Avvisad

Orden har ej hörsammat min bön. Jag vill skriva här, men har intet att säga, vill att orden ska komma av sig själva trots detta, vill ej behöva skriva om något, bara skriva, inte pressa fram det, vill att det ska flyta. Således skriver jag nu om att skriva, verkar det givande, knappast, det är det nog inte heller, men jag lallar på, ty jag har inget bättre för mig. Jag skulle kunna skriva

Idag var jag inte i skolan då jag är förkyld; en följd av helgens flygbladsutdelning iklädd sekelskiftesklänning. Kajsa som var min trogna kompanjon blev även hon sjuk. Vi hade dock en trevlig kväll med ESC och spansk efterrätt som vi lagade. Mycket spännande.

Och jag hade kunnat skriva

Det är bara en vecka kvar i skolan nu, men i praktiken inte ens det, betygen sätts redan på onsdag, och därefter är det över. Två tredjedelar, 67%, av gymnasietiden avklarat. och det är klart att jag bävar, för jag vet att jag kommer att få ett VG, och mitt snitt kommer dö likt mitt självförtroende och min självaktning.

och nu skrev jag även det där. Med det är inte vad jag vill skriva om, det intresserar mig inte, ligger på ett annat plan. Ni som följt mig här ett tag vet ungefär vilket plan jag brukar vilja lägga mina blogginlägg på. Numer... det planet... Jag ska inte säga att planet är borta. Men det har blivit komplext.

Jag ber om överseende. Jag tvingar ingen att läsa här, räknar inte med att någon gör det, vet inte längre varför jag skriver, men jag kallar åter orden. Hör mig. Bejaka mig. För var mitt motiv klart och tydligt, det var ett utlopp, en kommunikationsväg, om än ensidig. Idag, vad är jag?

Ord, jag kallar er

Mina ord försvann, flydde från mig, precis som tankarna. Under flera veckor var min hjärna uppskruvad och bortom igenkännelse. På sätt och vis var det skönt och befriande. Men nu, när tankarna är tillbaka och håller mig vaken hela nätterna, söker jag åter orden. Kanske var det också svårt att skriva när jag var mitt uppe i allt, och allt var så nytt och skört, så kaotiskt, så tumultartat. I någon mån har det lugnat sig nu. Det känns inte längre som om jag måste slåss mot hela världen; nu slåss jag bara mot mig själv. Det, kan dock vara ack så jobbigt.

Mot mitt samvete, mot min bitterhet över bristen på insikt och över att jag inte tänkte efter före (om än det är en paradox). Mot tankarna som håller mig vaken, och därigenom mot sömnlösheten som gjorde mig sjuk. Ty jag har haft feber i fem dagar, riktigt gruvlig sådan, min kropp slutade fungera, jag utarmade den väl, jag tänjde gränserna för långt. Jag slåss mot tvivel och förutfattade meningar, mot rädsla, och mot tidsbrist. Men jag känner mer stöd nu, och det känns bra, för jag kommer alltid vara min egen domare och min egen mest skeptiska kritiker.

Idag tillåter jag mig att må bra. Min sjukdom är passerande. Kursprovet i matte i morgon blir ett avstamp mot sommarlov i praktiken, trots att några veckor återstår i teorin. Det är vackert ute, solen skiner. Lustigt, att jag fortfarande inte kan skriva solen utan att stanna upp. Kommer jag någonsin kunna det? Jag tycker om att det lever kvar. Må det alltid göra det.

Jag behöver fokusera nu, ta mig igenom morgondagens prov, och sedan kan jag andas ut. Fokusera, sova (jag ber er tankar, en natt av frid kan ni väl ge mig?!), få det överstökat. Men jag måste lyckas. Jag har inte råd med fler misslyckanden. Min självkänsla och mitt självförtroende är redan kantstött, alltför mycket har gått illa den senaste tiden, vilket såklart är en naturlig följd av händelserna, men jag måste vända det nu, liksom jag måste ta hand om mig, för att inte åter bli sjuk, och liksom jag måste ta hand om min omgivning. Jag vet. Jag lovar. Och det ska bli bra nu. Så förbannat bra nu.