Här kommer hösten som en trasig ridå, som jag skrev förra, eller var det förrförra?, året. Den blottar allt och visar på egoismens skador, ärr, öppna sår och allt blir synligt. Svek och glömska, bortglömd grönska, vad hände och vad händer, vart tog sommaren vägen, vart är hösten påväg, vart är livet påväg och vad vill vi, egentligen? Vad är din högsta önskan? Saknar du absurdum likt jag? Vill du vara Kung, gammal som ung, eller nöjer du dig med hertiginna när vuxenlivet smyger sig på? Ta med mig hem. Vi måste tillbaka till nånting vi minns. När den egna förmågan tryter är det tillåtet att låna och jag lånar, kan jag låna ärligt, innerligt? Kan jag bry mig? Har jag tid? Ork? Vilja?
Insikten är plågsamt påtaglig, den om att det som varit aldrig kommer igen. Hur kunde jag kasta bort så mycket, men värst av allt, frågan är retorisk, men jag frågar mig inte, jag undrar inte, vet nog svaret. Eller? Vad är värt vad? Är det ens relevant att tala om värde?Är det meningsfullt att diskutera en mening? Kanske är det meningen i sig? När tårarna smyger sig på, alltför ofta, ska jag skylla på hormonbalanserna igen? Ska jag sörja en försummad vän? Missförstå mig inte, jag ångrar fortfarande ingenting, kan man reflektera, kritisera, utan bitterhet? Utan cynism? Är jag cyniker, pessimist eller helt enkelt realist? Kommer just den här dagen, att gå till historien, eller kommer den att falla i glömska bland alla andra tomma dagar, innehållslösa och banala?
Har jag för roligt? Är jag för kär? Är jag för glad? Borde jag stanna upp? Har jag för mycket att göra? Har jag för lite att göra? Hur ser framtiden ut? Tänk om man fick kika in i framtiden.
1 kommentar:
Mina tankar är tankar dina,
Dina frågor också mina.
Jag har saknat dina ord, inte aktivt kanske, men att läsa dem nu rör djupt i min själ, når dolda skrymslen jag länge försummat eller förlorat vägen till. Här finns en rytm, trots mängden frågor, eller tack vare dem, en rytm jag känner igen och alltid beundrat.
Jag sade att jag ej så sällan brukade besöka denna plats i förhoppningen om nya ord - födan för min själ nästintill - men i bristen på dessa letade jag upp de gamla, drabbades då av ångest, nostalgi, saknad. Du har en poäng i att vi är mognare nu, mer motståndskraftiga mot själsliga kriser, ej längre intresserade av meningen. Är det så det skall vara? Du vet att Pär dog för meningens skull, eller för avsaknaden av den - ja, kaos känner vi ju till. Ändå saknar jag de ändlösa nätterna, alla dessa timmar i absurdum, som vore jag en blomma som ryckts upp från jorden, den mörka jorden. Men krävs det inte motsatser av allt i livet? Har du inte sagt det och levt efter det? Ljus och mörker. Lycka och olycka. Liksom årstiderna sätter färg på året, liksom en hård vinter förgyller sommaren - kan inte mörker förgylla ljus?
Kanske behöver vi inte dröja vid tidpunkten för det långsamma fallet, för färden från förening till frigörelse (underligt att använda ordet i negativ bemärkelse). Det finns alltid två sidor av samma mynt. Kan vi inte istället leva nu, bygga på nytt, skapa en ny verklighet? Kan man mena det när man säger det, eller är de endast tomma löften, så ihåliga att de skall sprängas vid minsta beröring? Det är lätt att vara bekväm, att hålla fast vid petitesser och försumma allt annat, av värde eller ej. Jag dömer inte. Alla är vi likadana. Men om vinsten är större, målet, större, och resan störst: kan man finna tid? Kan vi finna tid? Jag vill finna tid för dig. Jag vill ha dig i mitt liv, ständigt och åter. Du inspirerar mig, lugnar mig, får solen att stråla. Och jag måste sluta tro att jag blivit ett moln på din himmel (men härom behöver du inte ödsla ord på att motsäga mig).
För några veckor sedan, när allt var nytt och underligt - såsom det är i början - besökte jag Aftonland varje dag. Varför gjorde jag? Var det en reaktion i desperation? Sökte jag hålla fast vid gammal tid, vid forna delar av mig? Hålla fast vid dig?
Mindre ensamma, mer ensamma, mindre tid till tankens tickande. Den har lämnat sin nötta bana, glömt sin outtröttliga vana. Säg, skall man glädjas eller ej? Ja, hur skall man leva.
Promenader under gråtunga moln. Dryck som värmer i ljudliga rum, såsom orden värmer och ljuder inom vår bubbla. Blicka framåt, utan att sia. Det som varit har varit, kära minnen, men minnen blott. En gryning, en ny dag av snabba slag för mitt hjärta, och ditt. Inga löften, utan något fast, orubbligt.
Skicka en kommentar