Andra allitterationer antas aldrig andas avund

Att falla förunderligt förevigt, funderande fritt fånigt förälskad. Få fingra förstrött, för fönstrets förnämlighet, fåfängt, farligt, fasligt. Förståndig fasar fruktande framtidsförkunnare, fyrtio förströelser förbrukar förnuftet. Framåt fuktens fumliga friktionslöshet, fördriver flyktiga försommarnätter, fantasins facklor förstummar fragmentarisk felaktighet. Förståelse framgår först före flammornas flådda förfall.

Älskar även änkor? Ändligt ämnande ärftliga ängar. Äter ämbetets ängslighet, äntligen änkan ändå?

Kan krampen krossas, kungöras korrumperad? Komplett kastrering kanske kullkastar kantiga konventioner. Klåpare kränger konstiga kläder, kungens krage kväver, kall kollaps. Kroppen kröks, knögglig kondens, konvalescents,  kondoleans kommer kort. Klagande krax kan kråkorna kräva, konungens kamp kring kyrkogårdens kristna kyla. Kraftmätning kom, kunde knappt kallas kamp, kråksång kastade kall kropp, kutryggig, knutarna kvävde, klämde, katastrof. Kaskaderande korrelerad katastrof.

Att förstöra det finaste man har

Hur finner man en väg, när händerna skälver. Mitt sinne lurar mig, jag känner allt samtidigt; hur ska jag veta vilka delar jag ska kommunicera, vilka som är sanna? Vilka som definierar mig och det jag står för, när jag vill både och. Jag känner mig som Schrödingers katt, som jag talade om med mina föräldrar och familjevännen Ann i lördags. Jag är både och, i min ensamhet. Enda tills jag blir observerad. När du tvingar mig att välja påverkar du valet. I övrigt är mitt tillstånd obestämt, luddigt, odefinierat, allt på en gång. Jag menar allvar.

Det känns som att jag spelar teater och är utanför min egen kropp när jag talar, ändå börjar jag gråta med äkta tårar. Jag frågar mig själv om det är jag som pratar och om jag menar det jag säger, och en del av mig menar det, medan en annan del menar precis motsatsen. För en stund vet jag själv inte vart jag vill komma eller hur det ska sluta. Ett tag tror jag att jag ska driva det hela vägen.

Jag upplevde två bra saker under det kaos vi gick igenom idag. Dels när jag trodde att jag tillslut hade tagit ett beslut. Även om det var ett vidrigt beslut kändes det fantastiskt att faktiskt ha fattat det själv, efter att ha tänkt det så många gånger. Jag kände mig handlingskraftig, självständig och det uppstod någon slags lycka inom mig. För att ha gjort ett val.

Den andra bra känslan erfor jag då jag tröstade dig och visste att vi skulle fortsätta. Jag blev rädd att jag spelat upp allt bara för att få känna den känslan, bara för att jag behövde få vara den andra parten. För att jag kunde vara så vidrig och manipulativ. Men jag är inte säker på om det var så. Hur som helst var det fantastiskt att få trösta dig. Även om det snabbt gick över och blev motsatsen som vanligt igen.

Kan du låta mig vara stor lite oftare? Min förra dagbok (pappersform) som jag hade under första halvan av gymnasiet, hade två pandor på framsidan, en vuxen och en unge. Jag minns att jag påbörjade dagboken med frågan "Kan jag gå från den lilla pandan, till den stora?", därför att jag också har ett behov av att få vara stark ibland, och känna mig stark. Jag kom ganska långt på den vägen, medan jag hade den där boken. Men nu är jag världens minsta panda igen (som denna eller så).

Ibland känns det som att jag antar ett läge för att kunna säga något alls (jag agerar partikel), och sen testar jag liksom hur väl det tillståndet korresponderar med verkligheten. En annan gång antar jag ett annat läge (jag agerar våg). Och det är svårt att säga vilken modell som är mest sann (även för en sådan hyfsat konkret sak som ljus, tänk hur det då blir med känslor).

Det är därför jag så ofta inte kan svara. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner. För jag vill både och. Känner både och. Det kan växla så fort. Jag är ledsen för att det går ut över dig. Jag tror och hoppas att jag inte skadar dig medvetet. Jag är så förvirrad. Förlåt.

Om du vill bli av med det dunkande ljudet och skriken

Allt känns bräckligt och annorlunda. I huvudet virvlar tankarna runt som snöflingor i en storm.

Jag frågar vilken årstid,
vilken årstid vi har nu,
och hon svarar det är sommar,
det är sommar, det är sommar, vi har nu  

När jag visade henne snön,
när jag visade henne snön,
då sa hon sommaren är svår,
sommaren är svår, svår i år

Jag vet inte hur du känner, men för mig är bristen på avslut olidlig, jag kommer aldrig undan. Du besöker med om natten, i sömnen, jag drömmer om ett avslut, en försoning. Nog förstår jag, att det tycks mycket att be om, efter vad jag gjort mot dig. Att du skulle ge mig ett avslut för min skull. Därför hoppas jag, att en liten del av dig också vill prata, så att du kan möta mig för din skull, så att du möter mig alls. Jag har alltid haft tilltro till ord och deras makt, jag tror på att prata, jag tror på att reda ut. Visst är det underbart om du gått vidare och lagt allt bakom dig, men jag har inte det, och jag har svårt att tänka mig att någon kan må dåligt av att prata. Med tanke på din starka reaktion måste det ha legat någon relativt stark känsla bakom den också, och sådant dör inte bara. Det behöver ett avslut. Snälla, tala med mig. Möt mig. 

Vid är bortom halva vägen, jag vet, men vad spelar det för roll? Jag lovade både dig och mig själv att om du satte upp en vägg, skulle jag banka mitt huvud in i den, och fortsätta att banka, hur blodigt huvudet än må bli. Antagligen var löftet överflödigt, ty jag hade sannolikt inte kunnat gå vidare utan ett avslut ens om jag velat. Så nog för att jag bankar för min egen skull, då alternativet är att leva med detta för evigt. Denna skuld och ånger. Anledningen jag gav dig, att du var värd det, är inte desto mindre sann. Jag vill slå huvudet blodigt för att du förtjänar det, jag förtjänar det, av ren jävla upprättelse. Du vet att det här har tagit mig hårt. Jag ber inte om att du ska bry dig. Om du frågar vad jag faktiskt ber om, är det enkla svaret vad som helst. Någonting är bättre än ingenting. Ge mig någonting. Ge dig själv frihet. Ge det ett avslut.