Harmoni

Så glad jag var idag. Jag vaknade kvart i sju och kände mig liksom redan från början harmonisk. Händer verkligen sådant? Hur som haver såg jag solen så sakteliga börja gå upp utanför fönstret och jag kände mig förhoppningsfull inför dagen, liksom laddad med energi, trots mina knappa sex timmars sömn. Det såg ut att bli en vacker dag. Jag började, försiktigt, inte hysteriskt, att fundera över dagens åtaganden och uppgifter. De var, och är dessvärre fortfarande, trots den sena timmen, många. Bland de viktigaste återfanns att hämta ut SJ-biljetter till Alvesta samt ladda på SLs accesskort med en terminsbiljett (annars skulle gång till skolan väntat i morgon, med packning och rubbet).

Biljetterna till Alvesta är givetvis på grund av Unga Forskares stundande Kick-Off. Den som jag jobbat så mycket inför, haft så mycket att göra inför. Jag får jobba med FUF i fyra hela dygn, drygt. Därefter öppnar intresseanmälan till förbundsstyrelsen och förutom att lobba för den kommer jag tona ner valberedningsupdraget de åtta veckor som den är öppen. Förhoppningsvis kan det leda till mer tid samt en mer sund tillvaro för mig personligen. Detta är något jag ser fram emot. Och jag kommer fokusera på skolan. För jag måste inse att jag går där, att den är min huvudsakliga uppgift, tillvaro, och mitt liv, i ytterligare ett år, hur gärna jag än önskar att så ej vore fallet. Man slutför vad man påbörjar, med fördel. Påbörjar man för mycket får man löpa linan ut och stå sitt kast, plågas till slutet. Stressa.

Augusti i det höga gräset. Jag låg där, och log mot solen, den på himlen, stor och varm log den tillbaka. Jag kopplade av, trots att jag har föga tid för sådant, ordentligt, för första gången på länge. Lyssnade på musik, vacker musik, vilade, tänkte på kärleken och jag kände mig harmonisk. Tänk en sådan vacker dag det blev, och tänk sådan vacker matematik jag sedermera fick presenterad för mig. Hur skönt livet kan vara. Och sist men inte minst vill jag tillägga att KTH nog har Stockholms bäst skötta gräsmattor.

Bounce back

Efter veckor av tomhet börjar livet återvända till mig. Brytpunkten var när vi började tala med varandra. Du säger du är beredd att kämpa, men vi måste kämpa tillsammans, och du har rätt, vi bör kämpa med varandra, inte mot varandra. Varför du vill kämpa kan jag inte förstå men jag antar att det är positivt att det finns sådant som övergår mitt förstånd i vår relation och jag mår bra idag, känner mig livfull. Vi konstaterade härom kvällen gemensamt att min blogg handlar om hur jag vantrivs i vår relation, och att det kanske var lite skumt att det är så, och du sa åt mig att skriva någon gång när jag mår bra, problemet är att jag sällan har inspiration att skriva då, liksom inget som trycker på för att komma ut, men just nu flödar orden, tangenterna smattrar.

Himlen är blå, det blev sol så fort jag kom ut genom dörren i morse och jag kanske är påväg tillbaka. Som in i ett flow, som det stod så mycket om i psykologiboken. Att läsa psykologi och tvingas analysera psyket är kanske precis vad jag behöver, jag vet inte, förvisso är det något jag gör i alltför stor utsträckning för det mesta men att förankra det mer i allmängiltiga teorier och mindre i cynism torde vara gynnsamt? Och jag ska åter vinna min självrespekt, klättra tillbaka upp till toppen, eller bara studsa upp (BOUNCE, JUMP, UP!) till den.

Jag har fruktansvärt mycket att göra men jag vet att jag kan, jag har gjort det förut och jag ber om ursäkt om det blir mycket självsmicker i det här inlägget men jag behöver peppa upp mig själv lite, har förlorat alltför mycket. jag uppfyllde vårt avtal, och jag lyckades gå på de lektioner vi faktiskt hade idag, även om det bara var två stycken, så börjar jag känna att jag går i skolan igen, inse det, det sjunker in. Jag vet att det här veckan blir vansinnig med Kick-Offen och så två uppsatser till början av nästa vecka men det borde kunna gå med lite planering? Men förlåt, det här är inte intressant att läsa om, jag vet. Dock; ingen tvingas att läsa här och ingen gör det kanske heller.

Du. Tack för igår. jag grät i timmar men du var tålmodig och du fanns där för mig, jag behövde inte åka hem och gråta ensam, och det är väl kanske en av de större skillnaderna numer, att inte vara ensam, inte bära bördor ensam, alltid ha någon där, och jag hoppas att jag kan vara där för dig likt du är där för mig, jag vill det, jag bryr mig, jag lovar. Och hur vi såg på film och hur ful och äcklig jag var och hur det inte gjorde dig något och hur du lagade mat åt oss och hur du höll om mig när vi sov. Det betyder självfallet otroligt otroligt mycket att ha dig. Det gör mig lycklig. Jag hoppas att du förstår det och inte bara ser min ignorans, neglegering och hur jag nedvärderar dig. Jag hoppas du förstår att jag också kämpar, om än mer med mig själv än med dig, men vi ska tillsammans nu och erövra världen och lägga hösten för våra fötter - den är vår att utnyttja och uppleva, vi ska på äventyr tillsammans, vi ska triumfera, gång på gång.

Jag ska inte pressa dig. Du behöver inte ha ordning om du inte så önskar, om du inte har något behöv av det. Bara för att det vore omöjligt för mig att leva som du gör, behöver det inte vara fel för dig. Påminn mig om det. Jag kan vara väldigt dålig på att förstå att folk inte fungerar som jag, jag drar den gyllene regeln till absurdum men så fort någon fungerar annorlunda faller dess giltighet. Så påminn mig. Däremot, om du vill, så hjälper jag dig gärna. jag vill inte vara en börda utan en resurs. Min förhoppning är att du får något tillbaka, för allt du ger, annars skulle du väl sluta, men jag vet inte. Du får guida mig.

En sak till. Glöm aldrig att jag är en människa, att jag är Tove, att jag är jag. Det gäller även mig.

Det finns ingen förändring. Befria mig.

I morgon är det åter till skolan och den kalla, hårde verkligheten. Jag längtar. Ty jag har nästan mått bra i sommar. Men ack, så falskt. Jag kan inte må bra, är inte gjort för det, inte på bekostnad av ärligheten och sanningen, mina vägvisare, mina vendettan. Nu blir allt vidrigt igen. Så skönt. Jag träffar folk igen, hittar verkligheten igen, döda dessa illusioner nu, annars dör jag, jag kan inte med dig mer, står inte ut mer, förlåt. För bra. För glad. För lycklig. Jag. Jag är trött.

Som jag sa idag. Jag är trött, ja. Men mest trött på saker. Trött på allt. Livet och illusionerna, sanningen och döden. Varför inte. Varför hålla på såhär. Detta är svammel, svammel, från en vilsen själ, ge mig lagerkvist, nu, jag behöver, och det är illa, det var länge sedan. Men jag orkar helt enkelt inte. Och vi vet att det här händer, varje år i samband med min födelsedag, så fort jag lämnas ensam. Jag är fortfarande sjuk, har ont överallt, pallar inte, vill inte, kan inte, vadfan. Och allt jag önskar är att någon skulle ringa. Inte du. Någon annan. Bara som ett tecken. På att det finns mer. Något annat.

Musiken är tillbaka, molnen tillbaka, den där begynnande ångesten tillbaka, alla känslorna tillbaka, vilket är fantastiskt, fantastiskt. Med andra ord, jag är tillbaka. man kan inte förändra en människa, inte slakta hennes jag, identiteten. Även om det är en destruktiv, dålig identitet måste det få leva vidare. Det går aldrig att förändras. Jag vet ju det. Man kan aldrig fly från sig själv, inte genom att klippa band, ådror eller vingar. Inte genom falskhet, illusioner eller villfarelser. Inte genom miljöombyten, förändring av sin bekantskapskrets, krystade förhållanden. Man måste leva med sig själv. För att när tiden är mogen, dö med sig själv, och så befrias.

Vad hände med den stabila vuxendomen jag skulle äntra i och med min artonårsdag? Fan, till och med den gick obemärkt förbi. Förändrade inte ett skit. Jag är fast, fast, fast. Mina illusioner har låst mig, klippt mina vingar, bundit mig, snärjt mig. Befria mig. Befria mig. Befria mig. Hjälp.

Jag vill gå tillbaka. Börja om. Som jag sa att jag skulle, gå tillbaka, göra om, göra rätt. Och du sa att du inte ångrade utfallet, jag var tyst. Förstår du inte då? Det var inte värt det. Hade inte varit värt det om förhållande vart annorlunda heller, inte för dig, inte för mig, inte i slutändan. Någonstans gjorde jag en värdering mellan att dö eller att undergräva min identitet. Det var tänkt som en övergångsperiod när jag valde det senare. Inte en så här lång sådan. Vad ska jag göra? Du kommer förstå. Du kommer inse. Jag kommer inte klara det för evigt, kanske inte ens länge till. Jag vill ha minst en vecka i fred nu, eller snart. Låt mig tänka igen, reflektera ordentligt. Jag vet vad jag kommer komma fram till, men frågan är åtgärd. Vad ska jag göra? Allt blev fel och jag sitter fast i en återvändsgränd.

Jag länkar till den här bloggen på min facebookprofil. Det betyder att alla skulle kunna hitta den. Kunna läsa det här. Och förstöra därefter. Uppenbarligen bryr jag mig inte. Har kanske inte så mycket att förlora, när jag förlorat mig själv och min identitet sedan länge. Det, som var det enda jag hade.

Och mitt liv flyter. Allt är kaos. Det är ostädat, jag är äcklig, orkar inte ta tag i något. Har en massa jag borde göra, rapporter att skriva, mail att skicka, komplikationer att lösa, men jag kan inte ta tag i något, ty jag har ingen energi. Det finns inget att ta av längre. Jag önskar bara att någon skulle ringa. Inte du. Och ge mig lite hopp i min förtvivlan.

Jag har inte ätit ordentligt på väldigt länge. Inte sovit ordentligt. Och jag vet att det bidrar, jag förstör min kropps balanser, klart att jag blir deprimerad, klart att det bara beror på det att jag inte har någon energi osv. Och allt kommer ju vara bra i morgon. Så varför ska någon höra mig nu, ringa mig nu, det är bara en tidsfråga, ta hand om dig själv människa, så ska du se att allt är bättre i morgon, du har trots allt själv satt dig i denna situation. Och ja, det stämmer. Men hur lätt är det att leva ett liv? Det är den svåraste uppgiften vi begåvats med, övermäktig många gånger. Jag kan då inte hantera den. Jag skulle ju kunna det nu när jag blev arton. Men jag menar... Inget förändras.

Jag vill så gärna bara inte dyka upp i morgon. Gå hemifrån för att gå till skolan men gå någon annanstans. Aldrig dyka upp mer. Ingenstans återfinnas. Åh, vad jag vill göra just det. Men så gör man inte. Eller hur. Då är man dålig. Man är självisk. Förstör för andra. Härda ur, din usling. Vad tror du livet går ut på? Trodde du det skulle vara kul? Idiot. Naivt. Klart att det inte är. Det är en plåga. Hahaha, var du så lättlurad? Men förlåt så mycket då, för att jag vågade hoppas, för att jag försökte förändra min situation, göra något bra. Uppenbarligen blev inget bättre eller ens annorlunda. Nu famlar jag i blindo och snurrar runt i tomheten. Uppgiven och utmärglad. Och återigen, dyrkar jag döden. Ge mig sanningen åter.

I want you to lead me

Take me somewhere

Don't want to live in a dream one more day