Hjälp

"Hoppas du inte känner dig ensam. Vi ska ha lovmys snart! Mamma"

Du skulle bara veta, mamma lilla, att det du gjorde, det gör även jag, och har så gjort i åratal. Visst trodde jag, att den perioden alltid var förbi, men återfallet blev blott hårdare, då oväntat det kom. Jag är trött på lögner, medvetna omedvetna, är alls ej arg men ack så ledsen. Gråter gör jag, handen smärtar, tårar strilar utmed mina kinder, så som de gjort nu, större delen av denna kväll. Ett hårt nej rakt in i hjärtat, mitt sista hopp som släktes, hoppet om ditt ljus i detta mörker, men nej, det var förgäves. Ett sen som klingade av äkthet, javisst, jag misstror inte hjärtat mitt, men alltjämt kvarstår ju det faktum, att jag gråter nu, om än jag sannolikt gråter även sen.

Vad vill mig världen, varför plågas jag, dessa demoner och denna osjälvständighet, inte en sekund kan jag klara utan hjälp. Du vet att jag är skör, du vet att jag är rädd. Så torkar blodet sakta, men tårarna sinar ej, de gör ju sällan så, i frånvaro av dig. Jag ber dig inte hjälpa mig, vill ej belägga dig med skuld, min utmattning är dock total, och någonstans, allt måste ut. Givetvis kan man invända, att en blogg är för publik, att jag kunde skona världen, men någonstans så tröstar det, vetskapen om att bli hörd, av någon, om så bara en. Och jag börjar om igen, mitt rop på hjälp, men inget hjälper, sen är bra men sen är sen, min förvirring är konstant. Under tiden blöder jag, ta det inte på ditt samvete.

Undra så vad vill jag uppnå, bara någon form av reflektion, ett utlopp för mitt sinnes kval, kanske bör jag vara tyst men tro mig, jag har inget val. När allting faller och lämnar mig kvar, finns orden där som enda svar, en lättnad om så sekundär, när man i ord sin smärta klär. Jag borde sova, morgonen blir tidig, plikten kallar, skolarbeten pockar, men varken studier eller sömnen lockar, jag vill intet annat är att rösten din få höra, att du ska viska i mitt öra. Ta mig i din famn, vagga mig till rytmen av mitt namn. Skänk mig stillhet, skänk mig frid, låt ett nådigt lugn ta vid. Jag behöver dig. Befria mig.

Ta mig naken i dina armar hellre än att klä mig i ord

Hej där du stackars sate, som fått för dig att läsa mig blogg, ty det är föga trevlig läsning. Tänk hur mycket vi människor har förmåga att skada varandra, hur lätt det är att få någon annan att må skit, och hur lätt det då är att må skit själv. Jämför med den betydligt större ansträngning som krävs för att faktiskt få någon att må bra. Det är inte omöjligt att göra någon lite glad, men för lycka krävs det oftast en längre period av insatser, och för att få någon att må mycket dåligt kan det räcka med en sträv kommentar. Varför funkar vårt psyke på det sättet? Det borde väl ändå inte gynnas av evolutionen? Eller är det så, att deprimerade sinnelag ynglar av sig mer för att finna tröst och mening? Men inte lyckas, så de fortplantar sig ytterligare? Emedan lyckliga människor inte ser mening med att ändra sin situation? Jag tror inte det är så. Men jag undrar varför psyket är så illvilligt skapt. Det är synd.

Och just nu, hade jag velat ha min Aftonland här, för ingen förstår mig som Lagerkvist, förutom Kajsa, och ingen kan sätta ord på min smärta som Lagerkvist. Och ingen kan trösta mig som David, när han har tid. Aftonland läser man inte för att må bättre, snarare tvärtom. Men Aftonland ersätter förvirringen med mer koncentrerad svärta. Den förklarar mekanismerna bakom livet, ur ett filosofiskt och poetiskt perspektiv, till skillnad från biokemin, som gör det ur ett naturvetenskapligt. Tyvärr får jag väl säga att dikterna tilltalar mig markant mer. Ingen av de empiriska vetenskaperna kommer någonsin att bli vacker. Språk är vackert. Matematiken är ett språk.

Givetvis är mitt liv enastående. Det är den här höstlovsångesten som kommer varje år denna tid. Fråga mig inte vad den kommer ifrån, eller jo gör det, fråga vad fan ni vill för jag har svaren på det mesta eller kan åtminstone ge ett icke-svar. Jag vet alltid varför jag mår dåligt, vad det är som stör mig, vad olika instabiliteter beror på inom mig och dylikt. Vad hjälper det när jag inte kan rätta till det? Veckan har varit full av lycka. Men när ensamheten och tomheten smyger sig på är väl ingen immun, kan jag tänka mig. Om du vill veta vad något av all den där rappakaljan betydde så tänker jag på att du sa att jag aldrig skulle behöva gråta ensam mer. Vad är det jag gör nu?

Det är så lätt att säga saker, lätt att yttra ord, svårt att följa dem sedan. Lova saker, deklarera saker, föredra principer, åt helvete. Jag är varken arg eller sur på dig, tro inte det. Bara sorgsen över livets umbäranden och bitter över att inget tycks spela någon roll i längden. Det löser sig, det gör det alltid. Till dess får jag gråta i ensamhet. Och klä min sorg i ord, om än jag aldrig kommer närma mig Lagerkvists excellens.

Man kan leva ett helt liv här

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev

Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses

Hur går det runt nu?

Hur blev det såhär, och varför fortsätter det vara så, är det inte dags att gå vidare nu, har det inte gått tillräckligt med tid, räcker det inte nu? Det räcker nu. För min skull, för din broders skull, för din moders skull men inte minst för din egen skull. Inget blir lättare med tiden och du målar in dig själv i ett hörn, jag tror du kommer ångra dig, komma till en insikt, gör det inte försent, det räcker nu, det räcker nu.

Man blir sentimental av ingenting

Jag saknar dig oändligt, min vän, min själsfrände, vi som delade så mycket, varför kasta bort det, varför, varför, jag vill bara att du lyssnar till min förklaring, och kanske ger en tillbaka, jag vet knappt vad jag vill längre, men såhär, vill nog ingen ha det, borde ingen vilja ha det. Inte ens du. Erkänn situationen och våga bemöta försök att förändra den. För en dialog med dina medmänniskor. Det är värt det.

Fast jag inte sett dig på så länge

Tänker jag på dig ibland

Det var nånting som fastnat på mig

nåt som aldrig helt försvann

Jag vet och förstår om jag vållat dig smärta, men du har vållat mig smärta och lidande likväl, du vet, varje gång jag lyssnar, varje gång jag hör, gråter jag, fortfarande, det spelar ingen roll. Försoning är en vacker sak, det är mänskligt att fela men gudomligt att förlåta, vad en Gud, sätt dig över mänskligheten, jag tycker synd om dig. Du måste vara vilse, stämmer inte överrens med den jag kände, och jag förstår om du känner likadant, men någonstans måste man inse, att en enstaka händelse förändrar inte en person, och jag är fortfarande jag. Den du kände, den du sa betydde så mycket, den du delade så mycket med, och jag sörjer allt det där.

Jag hoppas att vi ses snart eller hörs, eller har någon form av kontakt, jag hoppas på någon form av livstecken

Tills dess ha det gott

Och sköt om dig

Ta det lugnt

Hälsningar från mig

Tårar

Och utanför mitt fönster faller regnet, tungt som en människas längtan, men det måste regna, för att något ska kunna gro, och växa, och vi behöver vatten, likt syre, likt värme, likt närhet. Över fem månader har passerat och jag skulle inte säga att jag hycklar när jag nu påstår att det varit de fem vackraste månaderna i mitt liv, förmodligen de mest omvälvande, och för tillfället, känns det som att allt är påväg någonstans, som inte är åt helvete, för första gången. Däremot börjar beroendet bli påtagligt, tomheten så fort ensamheten sätter in, och varför ringer du mig inte, när vi beslutat att du så skulle göra, jag vet att jag är dömande, inte den mest förlåtande, men jag har svårt för när en sak sägs och en annan görs. Jag tycker det är lite nonchalant och bristande respekt. För min tid, för min planering, för min vilja. Men jag är lyckad idag. Jag har läst de där sidorna i psykologiboken, och klockan är inte middag än, senare spelar Leksand, jag har haft det ganska skönt, och jag har tänkt att snart återförenas vi, men var är du? Jag är okej med vad fan du än gör men hör gärna av dig så att jag vet vad jag har att förhålla mig till. Det handlar om kommunikation, jag tror jag talat om det. Jag kan tänka mig att jag har kvävt dig, och mitt projicerande att det var du som inte gav mig utrymme framstår väl alltmer patetiskt och insiktslöst. Jag erkänner gärna att det är jag som har problem med beroende och närhet, och med annat likväl, en massa problem har jag funnit sen jag fann dig, kanske för att min grund är stabil nog för att hantera dem, och jag ser det som något positivt, jag kan gå in på djupet i mig själv till följd av en grundläggande trygghet, men jag är ledsen om det går ut över dig och jag vet att vi båda är slitna och utmattade och att sömnbristen är svår. Därav följer dock inte att vi bör sluta kommunicera. Det senaste jag hörde var att du skulle komma hit idag. Eftersom jag inte hört något annat sen dess har jag utgått från det. Jag vet att jag överreagerar nu och att jag överdriver. Därmed inte sagt att jag är särskilt upprörd. Och ja, jag hade kunnat ringa själv och fråga. Men det blev en principsak, vi var överrens om att du skulle ringa när du var klar. Du skulle ju ändå inte ha velat prata med mig före dess. Och givetvis ringde du nu, bara för att du alltid ringer när jag bloggar om dig, och det blir svårt för mig då, hur förhåller man sig till det samtalet. Jag är ledsen att jag kräver saker och jag är ledsen att min humör är som det är, men den förklaring jag åter påpekade på telefon nyss står jag fast vid och hur lite jag än vill, klandrar jag dig ju lite för det. Inte mycket, inte jämt, men ibland. Jag fick en kod av pappa för att kunna se Leksands match i livesändning på nätet. Jag saknar min pappa, något oerhört, och skulle hellre åka dit och se matchen. Det skulle jag ha gjort också om du berättat tidigare att du inte tänkte komma hit idag. Men det är torsdag David, inte bokar jag upp en torsdag med något annat, det vore ju elakt. Det är det här jag menar. Jag tycker inte om ändrade planer, jag är inte särskilt flexibel, utan instabil och vanestyrd, struktur är oerhört viktigt för mig när jag mår som jag gör, för jag ser det ändå som ett tillstånd jag befinner mig i, där jag inte är vid min bästa hälsa fysiskt. Allt är lite allmänt förvirrat och rörigt, det vet du ju, du känner det väl också, saker blir försummade, man somnar åt höger och vänster, kommer försent, jag blir sjuk hela tiden et cetera. Ju fler fasta punkter desto bättre. Och det är torsdag. Jag vill i alla fall veta i förväg. Nu sitter jag bara och ödslar tid på meningslösa aktiviteter igen för att jag inte orkar mer än så. För att jag är ledsen. Nej, jag känner mig inte dissad, inte direkt besviken, inte direkt sårad. Jag uppmuntrar din sunda prioritering och jag tror att den ökar bådas vårt välbefinnande i längden, men jag vill veta tidigare - och samtidigt, jag saknar dig, mina händer skakar, du tog bort något jag förväntat mig, det är torsdag, jag är ensam.