Dumma skola

Och jag som trodde den här terminen skulle bli betald semester. Det här var ju mitt friår egentligen. Jag skulle ta det lugnt ett år och sen börja på KTH. Men sen ville jag mer och mer faktiskt läsa matte. Oavsett hade jag tänk läsa på halvfart för att jag pluggat hela mitt liv och behövde en paus. Men i slutändan klarade jag inte av att välja halvfart, kanske för att det innehöll "halv", och jag inte gillar att göra saker halvdant. Så jag tog helfart eftersom jag tänkte "det verkar onödigt att komma hälften så långt på ett år", i kombination med att jag faktiskt förväntade mig att matte I skulle vara ganska mycket repetition och därmed inte särskilt krävande. Det känns lite naivt såhär i efterhand. Att plugga på heltid på universitetet när man inte gjort det förut är nog per definition ganska krävande. Att komma till en ny okänd miljö där man inte känner någon, ett nytt studiesätt, enormt eget ansvar för sina studier och opersonlig omgivning. Det har varit tungt. Jag gråter mycket. Ofta börjar jag morgonen med att gråta för att jag behöver gå iväg till en föreläsning. Jag vill bara stanna i den varma trygga sängen, under täcket, i Davids famn och med Tovid i min famn. Jag vill inte gå upp och ut och frysa och till det okända. Jag kan inte skriva detta utan att gråta heller. Man kan tro ibland att tårarna skulle ta slut, men de gör aldrig det. Konstigt nog.

Eftersom jag tidigare skrivit om e-tentor kan jag avsluta det med att säga att jag klarade samtliga mina e-tentor på första försöket och ordinarie skrivdag. Vidare ska ja ha klarat seminariekursen med ett seminarium kvar. Med andra ord, jag skulle antagligen inte behöva gå i morgon, men det kommer jag göra, dock kommer jag nog inte lösa några av uppgifterna. Jag har algebratenta på lördag. Sluttenta. Idag avslöjade min föreläsa vad varje uppgift skulle innehålla, vilket verkar väldigt okonventionellt. Dock innebär det att jag behöver läsa/repetera/plugga på fem kapitel i stället för tjugo, så det är en enorm förutsättningsförändring. Jag har ändå några dagar på mig och tycker därför att jag bör kunna jobba mig upp till åtminstone C. Det kanske låter obekant för att handla om mig men jag har fruktat att bli underkänd den senaste tiden. Ju närmre jag kommit tentan desto mindre har jag klarat att plugga. Det går helt enkelt inte för så fort jag öppnar boken så får jag panik inför att tentan är så snart, jag tycker att jag inte förstår och så börjar jag gråta, och då kan jag varken läsa eller sansa mig utan måste gå och göra något väsensskilt alternativt ligga och gråta i ett par timmar. Varje gång jag öppnar boken. Därför har jag slutat öppna boken nu. Gett upp, tänkt att jag ska blanka, men samtidigt behöver jag mitt jullov.

Noteringar II

Har just klarat av min andra e-tenta, den första i analys. Jag missade första uppgiften först men tog den på andra försöket efter ett tankefel i det första. Det var en väldigt lätt uppgift egentligen så ganska pinsamt. Uppgift två gick bra men sen hoppade jag över tre och fyra. Kommer fram till uppgift fem, inser att det är en omskrivning med hjälpvinkel som jag ju inte kan. Men jag måste klara fyra uppgifter av sex så jag har inget val. Det är bara att härleda fram något, jag kom ihåg ansatsen ungefär så jag lyckades få fram något som såg rimligt ut. Och det stämde. När jag klickade på nästa var jag oerhört nervös inför vad som komma skulle. Det blev "cos x= 1/sqrt2", hitta lösningar i första varvet. Alltså EXTREMT enkelt. Jag börjar känna segern men försöker att inte ta ut den i förskott, räknar noggrant och försiktigt, när jag väl trycker på submit answer, och får rätt, då rusar lättnadskänslorna igenom kroppen. Det är väl ingen katastrof att missa en e-tenta egentligen, den går ju igen om en vecka, men det är mycket en prestigegrej också. David hade t ex inga rest-etentor. Det hade varit pinsamt att komma hem och krypa till korset med att man missat den andra e-tentan. Efter att jag hade min seger kunde jag i alla fall gå tillbaka till uppgift tre och löste den också så i slutändan blev den 5/6, varav två var på andra försöket. Sett utifrån hur mycket jag pluggat är jag på det hela ganska nöjd. Men jag behöver nog börja plugga mer om jag ska slippa nervositet i fortsättningen...

I och med dagens tenta har jag klarat 10,5 högskolepoäng matte, eftersom min förberedande kurs omfattade 7,5 (vilket förvisso var ett skämt men det står i ladok, betygsdatabasen) och varje tenta är på 1,5. Det är ganska mycket. Jag undrar hur många godkända poäng matte David har och därmed när jag kommer gå om honom. Jag gissar att det kommer ske någon gång i mitten av nästa termin, när jag tentat de två första kurserna den terminen. Såvida inte David tentar upp ngt under tiden... För efter halva nästa termin kommer jag ha läst 52,5 typ, men det räcker nog inte riktigt, David har ju trots allt gått extramatte även om han fortfarande har rest i algebra II, hehehe. Förlåt David det är inte meningen att hänga ut dig. Det är bara roligt att göra en tävling och jag vill gå om! Det handlar bara om att jag ser upp till dig så mycket :) (att gå om Anders kommer däremot inte alls bli kul för då har jag inte längre någon att be om hjälp... eller som kan göra mina inlämningsuppgifter... oh the horror).

I kväll är det hemmapremiär mot Örebro! Den första frågan är såklart vadfan jag gör i Stockholm?! Jag borde vara på norra stå! Jag är oerhört besviken på mig själv, fast ja, jag har prioriterat skola och så. Den andra frågan är varför jag, om jag nu inte är på plats, inte ska sse matchen på TV?! Besvikelsen ökar. Jag har ett möte. Tänkte inte på vilket datum det faktiskt var jag bokade in och sen gick det inte att flytta eftersom vi letat efter ett datum då alla kunde så länge. Men mötet ska vara slut runt åtta så jag ska springa hem och försöka tajma sista perioden eller möjligen andra halvan av sista perioden, på det sammandragna hockeyextra (sr.se/radiosporten, de hoppar mellan de allsvenska matchen). Men det känns ju som ett enormt nerköp i jämförelse mot att stå på läktaren. Jag är inte ens medlem i Superstars (klacken/supporterklubben) i år?! Vad håller jag på med?!

Jag ska som sagt på möte i stället, på FUFs kansli, med min styrelse och förbundets distriktsutvecklare. Vi ska diskutera hur man främjar en positiv kultur i en organisation och dylikt. Det kan ju vara både spännande och intressant och relevant, men i jämförelse med Leksands hemmapremiär... Nåväl, är man ordförande så är man!

Noteringar

En professor på matematiska institutionen, Mikael Passare, har omkommit i en tragisk olycka. Passare forskade på komplex analys med flera variabler, och även om jag bara haft honom i en föreläsning var jag ett stort fan. Han var den roligaste föreläsare jag haft inklusive gymnasie- och högstadielärare, där han stod och slängde in "bonusar" varannan minut, hans beteckning för sådant som var överkurs. Och han gjorde det för att visa hur roligt matematik är, något som Passare var bättre än de flesta på att förmedla. Det känns både tomt och absurt att en man som stod framför mig förra veckan, och studsade av glädje när han föreläste, nu är död. Institutionen har på sin hemsida (math.su.se) utlyst en minnesstund nästa onsdag och jag kan tänka mig att gå, trots att jag träffade Passare så lite. Jag har svårt att borsta bort plötsliga dödsfall och diverse katastrofer, i alla fall när det kommer nära. Knappt hade jag återhämtat mig från förra veckans flygolycka med Lokomitiv Jaroslavl och Stefan Liv, innan jag fick reda på detta. När folk mitt i livet plötsligt rycks bort från det, blir det lätt så påtagligt. Liksom jag var väldigt berörd av massakern på Utöya. Men då var det så många att det var svårare att ta in, och det var ungdomar men ansiktslösa sådana. Liv och Passare hade jag bilder av som personer. Jag var ett stort fan av dem båda. Må de vila i frid.

I morgon har jag min andra e-tenta, de första i analys. Gjorde just den sista övningstentan och precis på tidsgränsen 1,5 h lyckades jag klara 4/6 rätt vilket är gränsen för godkänt (e-tentorna saknar betygsteg utöver G/U). Det känns inte alltför bra, måste jag säga, och jag bli inte förvånad om jag inte klarar morgondagens e-tenta. I så fall blir det ett nytt försök nästa vecka, vilket krånglar till mina planer en aning. Den skulle exempelvis kunna krocka med minnesstunden nämnd ovan, eller ett möte jag har. Men egentligen är det inte hela världen, fastän jag såg fram emot att vara ledig onsdag om två veckor då det bara är e-omtentor... Förvisso ska jag väl inte ge upp riktigt än. Jag vill bara hävda att det är svårt att beräkna arcsin(3/sqrt(10)) utan miniräknare (sqrt betecknar "roten ur" i så kallad plain text), eller att memorera alla de trigonometriska sambanden och satserna utantill, alternativt deras härledningar. Någon påstod att algebra skulle vara svårare än analys, när det i sanningens namn är precis tvärtom. Algebra kan du lita på, det följer alla regler, i analys kan du behöva analysera sådant som inte uttryckligen står, utan tänka ut i vilka intervall något är definierat eller vilket tecken något egentligen får (+ eller -, typ). I algebran kan man bara kötta på. Men det kanske varierar på olika nivåer och för olika personer.

Detta inlägg saknar uppenbarligen rubrik

Dags för dagens obligatoriska blogginlägg. Den här dagen är lite som igår, fast mer positiv. Jag skrev min första e-tenta igår, klarade 7/8 uppgifter på försök 1/2, det sista klarade jag inte oavsett antal försök, hade fått svaret -½ i stället för ½, och var övertygad om att det var systemet som buggade och inte jag... Självklart ett teckenfel från min sida. Då jag trodde det var en bugg anmälde jag såklart knappen "email instructor" där man frågar vad man gör för fel på uppgiften (e-tenta är alltså en elektronisk tenta, man fyller i sina svar i ett datorprogram). Självklart var det just SAMUEL som svarade på min fråga, och förklarade att jag gjort teckenfel. Det visste jag redan då jag läste detta, ty jag hade pratat med Cassel på Kräftriket, som hade förklarat det. Cassel är linjeansvarig för matematik under insparken, var stab förra året och har en söt isbjörn som heter Yrwind (typ, vet inte hur det stavas). Men hur som helst så svarade just SAMUEL av alla som nu är kopplade till den där instructor-mailen, och min fråga indikerade ju liksom lite att jag trodde det var fel på systemet och inte mig. Mycket pinsamt. Det är nämligen Samuel som varit med och tagit fram systemet, han är min studierektor, ser ut som 25 (och är snygg), vet vem jag är osv. Vi har mailat och pratat oskäligt mycket, typ, av olika anledningar. Samuel var ansvarig för den förberedande kursen på 7,5 hp som jag läste i somras.

En kurs som visat sig mycket användbar, kanske lite för användbar. Matematik I har gått från att inge mig panik till att tråka ut mig å det grövsta. Det enda nya vi gått igenom gicks igenom andra dagen och var diofantiska ekvationer. De har visat sig vara relativt simpla även dem. E-tentan var 8 uppgifter, man hade 1,5 h på sig och fick gå när man klarat 6 i princip eftersom det bara handlar om G/IG och 6 rätt var G. Jag hade kunnat gå efter 15 minuter om inte ännu mindre alltså. Idag gick vi igenom faktorsatsen, som Agneta lärde mig redan i maC andra terminen i ettan på gymnasiet... En del kan jag pga den förberedande kursen, annat pga mina breddningskurser jag läste under gymnasiet, en stor del för att jag läst maE (de kräver inte maE på mattelinjen på SU, men väl på SAMTLIGA linjer på KTH, what?!), och lite grand till bara för att jag gillar matte. Men det finns fördelar med att kunna saker för tempot är högt (i den mån att många sidor hör till varje föreläsning) så om allt varit nytt och svårt hade jag väl varit utbränd redan förra veckan...

Det tog hursomhelst knappt två veckor innan jag hade slutat plugga. Men lätt kurs innebär mer tid till UFS! Jag hade enskilt samtal med Anders i förrgår och jag tror vi lyckades liva upp varandras engagemang lite i alla fall, genom att förorda bl a mer samarbete. Det är ju tur att man har saker utanför skolan när skolan är tråkig! Uppdraget just nu är alltså att göra UFS-uppdraget roligt igen, haha. Snart är insparquen över också, både bra och dåligt. Men på lördag blir jag såvida jag inte gör bort mig groda! :D Hejdå yngel moahaha. Då ska jag mobba David för att han fortfarande är yngel den fjanten :D <3 Någon mer än jag som känner att min blogg just spårade ur och gick från pretentiöst poetisk till plumpt patetisk? Snart ska jag och Anders gå till någon form av postens företagscenter och begära ut ett rekommenderat brev osv osv, man lär sig onekligen administrativa saker av att ha ett ideellt uppdrag men det känns ju ganska segt när det är blanketter man lägger merparten av sin tid på. Därför är det extra viktigt att göra det tillsammans med någon så kan det blir jättekul ändå.

Vidare är jag nu mer svensk mästare i Quidditch tillsammans med mina fantastiska lagkamrater i The Flying Errors! Och så ser jag mycket fram emot curlingsäsongen. För att inte tala om hockeysäsongen, på tisdag drar det igång i Ängelholm! Nästan ofattbart hur jag klarat mig utan hockey och utan att ens TÄNKA på hockey så länge. Nåväl. Dekadensen i bloggen är total nu men håll till godo! KrAmiZzzz nej förlåt.

Att leva eller inte leva (till fullo)

Om jag skulle skriva dig en essä. Om jag skulle rannsaka mig själv igen, likt nedan. Det stormar idag, men det var länge sedan nu som allt blåste bort, försvann, förångades, gick upp i rök. Vart tog du vägen, älskade? Tappade jag bort dig? Kan jag återfå dig nu? När sågs vi sist? Tiden rusar och vi är inte lika unga längre, inte lika ensamma, kanske inte fullt så förvirrade, kanske mycket mer förvirrade? För när världen välter under ens fötter och allt kastas om, kan man behålla sig själv och stanna kvar i en verklighet? Kan man hinna med? Kan man lida lycklig? Kan man lyckligt lida? Hur går det? Hur mår du? Hur går det? Hur mår jag? Artighetsfraser? En innerlig undran?

Här kommer hösten som en trasig ridå, som jag skrev förra, eller var det förrförra?, året. Den blottar allt och visar på egoismens skador, ärr, öppna sår och allt blir synligt. Svek och glömska, bortglömd grönska, vad hände och vad händer, vart tog sommaren vägen, vart är hösten påväg, vart är livet påväg och vad vill vi, egentligen? Vad är din högsta önskan? Saknar du absurdum likt jag? Vill du vara Kung, gammal som ung, eller nöjer du dig med hertiginna när vuxenlivet smyger sig på? Ta med mig hem. Vi måste tillbaka till nånting vi minns. När den egna förmågan tryter är det tillåtet att låna och jag lånar, kan jag låna ärligt, innerligt? Kan jag bry mig? Har jag tid? Ork? Vilja?

Insikten är plågsamt påtaglig, den om att det som varit aldrig kommer igen. Hur kunde jag kasta bort så mycket, men värst av allt, frågan är retorisk, men jag frågar mig inte, jag undrar inte, vet nog svaret. Eller? Vad är värt vad? Är det ens relevant att tala om värde?Är det meningsfullt att diskutera en mening? Kanske är det meningen i sig? När tårarna smyger sig på, alltför ofta, ska jag skylla på hormonbalanserna igen? Ska jag sörja en försummad vän? Missförstå mig inte, jag ångrar fortfarande ingenting, kan man reflektera, kritisera, utan bitterhet? Utan cynism? Är jag cyniker, pessimist eller helt enkelt realist? Kommer just den här dagen, att gå till historien, eller kommer den att falla i glömska bland alla andra tomma dagar, innehållslösa och banala?

Har jag för roligt? Är jag för kär? Är jag för glad? Borde jag stanna upp? Har jag för mycket att göra? Har jag för lite att göra? Hur ser framtiden ut? Tänk om man fick kika in i framtiden.

Det var en särskild sol som sken just den dan

Ni vet det här med tiden. Vad hade hänt om jag haft mycket i skolan den här terminen? Om jag fullföljt mina planer, läst enC, franska5, psykologi B, matte diskret och faktiskt ansträngt mig på den linjära algebran? Om jag aldrig fått 2.0 på högskoleprovet? Hade jag behövt avsäga mig mina ideella uppdrag då, avstå från att kandidera till ordförande i UFS? förmodligen inte, jag antar att jag hade fått ihop min vardag på ngt skumt sätt ändå. Det betyder alltså att man har mkt mer tid än man tror att man har. Man hinner alltid knappt med det man måste göra, men skulle hinna med mer om man hade mer. Jag skulle möjligen må sämre mentalt och sådär. Men vad jag pratar om nu, är att vaska fram den här tiden som jag hade kunnat jobba om jag behövt, och använda den till sådant som utvecklar mig.

Det var mycket länge sedan jag bloggade. Jag har inte tid för min kreativitet, kan inte hålla mig på den där nivån av skapande. Det är inte bara att sätta sig och knattra när man har en kvart över, man vill ju gärna ha inspiration också, inte känna skolböckerna eller möteshandlingarna pocka medan man försöker skapa. Då blir det inlägg av denna typ. Jag önskar att jag fortfarande kunde skriva. Jag tror att det kan vara en av anledningarna till att det går så segt med mitt retoriska persuasiva tal till Svenska C, jag har helt enkelt ingen inspiration. Ingen fantasi. jag lever för mycket i nuet, jag släppt idévärlden, tankevärlden, drömmarnas värld. Helst skulle jag ta ledigt idag och sätta mig och plöja Doktor Glas, följt av Aftonland, och förkovra mig i filosofiboken. Jag har börjat kalla filosofin för flummigt ordbajs (ordbajs var för övrigt korrekt svenska enligt google chromes rättstavningsprogram! vilket varken google eller chrome var, haha). Vad har du gjort med mig David? Det är inte ordbajs bara för att det är abstrakt, det är inte en mindre ren vetenskap, snarare den renast, om du har skalan psykologi, biologi, kemi, fysik, matte, så kommer väl filosofin där efter, eller, de går ju in i varandra, matematiken, logiken, filosofin. Det är klart att jag vill hitta tillbaka till den Tove jag känner mig själv som. Hur kan man inte ha tid att vara sig själv?

Jag vet inte hur mina bästa vänner mår. Vissa träffar jag varje dag, andra mer sällan, men jag vet inte vad som pågår i era liv eller hur ni mår innerst inne, vad ni tänker när ni ska somna på kvällen och om ni drömmer mardrömmar, hur ni ser på framtiden, dåtiden, samtiden. Jag pratar för lite, tänker för lite, skriver för lite. Scribendo cogito. Jag hinner inte ta hand om min familj, vet inte vad som föregår i min fars huvud, knappt heller i min mors. Vad som förr skänkte mig så mycket trygghet och stimulans är som bortblåst. Man kan inte ersätta människor åt höger och vänster, för sin egen skull.

Jag borde byta stad, flytta härifrån, men där återkommer det ju, det med att försöka ersätta människor, rättfärdiga sin egen inkompetens. Att fly och börja om. Förstör dig själv på ett ställe, åk sedan till nästa. Kan jag trösta mig själv med att jag inte är sämre än mänskligheten, som först förstör en planet och sen tänker sig att de ska hitta en ny som det går att leva på? Nej, kan ju åberopa det logiska felet two wrongs doesn't make a right, eller vad ni vill, men argumentet håller ju inte. Och jag är en idiot. När Peter LeMarc inte väcker känslor längre, när allt börjar bli uttömt, och man bara hoppas på, att våren ska komma som en befriande fläkt.

Det är mars. Måhända därav min självrannsakan, mina minnen som väcks till liv. När jag levde med smärtan, att älska en ouppnåelig sol, då levde jag, då levde mina sinnen, hur är det nu då, när jag förtrycker den jag är. Når jag någonsin dit igen? Kan jag vakna varje morgon med vetskapen om att jag lever till fullo? Varför alla dessa tvivel? Tvivlade jag då? Är det så att jag nu i efterhand glorifierar något som var fasansfullt, bara för att fylla min inre tomhet? De senaste veckorna har varit bra, väldigt bra, men jag är stressad, och jag ligger efter, och det är som om ett rep bundit mig och hindrar mig från att prestera. Vad ska det tjäna till. Jag kan producera spaltmeter efter spaltmeter med sådana här meningslösa bryderier, vad ger det någon, vad ger det mig? Hur kan jag skriva om en inre tomhet, är inte tanken att vi är hela nu? Det här är varför jag flyr från tankarna, särskilt de formulerade och nedpräntade sådana, det vill säga skriften. Jag vågar, fortfarande, inte ifrågasätta, av rädsla för de svar jag kan komma att finna. Jag vill promenera.

I går på eftermiddagen var det sex grader och sol ute. Och kalendern säger 9nde mars. Hur blev det mars så fort? Vart tog vintern vägen? Och jag har inte tid med en tankekris just nu. Men jag välkomnar den ändå. Jag har saknat er, vackra vänner. Vad fyller man sitt liv med? Var är min ensamhet? "Var är mina vänner? Var är min familj?" En evighet, det är en lång tid det. Han säger var är livet, vad har vi gjort, säg mig hur kunde vi bli så gamla så fort?

Och jag gick upp tidigare för att plugga. Men jag är glad över utfallet ändå. Måste, måste hitta tillbaka. Måste skapa mig tid. Jag spydde igår. Jag mår nästan lika illa idag. Alla mina provsvar från vårdcentralen var i sin ordning. Är det psykologisk yrsel jag lider av?