Att vara tentavakt på juridicum

Vad går livet ut på? Vad är dess poäng? Vad är meningen? Är det måhända att ställa just denna fråga, så att den är sitt eget svar? Eller kanske insikten om, att ett svar inte existerar?

Hur många nivåer av meta kan man lägga på, utan att bli sjösjuk? Vad vill livet säga oss med sitt outsägliga uttryck, sitt förtappade vimmel, och allt det där andra då... Det där, av vilket vi anar intet och föga betänker.

Har du ett hem? Vad tror du själv? Kanske finns det en plats för var och en av oss, bara att försvinnande få finner den. Kanske finns enbart graven, jorden, mullen, som sista utpost för en tärd kropp i denna värld.

Är vi verkligheten, eller gäst hos den under något som för universum ter sig kortare än ett ögonblick? Skapar vi världen, eller skapar den oss, eller är det både och, i ett komplext samspel av orsak och verkan? Vad man vill och vad man bör, vad man ansätter och vad man gör. Vad man kan. En fråga om möjligheter och förutsättningar, men också om så mycket annat. Om allt, men likväl om intet.

Dessa människor runt omkring mig, deras förhoppningar, deras fasor. Deras fokus. Att befinna sig på andra sidan, att vara den där man mest noterar i förbigående, medan allt ens fokus ligger på uppgifterna framför en. Ett helt nytt perspektiv.

Gnäll

Tiden runt min födelsedag är alltid årets mest vemodiga period. Dels det här med att sommarlovet är på väg mot sitt slut, sommaren är på väg mot sitt slut. Hur mycket man än förväntat sig, eller hur lite, blir det aldrig som man tänkt och sommaren är bara en plåga liksom resten av året. Fast det är en plåga med möjligheter. Som jag aldrig tar vara på. Så vet man att möjligheterna sinar igen och vardagen tränger sig på och med den gråten, ångesten, stressen, paniken.

Sen kommer man ett år närmare döden och får ett kvitto på det genom att man kallar sig för ett år äldre. Och det är väl i någon mån positivt för sådana som mig, men samtidigt är det i ännu större grad ett kvitto på förlorade möjligheter. Hur livet rinner förbi och man står på perrongen och ser på.

Ett OS är snart slut. Då har det gått hela fyra år till. Fyra år närmare döden. Vad är poängen med allt det här? Jag känner mig som en parodi på mig själv men jag är trött på att ni dömer mig, jag är trött på era hårda ord och ert sätt att spotta på mitt sätt att leva. Ingen har tvingat er att vara med mig. Gå er väg om jag är så jävla värdelös. Det gör antagligen mindre ont.

Jag saknar min pappa. Jag har startat ett krig med min mamma. Jag förstår inte mina kompisar, och de förstår inte mig. Min älskade ser jag inte så mycket av. På det stora hela en rätt tung vecka. Skolan går dåligt. FUF går dåligt. Quidditch-SM slutade i en fjärdeplats. Svenskarna i OS slutade på fjärde plats (de flesta). Min katt mår dåligt. Min epilepsi har gjort sin påmind. Jag tror till och med att vädret varit lite halvkasst.

Ända till september

Hösten nalkas vid horisonten, det känns tydligt en dag som denna. Det regnar ett sånt där tråkigt och grått regn, tämligen ospektakulärt. Jag åker tunnelbana, påväg för att plugga ked en vän. Plugga. Det närmar sig.

Om en vecka på dagen fyller jag tjugo. Det blir ruinerande dyrt att åka kollektivt i Stockholm. Ungefär så mycket ser jag fram emot det.

Och jag lyssnar på LeMarc och känner lusten att skriva, den hoppar på mig, såhär i skuggan av sommaren då bekymmerslösheten ter sig fjärran. En sinnesstämning, och ja, jag har saknat den. Det molande vemodet och totala medvetandet, närvaron. Jag hälsar dig välkommen hem, svunna känsla. Vi hör ihop. Upplys mig, öppna mina ögon, tvinga mig att leva. Tvinga mig, att tänka.