Hur finner man en väg, när händerna skälver. Mitt sinne lurar mig, jag känner allt samtidigt; hur ska jag veta vilka delar jag ska kommunicera, vilka som är sanna? Vilka som definierar mig och det jag står för, när jag vill både och. Jag känner mig som Schrödingers katt, som jag talade om med mina föräldrar och familjevännen Ann i lördags. Jag är både och, i min ensamhet. Enda tills jag blir observerad. När du tvingar mig att välja påverkar du valet. I övrigt är mitt tillstånd obestämt, luddigt, odefinierat, allt på en gång. Jag menar allvar.
Det känns som att jag spelar teater och är utanför min egen kropp när jag talar, ändå börjar jag gråta med äkta tårar. Jag frågar mig själv om det är jag som pratar och om jag menar det jag säger, och en del av mig menar det, medan en annan del menar precis motsatsen. För en stund vet jag själv inte vart jag vill komma eller hur det ska sluta. Ett tag tror jag att jag ska driva det hela vägen.
Jag upplevde två bra saker under det kaos vi gick igenom idag. Dels när jag trodde att jag tillslut hade tagit ett beslut. Även om det var ett vidrigt beslut kändes det fantastiskt att faktiskt ha fattat det själv, efter att ha tänkt det så många gånger. Jag kände mig handlingskraftig, självständig och det uppstod någon slags lycka inom mig. För att ha gjort ett val.
Den andra bra känslan erfor jag då jag tröstade dig och visste att vi skulle fortsätta. Jag blev rädd att jag spelat upp allt bara för att få känna den känslan, bara för att jag behövde få vara den andra parten. För att jag kunde vara så vidrig och manipulativ. Men jag är inte säker på om det var så. Hur som helst var det fantastiskt att få trösta dig. Även om det snabbt gick över och blev motsatsen som vanligt igen.
Kan du låta mig vara stor lite oftare? Min förra dagbok (pappersform) som jag hade under första halvan av gymnasiet, hade två pandor på framsidan, en vuxen och en unge. Jag minns att jag påbörjade dagboken med frågan "Kan jag gå från den lilla pandan, till den stora?", därför att jag också har ett behov av att få vara stark ibland, och känna mig stark. Jag kom ganska långt på den vägen, medan jag hade den där boken. Men nu är jag världens minsta panda igen (som denna eller så).
Ibland känns det som att jag antar ett läge för att kunna säga något alls (jag agerar partikel), och sen testar jag liksom hur väl det tillståndet korresponderar med verkligheten. En annan gång antar jag ett annat läge (jag agerar våg). Och det är svårt att säga vilken modell som är mest sann (även för en sådan hyfsat konkret sak som ljus, tänk hur det då blir med känslor).
Det är därför jag så ofta inte kan svara. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner. För jag vill både och. Känner både och. Det kan växla så fort. Jag är ledsen för att det går ut över dig. Jag tror och hoppas att jag inte skadar dig medvetet. Jag är så förvirrad. Förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar