Brev från nedre botten

Förut brukade jag skriva ner mina tankar. Nu förblir de oftast tankar. Som om jag var rädd för, att sätta orden på papper. Som om de skulle fastna då, och bli betydande. Mycket mer verkliga än när de bara är tankar. Men det är synd, för tankarna sparas då inte, och man kan inte gå tillbaka till dem i efterhand, ty allt man tänkt kan man inte minnas. Så mycket får inte plats i ett mänskligt minne. Datorns minne har som bekant mycket större kapacitet.

Tänk så lite det kan krävas ibland. Det här var en seg dag. jag var trött och somnade så fort jag ätit lunch, jag har inte kommit någonvart med studierna och ligger flera veckor efter med allt arbete. Några tårar föll redan i morse över dessa bekymmer. Några till efter att jag öppnat boken och gjort ett halvhjärtat försök. Jag insåg snabbt att jag var för hungrig och ofokuserad för att komma någon vart.

Så ringde telefonen och allt vände. Inte för att jag pluggar bättre nu... Men jag fick åtminstone lite energi. Jag kände mig glad. Nu är det förvisso bara måndag, men det var det bästa som hänt den här veckan. Dimma som lättar och spöken som skingrar sig, och så mycket lättare utan andras vetskap och förväntningar. Fördomar. I det enskilda mötet kändes det genast mer naturligt. Mer som förut.

Fast inte alls som förut, såklart. Men du var mer dig lik. Och jag kände mig mindre trängd och obekväm. Vad det egentligen säger att jag skuttade upp och bytte om och till och med kastade på mig smycken, det bör man kanske inte begrunda alltför länge. Vi kan stanna vid att konstatera en positiv utveckling. Och intala oss att det samma hade hänt, om någon annan hade ringt.

Du ska veta att det hade kunnat vara vi, under lite andra omständigheter. Jag trodde att jag gjorde dig en tjänst, och det står jag nog fast vid. Även om du inte alls kände så, där och då. Men jag är övertygad om att du är lyckligare nu, än vad du någonsin kunnat bli med mig (jag är inte bra flickvänsmaterial). Och jag är glad för din skull, eller åtminstone är en del av mig det. Resten är besviken på livet, lite avundsjuk, missnöjd och undrande. Vad tackade jag nej till?

Men jag var inte redo då, och jag är fortfarande inte redo ett antal år senare. Jag var inte redo för det jag avböjde, men inte heller för det jag tog, eller fick. Inte redo för det jag har. Inte redo för att göra mig av med det. Således sitter jag fast. För din skull är jag glad, att det inte är dig jag sitter fast med. För min egen skull har jag ingen aning.

Ta hand om dig och ditt liv. Våga vara lycklig. Du förtjänar det, och trots att du sårat mig djupt vet jag att du någonstans långt där inne, till största del, är en fin människa. Den delen av dig har kommit upp till ytan igen och blommar sakta men säkert ut när du nu funnit vad du sökte, efter strävan (Per Aspera, Ad Astra). Det kanske är en tidsfråga innan det sista bandet mellan oss kapas. Kanske kan du ändå minnas mig, trots att du påstår att du utplånat vår historia. Kanske får jag finnas där någonstans, som ett minne. Kanske inte. Men ta hand om dig.

Hälsningar från mig...

Djupare höst

Hur sjukt det än må låta har oktober snart flugit förbi. En oktober som inte stretar och drar ut på sig utan bara flyger? Ja, tydligen. Särskilt uselt väder har det egentligen inte heller varit. Det är när det går över i november som det verkliga helvetet börjar, och det vet jag ju sedan tidigare år. Samtidigt är det ingen tenta i november så det bör bjuda på mer tid. Jag har en planerad fika sedan början av september. Eller egentligen inte en, utan flera. Ingen av dem har hunnit bli av. Kanske dags när november kommer med ännu mer mörker och regn?

Första november får vi tillträde till vår nya studentlägenhet. Jag ska flytta hemifrån, och bli sambo. Med andra ord ska jag inte alls flytta hemifrån; bara flytta hem. Det känns jättebra, alltså är det inte särskilt intressant att skriva om...

Jag skulle tentera på lördag egentligen, men det lutar åt att jag siktar in mig på omtentan i stället. Visst känns det en aning ovärt att ytterligare ruinera jullovet men när jag tillslut begrep mig på logikkursen, var det lite sent att lära sig allt. Det var i lördags, med exakt en vecka kvar till tenta. 7,5 hp på en vecka är trots allt mer än jag mäktar med.

Jonas Gardell har gjort den här månaden till något helt annat än vad jag förväntat mig, genom sin dramaserie Torka aldrig tårar utan handskar. Det är möjligen det bästa jag någonsin sett på svensk TV. Ligger fortfarande uppe på SVT play, se den nu om ni missat. NU sa jag! Skit i att läsa klart det här inlägget, det är ingenting i jämförelse (eller utan jämförelse).

Jag vet inte om jag nämnt att jag börjat jobba på Vetenskapens hus. Mina kollegor där är helt fantastiska. Känslan när jag med en efter en av dem upplevt, att det gått att prata trots att jag inte känner dem, var väldigt udda för mig. I allmänhet är det svårt att bara gå fram till någon och få det att funka att föra en konversation. Jag trodde jag var socialt inkompetent. Tydligen är detta någon form av naturvetarsyndrom, för när motparten också är naturvetare, går det hur bra som helst! Det handlade visst bara om att man behöver ha något gemensamt. Nu har jag roligt och blir glad varje gång jag varit på jobbet, samtidigt som jag känner mig mindre värdelös. Tack för det. Plötsligt hittade jag en del av världen som fortfarande förstår mig.

Jag trodde jag var en freak. Jag var bara lite bättre än de flesta andra... Story of my life, hehe.

I någon mån menar jag allvar. Jag känner mig alienerad från mina tidigare vänner därför att vi inte längre talar samma språk. Vi har inte samma intressen, inga gemensamma samtalsämnen. Det blir krystat och ointressant. Föga långsökt trodde jag att jag blivit tråkig. Men det var blott en förändring jag genomgått. Med denna insikt i bagaget ska jag försöka möte världen på ett nytt sätt.

Vidare vinner jag för närvarande en ny vän; en kompis som nog har passerat strecket nu. Det är det finaste som finns när sådant händer. För vänskap är kärlek och kärlek är livet, som jag sagt så många gånger förr. Du förgyller min vardag, vän! Tack för att du delar med dig av dig själv. Du är intressant och du är fascinerande. Och du kommer finna vad du söker.

Färgerna i oktober. Det skulle kunna vara det bästa med denna av mig inte alltför favoriserade månad. Det är hur vackert som helst ute, synd då att jag aldrig går ut. Men det är kallt och jag har mycket att göra. Gamla vän som jag inte vill låta mig alieneras från, vill du gå en höstpromenad med mig och titta på rödgröngula löv i samband med den där fikan som SKA bli av? Jag vet att du vill. Puss.

Till sist allt det där som aldrig lämnar mig. Skulden och tankarna, ångern och undran hur det skulle vara annars. Förhoppningarna, grusade, hoppet om försoning. Någonsin? Och sånt som får mig att tänka på dig (Thåström).

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev

Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort

Höst

När det regnar och man sätter på LeMarc, och man plötsligt får för sig att man vill läsa Lagerkvist. Fast Aftonland är nerpackad i en flyttkartong sedan balkongombyggnationerna här. Jag orkar inte riktigt rota fram den för flyttkartonerna är överfulla och står staplade på varandra. Planen är väl att få en lägenhet snart och att vänta tills efter dess med att packa upp dem... Lite väl optimitiskt kanske.

Regnet strilar och fingrarna börjar klia, gitarrsträngar, pennor, tangenter. Ett behov av att uttrycka känslor. Tankar kring det förflutna och behovet av försoning med tidigare enorma delar av ens liv. Människor från förr. Tankar från förr. Spöken från förr. Och en oviss framtid som man staplar till mötes, stapplar därför att benen aldrig riktigt hinner med. Det går så fort och tempot är så högt; hur ska man hinna med allt, hinna ifatt, hinna ikapp?

Så jag återvände till min gamla oas av tårar i den torra öknen. Ty mitt sätt att få ut känslor har nog alltid varit att försöka sätta ord på dem. Tänk alla de där människorna som förtjänar så mycket mer än att bara vara ett dunkelt minne. Att folk kommer och går i ens liv är i allmänhet en väldigt obehaglig insikt. När de är där tror man att de ska vara det för alltid, men det kan gå så fort och krävas nästan ingen förändring, och man märker det inte ens själv, så är det man tog för givet borta. Men känslorna finns kvar hos mig.

Orden, tankarna och förvirringen finns kvar. Osäkerheten och naiviteten; hoppet, en strävan efter att nå fram. Nå in. Nå ut? Inte fullt så viktigt. Det känns mer som något marknadsföringsfirmor eller företag pysslar med, "hur ska vi nå ut?", i mitt liv är frågan "hur ska jag nå in?" ofantligt mycket större och viktigare.

Det är dags att lära sig och acceptera att tårarna aldrig hinner torka för sådana som mig. Besvikelsen är ett konstant inslag i vardagen. Det är lönlöst att streta emot. Det finns heller inga alternativ. man kan inte avskärma sig från allt. Vad söker jag? En fullkomlighet som Gödel redan motbevisat? Det verkar vara dags att ge upp...

Är du lycklig?

Snart är det oktober. Jag hatar Sverige. Klockan är i skrivande stund halv sju och det är mörkt ute. Det kan omöjligt vara meningen att någon ska leva här. Hur mycket te kan man dricka innan det blir skadligt? Jag tror att jag snart kommer ligga i riskzonen om det fortsätter såhär. Vad finns det att klamra fast vid?

Söndagsbryderier

Jag har inte varit vaken särskilt länge denna soliga söndag, men känner mig ändå pinsamt blödig. Jag kan lyssna på en låt och börja gråta. Det räckte att tänka på Harry Potter. Det räcker att titta ner på Morris och inse att han nog har överlevt nu, att hela incidenten med att han blev påkörd, som kunde kostat honom livet, snart är över och det enda det verkar ha kostat honom är svansen. Det gör mig fantastiskt lättad. Och bara för att jag skrev det där, har jag nu tårar i ögonen.

Som vanligt behöver jag plugga, jag pausar i princip inte denna termin. Alls. Alla timmar då det liksom inte är schemalagt något annat (sömn, mat, träffa någon, vara i skolan, resa till och från saker, jobba) lägger jag på att plugga. I alla fall nästan, i alla fall känns det så. Komiskt nog verkar det inte riktigt räcka. Det känns okej, men jag hade kunnat ligga bättre till. Ibland kan man ju känna sig lite maktlös och uppgiven när alla timmar man kan disponera, inte räcker.

Sen var det det här med Förbundet Unga Forskare. Jag behöver nog skriva lite om det, för det tar upp en del hjärnutrymme som behövs för skolarbete. Jag har inte haft ett uppdrag sedan februari och planerar inte heller att skaffa något; min förbundsstyrelsekandidatur är tillbakadragen och alla andra erbjudanden har jag tackat nej till (utom den betalda sommarjobbstjänsten som jag helt enkelt inte fick). Som det ser ut i nuläget tänker jag mig inte ens att jag ska närvara vid riksstämman. Så från att ha varit en jättestor och viktig del av mitt liv har Förbundet Unga Forskare sakta men säkert fasats ut. Fast inte fullt så mycket ur huvudet, för jag lägger som sagt fortfarande väldigt mycket tankekraft på det, och jag har velat, och tvekat, och tvivlat, och funderat, och det har inte varit något lätt beslut att ta. Dessutom är David fortfarande i högsta grad involverad, så det faller sig naturligt att tala en del om det hela. Det är rätt skönt att sitta utanför och kommentera, det blir lite som att engagera sig i sport då. Man följer med men behöver inte göra något själv. Fast här kan man välja att inte bry sig också. Rätt perfekt egentligen. "Hahaha Leksand åkte ur" kommer ni nog inte att få höra mig säga annat än möjligen sarkastiskt, men "Hahaha Förbundet klantade sig" är synnerligen sannolikt. 

Jag ska i alla fall inte vela mer nu. För tillfället har jag bestämt mig. Jag kommer att över väga saken igen i senare skeden och när det dyker upp nya möjligheter framöver, men just nu är det enda jag egentligen har att säga: Hejdå.

(Nej, det saknas inget "Tack för den här tiden", det är inte läge för sådant. Hade jag känt så hade jag nog fortsatt.)

Livet är fascinerande. Man vet aldrig var man hamnar. Men det gäller att anstränga sig, annars kan man hamna fel, och förlora saker man ändå värderar. Inget varar för evigt, i alla fall inte utan underhåll. I min ständiga jakt på att bli någon annan ska jag numer ta även detta i beaktande. Även motsatsen gäller dock; det går inte alltid att låta saker självdö, ibland måste man ta kommandot. För livet är ju (tyvärr) inte matematik, det är inte fritt från motsägelser.

Att vara tentavakt på juridicum

Vad går livet ut på? Vad är dess poäng? Vad är meningen? Är det måhända att ställa just denna fråga, så att den är sitt eget svar? Eller kanske insikten om, att ett svar inte existerar?

Hur många nivåer av meta kan man lägga på, utan att bli sjösjuk? Vad vill livet säga oss med sitt outsägliga uttryck, sitt förtappade vimmel, och allt det där andra då... Det där, av vilket vi anar intet och föga betänker.

Har du ett hem? Vad tror du själv? Kanske finns det en plats för var och en av oss, bara att försvinnande få finner den. Kanske finns enbart graven, jorden, mullen, som sista utpost för en tärd kropp i denna värld.

Är vi verkligheten, eller gäst hos den under något som för universum ter sig kortare än ett ögonblick? Skapar vi världen, eller skapar den oss, eller är det både och, i ett komplext samspel av orsak och verkan? Vad man vill och vad man bör, vad man ansätter och vad man gör. Vad man kan. En fråga om möjligheter och förutsättningar, men också om så mycket annat. Om allt, men likväl om intet.

Dessa människor runt omkring mig, deras förhoppningar, deras fasor. Deras fokus. Att befinna sig på andra sidan, att vara den där man mest noterar i förbigående, medan allt ens fokus ligger på uppgifterna framför en. Ett helt nytt perspektiv.