Huff

Som om inget spelat någon roll, och allt på samma gång. Jag har aldrig varit såhär lycklig. Min helg var vackrare än universums samlade stjärnor. Mitt liv belönar mig med skönhet.

Jag kan inte skriva. Jag bör inte skriva. Men jag är fylld av något, jag inte kan sätta fingret på, jag inte vet vad det är. Är jag svartsjuk? Beroende? Inte helt otänkbart. Jag är uttråkad. Och delvis beror det på, att inget längre spelar någon roll. Vad har en sådan sak som FUF, eller skolan, eller att lyckas med saker på ett prestationsplan för betydelse längre, i jämförelse med det vi har och min lycka, allt bleknar ju. Inte andra relationer och vänskap såklart, det är sådant som betyder något, men också det enda som gör det. Jag vill leva. Inte ägna mig åt mitt liv. Fel musik lyssnar jag på, den drev mig mot eftertänksamhet och en viss bekymmersamhet. När vi har det underbart, vill jag ha det hela tiden. Varje sekund utan dig känns bortkastad. Jag känner väl den känslan, har levt med den förut, men det var annorlunda då, för allt var trots allt lite av en plåga, det var "I can't live with or without you", typ. Nu kan jag bara leva, inget annat, och jag vill göra det med dig. Jag är lycklig. Men jag måste bottna och klara av andra saker också. Samhälle och strukturer och vänner och familj förväntar sig det. Jag själv tjänar helt klart på det i längden. Abscence makes the heart go stronger. Nu borde jag fokusera. Jag har massor att göra. Det är inte motiverande, inte intressant, spelar ingen roll. Blö.

Enantiomerer

Vi måste sluta må dåligt i onödan. Alla dagar då man vaknar på fel sida, ger upp dagen och genomlider den. Det är inte att ta vara på sitt liv. Givetvis finns det dagar som faktiskt är bortom hopp, men många gånger kan nog en liten paus räcka. Ofta har man mycket att göra och känner sig därför stressad, och om dagen då blir dålig orkar man definitivt inte beta av några av sina åtaganden. I stället slarvar man bort tiden med att sitta och beskylla sig själv för att man inte gör vad man borde. Om man nu ändå ska göra något annat kan man väl må bra under tiden. Att bryta mönster är en mycket viktig åtgärd. Stanna upp. Sätta sig ner. Se mot solen och himlen, lyssna på musik en stund, sitta och bara tänka, se på en film, gå och lägga sig, äta. I bästa fall räcker att göra detta i en timme. Då kanske man hinner med lite åtaganden ändå efteråt.

Jag sörjer min språkliga förmåga idag. Orden flyter alls ej, vilket gör det ytterst spännande att blogga. Det brukar smattra på för brinnande livet, men ej idag. Dock har jag kontemplerat aforismer och begrundat specifika företeelser. Som om det är en klarsynt dag, där en mening räcker för att förklara allt jag vill ha sagt. Omöjligt att brodera ut. Jag skulle skriva min uppsats om ondska. Jag definierade ondska för mig på några rader. Resten kändes överflödigt. Det är intressant att ens språk tar olika riktningar olika dagar; ena dagen är det ordbajs för att nästa dag vara poesi, på den tredje välflytande prosa som kanske övergår i korta skarpa meningar. Det finns ingen konsekvens. Och förhoppningsvis kan man i en process med en friare uppsats, få in alla olika typer av dagar, så att texten belyses ur olika perspektiv. Det finns dagar så man kan skapa text, och dagar man kan redigera text. Synd bara att jag är så dålig på framförhållning, att jag sällan lyckas utnyttja detta.

Det var fint att du ringde igen min vän. Jag vill inte att det ska vara dåligt. Jag är ledsen om jag inte förmår dölja mitt humör ibland, eller min irrationella besvikelse, men det är bra att du säger ifrån. Uppenbarligen är det jag som har de problem vi tidigare tillskrev dig, anar jag en projektion från min sida, en försvarsmekanism för att undfly ångest? Nåväl, ångest borde jag såklart kunna allt om vid det här laget, men kanske är det tvärtom, ju mer man har av det desto svårare att se klart på det.

Mina demoner rider mig, och förlamar mig.

Nu har jag ju inte ångest längre heller så jag har faktiskt ingen aning om vad jag pratar om. Likt jag tidigare sa, är det ingen skrivande dag idag, inte orddag, det flyter inte, flödar inte, alltså ska jag nu bege mig. Denna dag, som jag gav upp, fruktansvärt oproduktiv, deprimerande genom sin blotta existens. Usch. Adjö.

Tillbaka...

Jag sitter på en svenskalektion. Och kom igen, flödesskrivning/bloggande måste ju vara någon form av svenska. Jag tillämpar språket..?

Jag hatar när de gör såhär. Ger mig för mycket, så jag inget orkar. Det är förjävligt. Det är mig faktiskt övermäktigt att producera två uppsatser till i morgon, exempelvis. Med tanke på hur trött jag är. Jag kom i tid och allt till skolan i morse, främst pga av en schemaändring som lett till att jag trodde att jag började tjugo minuter tidigare än vad jag gjorde (8.40 i stället för 8.20), men hur som helst var jag ju i tid, och jag sitter nu på min sista lektion som förvisso är två timmar, men jag ämnar sitta kvar, och därigenom har jag genomfört min första hela skoldag för terminen. Tyvärr har jag sovit varenda lektion. På psykologin sov jag i över en timme. Fysiken var fullkomligt meningslös. Samhällskunskapen enkel, men då kände jag mig ännu levande, åtminstone. Nu orkar jag inte mer.

Det är så jävla onödigt för i morse var det bra, liksom igår, då jag bestämde mig för att idag gå till skolan och sedan gå hem och skriva min musikanalys till samhällskunskapen, musik i politiken. Men nu lägger de på min ytterligare en miljard grejer och då försvinner målmedvetenheten igen, ersätts av uppgivenheten, känslan av att det här är omöjligt. Och jag tror att vi pratade om ångest på psykologin, och om försvarsmekanismer. Om förträngning, förnekande, rationalisering och projicering. Kan jag förtränga skolan, förneka skolan, rationalisera min vila, och projicera min irritation? Inte fan vet jag, vem bryr sig, det finns inget försvar och jag går under. Jag har varit på bra humör idag, fruktansvärt trött efter helgen, men jag tror hormonsvängningarna satte in nu, det stämmer med tidpunkten, som jag sa igår, jag har knaprat för oregelbundet och det straffar sig. På bra humör till nu, seg och mystrött men tillfreds, besluten och målmedveten, hoppfull, snart börjar jag bara gråta, och det sitter en jävla idiot i raden framför.

Jag kan inte ta mig ur denna skolsituation jag försatt mig i om jag inte tillåts fokusera på en sak i taget, tillåts beta av uppgifterna en efter en. Ska ni ge mig för många saker blir ingen gjord, jag vill sova, sova, sova. Eller bara dö för ibland känns det som den enda utvägen. Och som sagt, det är hormonerna som KAN ALLA BARA HÅLLA KÄFTEN talar, förmodligen, det gör det tyvärr inte så värst mycket bättre. Jag vill inte känna till alla prov vi har vecka 38. Jag förtränger dem. Och nu går det förbannade flyglarmet också, klockan tre första måndagen varje månad, ja, jag vet. Det betyder dessutom att klockan är tre och att det är fem kvart kvar till dess jag får lämna detta helvete som jag anser min skola vara. jag hatar det här stället, denna byggnad, det här är fan vad ondska är, för vad jag borde göra just nu, är att skriva en uppsats, eller essä, om just ondska. Den ska tydligen vara klar i morgon, det finns inte en chans att jag klarar det. Om inte den här människan håller tyst snart, idioten på raden framför, kommer jag gå och slå till honom. Mörda honom riktigt ondskefullt. På allvar. Och flyglarmet. Nu satte jag på KoRn i hörlurar. Kanske kan det hjälpa? Jag kände i alla fall direkt ett visst lugn. Lite som när man låter något vasst sjunka in i armen... men det ska jag såklart inte skriva om här eller nu (fast vem fan bryr sig egentligen?). Du har dessutom dissat mig hela dagen.

Och det enda jag vill just nu är att skolka i morgon och därigenom skjuta upp de två uppsatserna samt min ångest. Det är den ena utvägen. Den andra är att bara dö för då behöver jag inte göra något av det här. Som vanligt gränsar jag till gråten. Risken är att jag kommer börja beskylla dig för det här snart för det är faktiskt inte helt roligt längre. Och du utnyttjar mig lite som en följd av det. Men det borde jag ju inte heller skriva här. Det är bara det att saker och ting ställts lite på sin spets just nu och min självcensur är föga utbredd, mina gränser borta. Det riktigt kliar i fingrarna för att fortsätta skriva. Kan jag förvandla detta till en uppsats om ondska? Vore inte det jävligt optimalt? Det är allting om igen;

All hope abandon, ye who enter here.