort och tempot är så högt; hur ska man hinna med allt, hinna ifatt, hinna ikapp?
Så jag återvände till min gamla oas av tårar i den torra öknen. Ty mitt sätt att få ut känslor har nog alltid varit att försöka sätta ord på dem. Tänk alla de där människorna som förtjänar så mycket mer än att bara vara ett dunkelt minne. Att folk kommer och går i ens liv är i allmänhet en väldigt obehaglig insikt. När de är där tror man att de ska vara det för alltid, men det kan gå så fort och krävas nästan ingen förändring, och man märker det inte ens själv, så är det man tog för givet borta. Men känslorna finns kvar hos mig.
Orden, tankarna och förvirringen finns kvar. Osäkerheten och naiviteten; hoppet, en strävan efter att nå fram. Nå in. Nå ut? Inte fullt så viktigt. Det känns mer som något marknadsföringsfirmor eller företag pysslar med, "hur ska vi nå ut?", i mitt liv är frågan "hur ska jag nå in?" ofantligt mycket större och viktigare.
Det är dags att lära sig och acceptera att tårarna aldrig hinner torka för sådana som mig. Besvikelsen är ett konstant inslag i vardagen. Det är lönlöst att streta emot. Det finns heller inga alternativ. man kan inte avskärma sig från allt. Vad söker jag? En fullkomlighet som Gödel redan motbevisat? Det verkar vara dags att ge upp...
Är du lycklig?
Snart är det oktober. Jag hatar Sverige. Klockan är i skrivande stund halv sju och det är mörkt ute. Det kan omöjligt vara meningen att någon ska leva här. Hur mycket te kan man dricka innan det blir skadligt? Jag tror att jag snart kommer ligga i riskzonen om det fortsätter såhär. Vad finns det att klamra fast vid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar