Dekadens

Sömnens tid kryper närmre, men jag bävar.
Framst därför att jag de senaste dagarna uppfyllts av något underligt,
en slags melankoli av okänd härkomst.
Denna dovhet i min karaktär tynger mig,
en mättnad dämpar alla känslor.
Till slut finns inga känslor kvar,
bara ett tomt stirrande,
blickar utan fokus.

Det vore illa om jag inte anade en orsak,
men det gör jag,
än värre är dock det faktum
att denna orsak är konstant
oföränderlig liksom en dom
vilandes över mig
och vem var egentligen domaren
om inte jag själv
intet skall jag ångra
och intet ångrar jag
för på nödvändighet den domen grundades

jag spelar i ett rum
där allt är oåterkalleligt
och om vinnare existerar
blir jag aldrig en av dem

Därmed inte sagt att jag förlorat
ty skam den som ger sig
nej knappast någon utväg existerar nu
endast åratal,
ett liv,
av uthärdande

Ingen klarar allting själv
men hjälp finns ej att få
förståelse är sällsynt
i det närmaste obefintlig
man tror att man funnit något
och glömmer för en sekund
att allting vackert förfaller
skönhet är blott ett ord
sanningen ett människans påfund
hur ska jag någonsin kunna förklara
när jag inte själv förstår

Sic Gloria Transit Mundi

Och vad du än tror har du fel.
Och vad du är gör är det aldrig bra nog.