Huff

Som om inget spelat någon roll, och allt på samma gång. Jag har aldrig varit såhär lycklig. Min helg var vackrare än universums samlade stjärnor. Mitt liv belönar mig med skönhet.

Jag kan inte skriva. Jag bör inte skriva. Men jag är fylld av något, jag inte kan sätta fingret på, jag inte vet vad det är. Är jag svartsjuk? Beroende? Inte helt otänkbart. Jag är uttråkad. Och delvis beror det på, att inget längre spelar någon roll. Vad har en sådan sak som FUF, eller skolan, eller att lyckas med saker på ett prestationsplan för betydelse längre, i jämförelse med det vi har och min lycka, allt bleknar ju. Inte andra relationer och vänskap såklart, det är sådant som betyder något, men också det enda som gör det. Jag vill leva. Inte ägna mig åt mitt liv. Fel musik lyssnar jag på, den drev mig mot eftertänksamhet och en viss bekymmersamhet. När vi har det underbart, vill jag ha det hela tiden. Varje sekund utan dig känns bortkastad. Jag känner väl den känslan, har levt med den förut, men det var annorlunda då, för allt var trots allt lite av en plåga, det var "I can't live with or without you", typ. Nu kan jag bara leva, inget annat, och jag vill göra det med dig. Jag är lycklig. Men jag måste bottna och klara av andra saker också. Samhälle och strukturer och vänner och familj förväntar sig det. Jag själv tjänar helt klart på det i längden. Abscence makes the heart go stronger. Nu borde jag fokusera. Jag har massor att göra. Det är inte motiverande, inte intressant, spelar ingen roll. Blö.

Enantiomerer

Vi måste sluta må dåligt i onödan. Alla dagar då man vaknar på fel sida, ger upp dagen och genomlider den. Det är inte att ta vara på sitt liv. Givetvis finns det dagar som faktiskt är bortom hopp, men många gånger kan nog en liten paus räcka. Ofta har man mycket att göra och känner sig därför stressad, och om dagen då blir dålig orkar man definitivt inte beta av några av sina åtaganden. I stället slarvar man bort tiden med att sitta och beskylla sig själv för att man inte gör vad man borde. Om man nu ändå ska göra något annat kan man väl må bra under tiden. Att bryta mönster är en mycket viktig åtgärd. Stanna upp. Sätta sig ner. Se mot solen och himlen, lyssna på musik en stund, sitta och bara tänka, se på en film, gå och lägga sig, äta. I bästa fall räcker att göra detta i en timme. Då kanske man hinner med lite åtaganden ändå efteråt.

Jag sörjer min språkliga förmåga idag. Orden flyter alls ej, vilket gör det ytterst spännande att blogga. Det brukar smattra på för brinnande livet, men ej idag. Dock har jag kontemplerat aforismer och begrundat specifika företeelser. Som om det är en klarsynt dag, där en mening räcker för att förklara allt jag vill ha sagt. Omöjligt att brodera ut. Jag skulle skriva min uppsats om ondska. Jag definierade ondska för mig på några rader. Resten kändes överflödigt. Det är intressant att ens språk tar olika riktningar olika dagar; ena dagen är det ordbajs för att nästa dag vara poesi, på den tredje välflytande prosa som kanske övergår i korta skarpa meningar. Det finns ingen konsekvens. Och förhoppningsvis kan man i en process med en friare uppsats, få in alla olika typer av dagar, så att texten belyses ur olika perspektiv. Det finns dagar så man kan skapa text, och dagar man kan redigera text. Synd bara att jag är så dålig på framförhållning, att jag sällan lyckas utnyttja detta.

Det var fint att du ringde igen min vän. Jag vill inte att det ska vara dåligt. Jag är ledsen om jag inte förmår dölja mitt humör ibland, eller min irrationella besvikelse, men det är bra att du säger ifrån. Uppenbarligen är det jag som har de problem vi tidigare tillskrev dig, anar jag en projektion från min sida, en försvarsmekanism för att undfly ångest? Nåväl, ångest borde jag såklart kunna allt om vid det här laget, men kanske är det tvärtom, ju mer man har av det desto svårare att se klart på det.

Mina demoner rider mig, och förlamar mig.

Nu har jag ju inte ångest längre heller så jag har faktiskt ingen aning om vad jag pratar om. Likt jag tidigare sa, är det ingen skrivande dag idag, inte orddag, det flyter inte, flödar inte, alltså ska jag nu bege mig. Denna dag, som jag gav upp, fruktansvärt oproduktiv, deprimerande genom sin blotta existens. Usch. Adjö.

Tillbaka...

Jag sitter på en svenskalektion. Och kom igen, flödesskrivning/bloggande måste ju vara någon form av svenska. Jag tillämpar språket..?

Jag hatar när de gör såhär. Ger mig för mycket, så jag inget orkar. Det är förjävligt. Det är mig faktiskt övermäktigt att producera två uppsatser till i morgon, exempelvis. Med tanke på hur trött jag är. Jag kom i tid och allt till skolan i morse, främst pga av en schemaändring som lett till att jag trodde att jag började tjugo minuter tidigare än vad jag gjorde (8.40 i stället för 8.20), men hur som helst var jag ju i tid, och jag sitter nu på min sista lektion som förvisso är två timmar, men jag ämnar sitta kvar, och därigenom har jag genomfört min första hela skoldag för terminen. Tyvärr har jag sovit varenda lektion. På psykologin sov jag i över en timme. Fysiken var fullkomligt meningslös. Samhällskunskapen enkel, men då kände jag mig ännu levande, åtminstone. Nu orkar jag inte mer.

Det är så jävla onödigt för i morse var det bra, liksom igår, då jag bestämde mig för att idag gå till skolan och sedan gå hem och skriva min musikanalys till samhällskunskapen, musik i politiken. Men nu lägger de på min ytterligare en miljard grejer och då försvinner målmedvetenheten igen, ersätts av uppgivenheten, känslan av att det här är omöjligt. Och jag tror att vi pratade om ångest på psykologin, och om försvarsmekanismer. Om förträngning, förnekande, rationalisering och projicering. Kan jag förtränga skolan, förneka skolan, rationalisera min vila, och projicera min irritation? Inte fan vet jag, vem bryr sig, det finns inget försvar och jag går under. Jag har varit på bra humör idag, fruktansvärt trött efter helgen, men jag tror hormonsvängningarna satte in nu, det stämmer med tidpunkten, som jag sa igår, jag har knaprat för oregelbundet och det straffar sig. På bra humör till nu, seg och mystrött men tillfreds, besluten och målmedveten, hoppfull, snart börjar jag bara gråta, och det sitter en jävla idiot i raden framför.

Jag kan inte ta mig ur denna skolsituation jag försatt mig i om jag inte tillåts fokusera på en sak i taget, tillåts beta av uppgifterna en efter en. Ska ni ge mig för många saker blir ingen gjord, jag vill sova, sova, sova. Eller bara dö för ibland känns det som den enda utvägen. Och som sagt, det är hormonerna som KAN ALLA BARA HÅLLA KÄFTEN talar, förmodligen, det gör det tyvärr inte så värst mycket bättre. Jag vill inte känna till alla prov vi har vecka 38. Jag förtränger dem. Och nu går det förbannade flyglarmet också, klockan tre första måndagen varje månad, ja, jag vet. Det betyder dessutom att klockan är tre och att det är fem kvart kvar till dess jag får lämna detta helvete som jag anser min skola vara. jag hatar det här stället, denna byggnad, det här är fan vad ondska är, för vad jag borde göra just nu, är att skriva en uppsats, eller essä, om just ondska. Den ska tydligen vara klar i morgon, det finns inte en chans att jag klarar det. Om inte den här människan håller tyst snart, idioten på raden framför, kommer jag gå och slå till honom. Mörda honom riktigt ondskefullt. På allvar. Och flyglarmet. Nu satte jag på KoRn i hörlurar. Kanske kan det hjälpa? Jag kände i alla fall direkt ett visst lugn. Lite som när man låter något vasst sjunka in i armen... men det ska jag såklart inte skriva om här eller nu (fast vem fan bryr sig egentligen?). Du har dessutom dissat mig hela dagen.

Och det enda jag vill just nu är att skolka i morgon och därigenom skjuta upp de två uppsatserna samt min ångest. Det är den ena utvägen. Den andra är att bara dö för då behöver jag inte göra något av det här. Som vanligt gränsar jag till gråten. Risken är att jag kommer börja beskylla dig för det här snart för det är faktiskt inte helt roligt längre. Och du utnyttjar mig lite som en följd av det. Men det borde jag ju inte heller skriva här. Det är bara det att saker och ting ställts lite på sin spets just nu och min självcensur är föga utbredd, mina gränser borta. Det riktigt kliar i fingrarna för att fortsätta skriva. Kan jag förvandla detta till en uppsats om ondska? Vore inte det jävligt optimalt? Det är allting om igen;

All hope abandon, ye who enter here.

Harmoni

Så glad jag var idag. Jag vaknade kvart i sju och kände mig liksom redan från början harmonisk. Händer verkligen sådant? Hur som haver såg jag solen så sakteliga börja gå upp utanför fönstret och jag kände mig förhoppningsfull inför dagen, liksom laddad med energi, trots mina knappa sex timmars sömn. Det såg ut att bli en vacker dag. Jag började, försiktigt, inte hysteriskt, att fundera över dagens åtaganden och uppgifter. De var, och är dessvärre fortfarande, trots den sena timmen, många. Bland de viktigaste återfanns att hämta ut SJ-biljetter till Alvesta samt ladda på SLs accesskort med en terminsbiljett (annars skulle gång till skolan väntat i morgon, med packning och rubbet).

Biljetterna till Alvesta är givetvis på grund av Unga Forskares stundande Kick-Off. Den som jag jobbat så mycket inför, haft så mycket att göra inför. Jag får jobba med FUF i fyra hela dygn, drygt. Därefter öppnar intresseanmälan till förbundsstyrelsen och förutom att lobba för den kommer jag tona ner valberedningsupdraget de åtta veckor som den är öppen. Förhoppningsvis kan det leda till mer tid samt en mer sund tillvaro för mig personligen. Detta är något jag ser fram emot. Och jag kommer fokusera på skolan. För jag måste inse att jag går där, att den är min huvudsakliga uppgift, tillvaro, och mitt liv, i ytterligare ett år, hur gärna jag än önskar att så ej vore fallet. Man slutför vad man påbörjar, med fördel. Påbörjar man för mycket får man löpa linan ut och stå sitt kast, plågas till slutet. Stressa.

Augusti i det höga gräset. Jag låg där, och log mot solen, den på himlen, stor och varm log den tillbaka. Jag kopplade av, trots att jag har föga tid för sådant, ordentligt, för första gången på länge. Lyssnade på musik, vacker musik, vilade, tänkte på kärleken och jag kände mig harmonisk. Tänk en sådan vacker dag det blev, och tänk sådan vacker matematik jag sedermera fick presenterad för mig. Hur skönt livet kan vara. Och sist men inte minst vill jag tillägga att KTH nog har Stockholms bäst skötta gräsmattor.

Bounce back

Efter veckor av tomhet börjar livet återvända till mig. Brytpunkten var när vi började tala med varandra. Du säger du är beredd att kämpa, men vi måste kämpa tillsammans, och du har rätt, vi bör kämpa med varandra, inte mot varandra. Varför du vill kämpa kan jag inte förstå men jag antar att det är positivt att det finns sådant som övergår mitt förstånd i vår relation och jag mår bra idag, känner mig livfull. Vi konstaterade härom kvällen gemensamt att min blogg handlar om hur jag vantrivs i vår relation, och att det kanske var lite skumt att det är så, och du sa åt mig att skriva någon gång när jag mår bra, problemet är att jag sällan har inspiration att skriva då, liksom inget som trycker på för att komma ut, men just nu flödar orden, tangenterna smattrar.

Himlen är blå, det blev sol så fort jag kom ut genom dörren i morse och jag kanske är påväg tillbaka. Som in i ett flow, som det stod så mycket om i psykologiboken. Att läsa psykologi och tvingas analysera psyket är kanske precis vad jag behöver, jag vet inte, förvisso är det något jag gör i alltför stor utsträckning för det mesta men att förankra det mer i allmängiltiga teorier och mindre i cynism torde vara gynnsamt? Och jag ska åter vinna min självrespekt, klättra tillbaka upp till toppen, eller bara studsa upp (BOUNCE, JUMP, UP!) till den.

Jag har fruktansvärt mycket att göra men jag vet att jag kan, jag har gjort det förut och jag ber om ursäkt om det blir mycket självsmicker i det här inlägget men jag behöver peppa upp mig själv lite, har förlorat alltför mycket. jag uppfyllde vårt avtal, och jag lyckades gå på de lektioner vi faktiskt hade idag, även om det bara var två stycken, så börjar jag känna att jag går i skolan igen, inse det, det sjunker in. Jag vet att det här veckan blir vansinnig med Kick-Offen och så två uppsatser till början av nästa vecka men det borde kunna gå med lite planering? Men förlåt, det här är inte intressant att läsa om, jag vet. Dock; ingen tvingas att läsa här och ingen gör det kanske heller.

Du. Tack för igår. jag grät i timmar men du var tålmodig och du fanns där för mig, jag behövde inte åka hem och gråta ensam, och det är väl kanske en av de större skillnaderna numer, att inte vara ensam, inte bära bördor ensam, alltid ha någon där, och jag hoppas att jag kan vara där för dig likt du är där för mig, jag vill det, jag bryr mig, jag lovar. Och hur vi såg på film och hur ful och äcklig jag var och hur det inte gjorde dig något och hur du lagade mat åt oss och hur du höll om mig när vi sov. Det betyder självfallet otroligt otroligt mycket att ha dig. Det gör mig lycklig. Jag hoppas att du förstår det och inte bara ser min ignorans, neglegering och hur jag nedvärderar dig. Jag hoppas du förstår att jag också kämpar, om än mer med mig själv än med dig, men vi ska tillsammans nu och erövra världen och lägga hösten för våra fötter - den är vår att utnyttja och uppleva, vi ska på äventyr tillsammans, vi ska triumfera, gång på gång.

Jag ska inte pressa dig. Du behöver inte ha ordning om du inte så önskar, om du inte har något behöv av det. Bara för att det vore omöjligt för mig att leva som du gör, behöver det inte vara fel för dig. Påminn mig om det. Jag kan vara väldigt dålig på att förstå att folk inte fungerar som jag, jag drar den gyllene regeln till absurdum men så fort någon fungerar annorlunda faller dess giltighet. Så påminn mig. Däremot, om du vill, så hjälper jag dig gärna. jag vill inte vara en börda utan en resurs. Min förhoppning är att du får något tillbaka, för allt du ger, annars skulle du väl sluta, men jag vet inte. Du får guida mig.

En sak till. Glöm aldrig att jag är en människa, att jag är Tove, att jag är jag. Det gäller även mig.