Söndagsbryderier

Jag har inte varit vaken särskilt länge denna soliga söndag, men känner mig ändå pinsamt blödig. Jag kan lyssna på en låt och börja gråta. Det räckte att tänka på Harry Potter. Det räcker att titta ner på Morris och inse att han nog har överlevt nu, att hela incidenten med att han blev påkörd, som kunde kostat honom livet, snart är över och det enda det verkar ha kostat honom är svansen. Det gör mig fantastiskt lättad. Och bara för att jag skrev det där, har jag nu tårar i ögonen.

Som vanligt behöver jag plugga, jag pausar i princip inte denna termin. Alls. Alla timmar då det liksom inte är schemalagt något annat (sömn, mat, träffa någon, vara i skolan, resa till och från saker, jobba) lägger jag på att plugga. I alla fall nästan, i alla fall känns det så. Komiskt nog verkar det inte riktigt räcka. Det känns okej, men jag hade kunnat ligga bättre till. Ibland kan man ju känna sig lite maktlös och uppgiven när alla timmar man kan disponera, inte räcker.

Sen var det det här med Förbundet Unga Forskare. Jag behöver nog skriva lite om det, för det tar upp en del hjärnutrymme som behövs för skolarbete. Jag har inte haft ett uppdrag sedan februari och planerar inte heller att skaffa något; min förbundsstyrelsekandidatur är tillbakadragen och alla andra erbjudanden har jag tackat nej till (utom den betalda sommarjobbstjänsten som jag helt enkelt inte fick). Som det ser ut i nuläget tänker jag mig inte ens att jag ska närvara vid riksstämman. Så från att ha varit en jättestor och viktig del av mitt liv har Förbundet Unga Forskare sakta men säkert fasats ut. Fast inte fullt så mycket ur huvudet, för jag lägger som sagt fortfarande väldigt mycket tankekraft på det, och jag har velat, och tvekat, och tvivlat, och funderat, och det har inte varit något lätt beslut att ta. Dessutom är David fortfarande i högsta grad involverad, så det faller sig naturligt att tala en del om det hela. Det är rätt skönt att sitta utanför och kommentera, det blir lite som att engagera sig i sport då. Man följer med men behöver inte göra något själv. Fast här kan man välja att inte bry sig också. Rätt perfekt egentligen. "Hahaha Leksand åkte ur" kommer ni nog inte att få höra mig säga annat än möjligen sarkastiskt, men "Hahaha Förbundet klantade sig" är synnerligen sannolikt. 

Jag ska i alla fall inte vela mer nu. För tillfället har jag bestämt mig. Jag kommer att över väga saken igen i senare skeden och när det dyker upp nya möjligheter framöver, men just nu är det enda jag egentligen har att säga: Hejdå.

(Nej, det saknas inget "Tack för den här tiden", det är inte läge för sådant. Hade jag känt så hade jag nog fortsatt.)

Livet är fascinerande. Man vet aldrig var man hamnar. Men det gäller att anstränga sig, annars kan man hamna fel, och förlora saker man ändå värderar. Inget varar för evigt, i alla fall inte utan underhåll. I min ständiga jakt på att bli någon annan ska jag numer ta även detta i beaktande. Även motsatsen gäller dock; det går inte alltid att låta saker självdö, ibland måste man ta kommandot. För livet är ju (tyvärr) inte matematik, det är inte fritt från motsägelser.