Det var en särskild sol som sken just den dan

Ni vet det här med tiden. Vad hade hänt om jag haft mycket i skolan den här terminen? Om jag fullföljt mina planer, läst enC, franska5, psykologi B, matte diskret och faktiskt ansträngt mig på den linjära algebran? Om jag aldrig fått 2.0 på högskoleprovet? Hade jag behövt avsäga mig mina ideella uppdrag då, avstå från att kandidera till ordförande i UFS? förmodligen inte, jag antar att jag hade fått ihop min vardag på ngt skumt sätt ändå. Det betyder alltså att man har mkt mer tid än man tror att man har. Man hinner alltid knappt med det man måste göra, men skulle hinna med mer om man hade mer. Jag skulle möjligen må sämre mentalt och sådär. Men vad jag pratar om nu, är att vaska fram den här tiden som jag hade kunnat jobba om jag behövt, och använda den till sådant som utvecklar mig.

Det var mycket länge sedan jag bloggade. Jag har inte tid för min kreativitet, kan inte hålla mig på den där nivån av skapande. Det är inte bara att sätta sig och knattra när man har en kvart över, man vill ju gärna ha inspiration också, inte känna skolböckerna eller möteshandlingarna pocka medan man försöker skapa. Då blir det inlägg av denna typ. Jag önskar att jag fortfarande kunde skriva. Jag tror att det kan vara en av anledningarna till att det går så segt med mitt retoriska persuasiva tal till Svenska C, jag har helt enkelt ingen inspiration. Ingen fantasi. jag lever för mycket i nuet, jag släppt idévärlden, tankevärlden, drömmarnas värld. Helst skulle jag ta ledigt idag och sätta mig och plöja Doktor Glas, följt av Aftonland, och förkovra mig i filosofiboken. Jag har börjat kalla filosofin för flummigt ordbajs (ordbajs var för övrigt korrekt svenska enligt google chromes rättstavningsprogram! vilket varken google eller chrome var, haha). Vad har du gjort med mig David? Det är inte ordbajs bara för att det är abstrakt, det är inte en mindre ren vetenskap, snarare den renast, om du har skalan psykologi, biologi, kemi, fysik, matte, så kommer väl filosofin där efter, eller, de går ju in i varandra, matematiken, logiken, filosofin. Det är klart att jag vill hitta tillbaka till den Tove jag känner mig själv som. Hur kan man inte ha tid att vara sig själv?

Jag vet inte hur mina bästa vänner mår. Vissa träffar jag varje dag, andra mer sällan, men jag vet inte vad som pågår i era liv eller hur ni mår innerst inne, vad ni tänker när ni ska somna på kvällen och om ni drömmer mardrömmar, hur ni ser på framtiden, dåtiden, samtiden. Jag pratar för lite, tänker för lite, skriver för lite. Scribendo cogito. Jag hinner inte ta hand om min familj, vet inte vad som föregår i min fars huvud, knappt heller i min mors. Vad som förr skänkte mig så mycket trygghet och stimulans är som bortblåst. Man kan inte ersätta människor åt höger och vänster, för sin egen skull.

Jag borde byta stad, flytta härifrån, men där återkommer det ju, det med att försöka ersätta människor, rättfärdiga sin egen inkompetens. Att fly och börja om. Förstör dig själv på ett ställe, åk sedan till nästa. Kan jag trösta mig själv med att jag inte är sämre än mänskligheten, som först förstör en planet och sen tänker sig att de ska hitta en ny som det går att leva på? Nej, kan ju åberopa det logiska felet two wrongs doesn't make a right, eller vad ni vill, men argumentet håller ju inte. Och jag är en idiot. När Peter LeMarc inte väcker känslor längre, när allt börjar bli uttömt, och man bara hoppas på, att våren ska komma som en befriande fläkt.

Det är mars. Måhända därav min självrannsakan, mina minnen som väcks till liv. När jag levde med smärtan, att älska en ouppnåelig sol, då levde jag, då levde mina sinnen, hur är det nu då, när jag förtrycker den jag är. Når jag någonsin dit igen? Kan jag vakna varje morgon med vetskapen om att jag lever till fullo? Varför alla dessa tvivel? Tvivlade jag då? Är det så att jag nu i efterhand glorifierar något som var fasansfullt, bara för att fylla min inre tomhet? De senaste veckorna har varit bra, väldigt bra, men jag är stressad, och jag ligger efter, och det är som om ett rep bundit mig och hindrar mig från att prestera. Vad ska det tjäna till. Jag kan producera spaltmeter efter spaltmeter med sådana här meningslösa bryderier, vad ger det någon, vad ger det mig? Hur kan jag skriva om en inre tomhet, är inte tanken att vi är hela nu? Det här är varför jag flyr från tankarna, särskilt de formulerade och nedpräntade sådana, det vill säga skriften. Jag vågar, fortfarande, inte ifrågasätta, av rädsla för de svar jag kan komma att finna. Jag vill promenera.

I går på eftermiddagen var det sex grader och sol ute. Och kalendern säger 9nde mars. Hur blev det mars så fort? Vart tog vintern vägen? Och jag har inte tid med en tankekris just nu. Men jag välkomnar den ändå. Jag har saknat er, vackra vänner. Vad fyller man sitt liv med? Var är min ensamhet? "Var är mina vänner? Var är min familj?" En evighet, det är en lång tid det. Han säger var är livet, vad har vi gjort, säg mig hur kunde vi bli så gamla så fort?

Och jag gick upp tidigare för att plugga. Men jag är glad över utfallet ändå. Måste, måste hitta tillbaka. Måste skapa mig tid. Jag spydde igår. Jag mår nästan lika illa idag. Alla mina provsvar från vårdcentralen var i sin ordning. Är det psykologisk yrsel jag lider av?