Tiden runt min födelsedag är alltid årets mest vemodiga period. Dels det här med att sommarlovet är på väg mot sitt slut, sommaren är på väg mot sitt slut. Hur mycket man än förväntat sig, eller hur lite, blir det aldrig som man tänkt och sommaren är bara en plåga liksom resten av året. Fast det är en plåga med möjligheter. Som jag aldrig tar vara på. Så vet man att möjligheterna sinar igen och vardagen tränger sig på och med den gråten, ångesten, stressen, paniken.
Sen kommer man ett år närmare döden och får ett kvitto på det genom att man kallar sig för ett år äldre. Och det är väl i någon mån positivt för sådana som mig, men samtidigt är det i ännu större grad ett kvitto på förlorade möjligheter. Hur livet rinner förbi och man står på perrongen och ser på.
Ett OS är snart slut. Då har det gått hela fyra år till. Fyra år närmare döden. Vad är poängen med allt det här? Jag känner mig som en parodi på mig själv men jag är trött på att ni dömer mig, jag är trött på era hårda ord och ert sätt att spotta på mitt sätt att leva. Ingen har tvingat er att vara med mig. Gå er väg om jag är så jävla värdelös. Det gör antagligen mindre ont.
Jag saknar min pappa. Jag har startat ett krig med min mamma. Jag förstår inte mina kompisar, och de förstår inte mig. Min älskade ser jag inte så mycket av. På det stora hela en rätt tung vecka. Skolan går dåligt. FUF går dåligt. Quidditch-SM slutade i en fjärdeplats. Svenskarna i OS slutade på fjärde plats (de flesta). Min katt mår dåligt. Min epilepsi har gjort sin påmind. Jag tror till och med att vädret varit lite halvkasst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar