Att vara tentavakt på juridicum

Vad går livet ut på? Vad är dess poäng? Vad är meningen? Är det måhända att ställa just denna fråga, så att den är sitt eget svar? Eller kanske insikten om, att ett svar inte existerar?

Hur många nivåer av meta kan man lägga på, utan att bli sjösjuk? Vad vill livet säga oss med sitt outsägliga uttryck, sitt förtappade vimmel, och allt det där andra då... Det där, av vilket vi anar intet och föga betänker.

Har du ett hem? Vad tror du själv? Kanske finns det en plats för var och en av oss, bara att försvinnande få finner den. Kanske finns enbart graven, jorden, mullen, som sista utpost för en tärd kropp i denna värld.

Är vi verkligheten, eller gäst hos den under något som för universum ter sig kortare än ett ögonblick? Skapar vi världen, eller skapar den oss, eller är det både och, i ett komplext samspel av orsak och verkan? Vad man vill och vad man bör, vad man ansätter och vad man gör. Vad man kan. En fråga om möjligheter och förutsättningar, men också om så mycket annat. Om allt, men likväl om intet.

Dessa människor runt omkring mig, deras förhoppningar, deras fasor. Deras fokus. Att befinna sig på andra sidan, att vara den där man mest noterar i förbigående, medan allt ens fokus ligger på uppgifterna framför en. Ett helt nytt perspektiv.

Gnäll

Tiden runt min födelsedag är alltid årets mest vemodiga period. Dels det här med att sommarlovet är på väg mot sitt slut, sommaren är på väg mot sitt slut. Hur mycket man än förväntat sig, eller hur lite, blir det aldrig som man tänkt och sommaren är bara en plåga liksom resten av året. Fast det är en plåga med möjligheter. Som jag aldrig tar vara på. Så vet man att möjligheterna sinar igen och vardagen tränger sig på och med den gråten, ångesten, stressen, paniken.

Sen kommer man ett år närmare döden och får ett kvitto på det genom att man kallar sig för ett år äldre. Och det är väl i någon mån positivt för sådana som mig, men samtidigt är det i ännu större grad ett kvitto på förlorade möjligheter. Hur livet rinner förbi och man står på perrongen och ser på.

Ett OS är snart slut. Då har det gått hela fyra år till. Fyra år närmare döden. Vad är poängen med allt det här? Jag känner mig som en parodi på mig själv men jag är trött på att ni dömer mig, jag är trött på era hårda ord och ert sätt att spotta på mitt sätt att leva. Ingen har tvingat er att vara med mig. Gå er väg om jag är så jävla värdelös. Det gör antagligen mindre ont.

Jag saknar min pappa. Jag har startat ett krig med min mamma. Jag förstår inte mina kompisar, och de förstår inte mig. Min älskade ser jag inte så mycket av. På det stora hela en rätt tung vecka. Skolan går dåligt. FUF går dåligt. Quidditch-SM slutade i en fjärdeplats. Svenskarna i OS slutade på fjärde plats (de flesta). Min katt mår dåligt. Min epilepsi har gjort sin påmind. Jag tror till och med att vädret varit lite halvkasst.

Ända till september

Hösten nalkas vid horisonten, det känns tydligt en dag som denna. Det regnar ett sånt där tråkigt och grått regn, tämligen ospektakulärt. Jag åker tunnelbana, påväg för att plugga ked en vän. Plugga. Det närmar sig.

Om en vecka på dagen fyller jag tjugo. Det blir ruinerande dyrt att åka kollektivt i Stockholm. Ungefär så mycket ser jag fram emot det.

Och jag lyssnar på LeMarc och känner lusten att skriva, den hoppar på mig, såhär i skuggan av sommaren då bekymmerslösheten ter sig fjärran. En sinnesstämning, och ja, jag har saknat den. Det molande vemodet och totala medvetandet, närvaron. Jag hälsar dig välkommen hem, svunna känsla. Vi hör ihop. Upplys mig, öppna mina ögon, tvinga mig att leva. Tvinga mig, att tänka.

Andra allitterationer antas aldrig andas avund

Att falla förunderligt förevigt, funderande fritt fånigt förälskad. Få fingra förstrött, för fönstrets förnämlighet, fåfängt, farligt, fasligt. Förståndig fasar fruktande framtidsförkunnare, fyrtio förströelser förbrukar förnuftet. Framåt fuktens fumliga friktionslöshet, fördriver flyktiga försommarnätter, fantasins facklor förstummar fragmentarisk felaktighet. Förståelse framgår först före flammornas flådda förfall.

Älskar även änkor? Ändligt ämnande ärftliga ängar. Äter ämbetets ängslighet, äntligen änkan ändå?

Kan krampen krossas, kungöras korrumperad? Komplett kastrering kanske kullkastar kantiga konventioner. Klåpare kränger konstiga kläder, kungens krage kväver, kall kollaps. Kroppen kröks, knögglig kondens, konvalescents,  kondoleans kommer kort. Klagande krax kan kråkorna kräva, konungens kamp kring kyrkogårdens kristna kyla. Kraftmätning kom, kunde knappt kallas kamp, kråksång kastade kall kropp, kutryggig, knutarna kvävde, klämde, katastrof. Kaskaderande korrelerad katastrof.

Att förstöra det finaste man har

Hur finner man en väg, när händerna skälver. Mitt sinne lurar mig, jag känner allt samtidigt; hur ska jag veta vilka delar jag ska kommunicera, vilka som är sanna? Vilka som definierar mig och det jag står för, när jag vill både och. Jag känner mig som Schrödingers katt, som jag talade om med mina föräldrar och familjevännen Ann i lördags. Jag är både och, i min ensamhet. Enda tills jag blir observerad. När du tvingar mig att välja påverkar du valet. I övrigt är mitt tillstånd obestämt, luddigt, odefinierat, allt på en gång. Jag menar allvar.

Det känns som att jag spelar teater och är utanför min egen kropp när jag talar, ändå börjar jag gråta med äkta tårar. Jag frågar mig själv om det är jag som pratar och om jag menar det jag säger, och en del av mig menar det, medan en annan del menar precis motsatsen. För en stund vet jag själv inte vart jag vill komma eller hur det ska sluta. Ett tag tror jag att jag ska driva det hela vägen.

Jag upplevde två bra saker under det kaos vi gick igenom idag. Dels när jag trodde att jag tillslut hade tagit ett beslut. Även om det var ett vidrigt beslut kändes det fantastiskt att faktiskt ha fattat det själv, efter att ha tänkt det så många gånger. Jag kände mig handlingskraftig, självständig och det uppstod någon slags lycka inom mig. För att ha gjort ett val.

Den andra bra känslan erfor jag då jag tröstade dig och visste att vi skulle fortsätta. Jag blev rädd att jag spelat upp allt bara för att få känna den känslan, bara för att jag behövde få vara den andra parten. För att jag kunde vara så vidrig och manipulativ. Men jag är inte säker på om det var så. Hur som helst var det fantastiskt att få trösta dig. Även om det snabbt gick över och blev motsatsen som vanligt igen.

Kan du låta mig vara stor lite oftare? Min förra dagbok (pappersform) som jag hade under första halvan av gymnasiet, hade två pandor på framsidan, en vuxen och en unge. Jag minns att jag påbörjade dagboken med frågan "Kan jag gå från den lilla pandan, till den stora?", därför att jag också har ett behov av att få vara stark ibland, och känna mig stark. Jag kom ganska långt på den vägen, medan jag hade den där boken. Men nu är jag världens minsta panda igen (som denna eller så).

Ibland känns det som att jag antar ett läge för att kunna säga något alls (jag agerar partikel), och sen testar jag liksom hur väl det tillståndet korresponderar med verkligheten. En annan gång antar jag ett annat läge (jag agerar våg). Och det är svårt att säga vilken modell som är mest sann (även för en sådan hyfsat konkret sak som ljus, tänk hur det då blir med känslor).

Det är därför jag så ofta inte kan svara. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner. För jag vill både och. Känner både och. Det kan växla så fort. Jag är ledsen för att det går ut över dig. Jag tror och hoppas att jag inte skadar dig medvetet. Jag är så förvirrad. Förlåt.