Dumma skola

Och jag som trodde den här terminen skulle bli betald semester. Det här var ju mitt friår egentligen. Jag skulle ta det lugnt ett år och sen börja på KTH. Men sen ville jag mer och mer faktiskt läsa matte. Oavsett hade jag tänk läsa på halvfart för att jag pluggat hela mitt liv och behövde en paus. Men i slutändan klarade jag inte av att välja halvfart, kanske för att det innehöll "halv", och jag inte gillar att göra saker halvdant. Så jag tog helfart eftersom jag tänkte "det verkar onödigt att komma hälften så långt på ett år", i kombination med att jag faktiskt förväntade mig att matte I skulle vara ganska mycket repetition och därmed inte särskilt krävande. Det känns lite naivt såhär i efterhand. Att plugga på heltid på universitetet när man inte gjort det förut är nog per definition ganska krävande. Att komma till en ny okänd miljö där man inte känner någon, ett nytt studiesätt, enormt eget ansvar för sina studier och opersonlig omgivning. Det har varit tungt. Jag gråter mycket. Ofta börjar jag morgonen med att gråta för att jag behöver gå iväg till en föreläsning. Jag vill bara stanna i den varma trygga sängen, under täcket, i Davids famn och med Tovid i min famn. Jag vill inte gå upp och ut och frysa och till det okända. Jag kan inte skriva detta utan att gråta heller. Man kan tro ibland att tårarna skulle ta slut, men de gör aldrig det. Konstigt nog.

Eftersom jag tidigare skrivit om e-tentor kan jag avsluta det med att säga att jag klarade samtliga mina e-tentor på första försöket och ordinarie skrivdag. Vidare ska ja ha klarat seminariekursen med ett seminarium kvar. Med andra ord, jag skulle antagligen inte behöva gå i morgon, men det kommer jag göra, dock kommer jag nog inte lösa några av uppgifterna. Jag har algebratenta på lördag. Sluttenta. Idag avslöjade min föreläsa vad varje uppgift skulle innehålla, vilket verkar väldigt okonventionellt. Dock innebär det att jag behöver läsa/repetera/plugga på fem kapitel i stället för tjugo, så det är en enorm förutsättningsförändring. Jag har ändå några dagar på mig och tycker därför att jag bör kunna jobba mig upp till åtminstone C. Det kanske låter obekant för att handla om mig men jag har fruktat att bli underkänd den senaste tiden. Ju närmre jag kommit tentan desto mindre har jag klarat att plugga. Det går helt enkelt inte för så fort jag öppnar boken så får jag panik inför att tentan är så snart, jag tycker att jag inte förstår och så börjar jag gråta, och då kan jag varken läsa eller sansa mig utan måste gå och göra något väsensskilt alternativt ligga och gråta i ett par timmar. Varje gång jag öppnar boken. Därför har jag slutat öppna boken nu. Gett upp, tänkt att jag ska blanka, men samtidigt behöver jag mitt jullov.