Jag frågar vilken årstid,
vilken årstid vi har nu,
och hon svarar det är sommar,
det är sommar, det är sommar, vi har nu
När jag visade henne snön,
när jag visade henne snön,
då sa hon sommaren är svår,
sommaren är svår, svår i år
Jag vet inte hur du känner, men för mig är bristen på avslut olidlig, jag kommer aldrig undan. Du besöker med om natten, i sömnen, jag drömmer om ett avslut, en försoning. Nog förstår jag, att det tycks mycket att be om, efter vad jag gjort mot dig. Att du skulle ge mig ett avslut för min skull. Därför hoppas jag, att en liten del av dig också vill prata, så att du kan möta mig för din skull, så att du möter mig alls. Jag har alltid haft tilltro till ord och deras makt, jag tror på att prata, jag tror på att reda ut. Visst är det underbart om du gått vidare och lagt allt bakom dig, men jag har inte det, och jag har svårt att tänka mig att någon kan må dåligt av att prata. Med tanke på din starka reaktion måste det ha legat någon relativt stark känsla bakom den också, och sådant dör inte bara. Det behöver ett avslut. Snälla, tala med mig. Möt mig.
Vid är bortom halva vägen, jag vet, men vad spelar det för roll? Jag lovade både dig och mig själv att om du satte upp en vägg, skulle jag banka mitt huvud in i den, och fortsätta att banka, hur blodigt huvudet än må bli. Antagligen var löftet överflödigt, ty jag hade sannolikt inte kunnat gå vidare utan ett avslut ens om jag velat. Så nog för att jag bankar för min egen skull, då alternativet är att leva med detta för evigt. Denna skuld och ånger. Anledningen jag gav dig, att du var värd det, är inte desto mindre sann. Jag vill slå huvudet blodigt för att du förtjänar det, jag förtjänar det, av ren jävla upprättelse. Du vet att det här har tagit mig hårt. Jag ber inte om att du ska bry dig. Om du frågar vad jag faktiskt ber om, är det enkla svaret vad som helst. Någonting är bättre än ingenting. Ge mig någonting. Ge dig själv frihet. Ge det ett avslut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar