Höst

När det regnar och man sätter på LeMarc, och man plötsligt får för sig att man vill läsa Lagerkvist. Fast Aftonland är nerpackad i en flyttkartong sedan balkongombyggnationerna här. Jag orkar inte riktigt rota fram den för flyttkartonerna är överfulla och står staplade på varandra. Planen är väl att få en lägenhet snart och att vänta tills efter dess med att packa upp dem... Lite väl optimitiskt kanske.

Regnet strilar och fingrarna börjar klia, gitarrsträngar, pennor, tangenter. Ett behov av att uttrycka känslor. Tankar kring det förflutna och behovet av försoning med tidigare enorma delar av ens liv. Människor från förr. Tankar från förr. Spöken från förr. Och en oviss framtid som man staplar till mötes, stapplar därför att benen aldrig riktigt hinner med. Det går så fort och tempot är så högt; hur ska man hinna med allt, hinna ifatt, hinna ikapp?

Så jag återvände till min gamla oas av tårar i den torra öknen. Ty mitt sätt att få ut känslor har nog alltid varit att försöka sätta ord på dem. Tänk alla de där människorna som förtjänar så mycket mer än att bara vara ett dunkelt minne. Att folk kommer och går i ens liv är i allmänhet en väldigt obehaglig insikt. När de är där tror man att de ska vara det för alltid, men det kan gå så fort och krävas nästan ingen förändring, och man märker det inte ens själv, så är det man tog för givet borta. Men känslorna finns kvar hos mig.

Orden, tankarna och förvirringen finns kvar. Osäkerheten och naiviteten; hoppet, en strävan efter att nå fram. Nå in. Nå ut? Inte fullt så viktigt. Det känns mer som något marknadsföringsfirmor eller företag pysslar med, "hur ska vi nå ut?", i mitt liv är frågan "hur ska jag nå in?" ofantligt mycket större och viktigare.

Det är dags att lära sig och acceptera att tårarna aldrig hinner torka för sådana som mig. Besvikelsen är ett konstant inslag i vardagen. Det är lönlöst att streta emot. Det finns heller inga alternativ. man kan inte avskärma sig från allt. Vad söker jag? En fullkomlighet som Gödel redan motbevisat? Det verkar vara dags att ge upp...

Är du lycklig?

Snart är det oktober. Jag hatar Sverige. Klockan är i skrivande stund halv sju och det är mörkt ute. Det kan omöjligt vara meningen att någon ska leva här. Hur mycket te kan man dricka innan det blir skadligt? Jag tror att jag snart kommer ligga i riskzonen om det fortsätter såhär. Vad finns det att klamra fast vid?

Söndagsbryderier

Jag har inte varit vaken särskilt länge denna soliga söndag, men känner mig ändå pinsamt blödig. Jag kan lyssna på en låt och börja gråta. Det räckte att tänka på Harry Potter. Det räcker att titta ner på Morris och inse att han nog har överlevt nu, att hela incidenten med att han blev påkörd, som kunde kostat honom livet, snart är över och det enda det verkar ha kostat honom är svansen. Det gör mig fantastiskt lättad. Och bara för att jag skrev det där, har jag nu tårar i ögonen.

Som vanligt behöver jag plugga, jag pausar i princip inte denna termin. Alls. Alla timmar då det liksom inte är schemalagt något annat (sömn, mat, träffa någon, vara i skolan, resa till och från saker, jobba) lägger jag på att plugga. I alla fall nästan, i alla fall känns det så. Komiskt nog verkar det inte riktigt räcka. Det känns okej, men jag hade kunnat ligga bättre till. Ibland kan man ju känna sig lite maktlös och uppgiven när alla timmar man kan disponera, inte räcker.

Sen var det det här med Förbundet Unga Forskare. Jag behöver nog skriva lite om det, för det tar upp en del hjärnutrymme som behövs för skolarbete. Jag har inte haft ett uppdrag sedan februari och planerar inte heller att skaffa något; min förbundsstyrelsekandidatur är tillbakadragen och alla andra erbjudanden har jag tackat nej till (utom den betalda sommarjobbstjänsten som jag helt enkelt inte fick). Som det ser ut i nuläget tänker jag mig inte ens att jag ska närvara vid riksstämman. Så från att ha varit en jättestor och viktig del av mitt liv har Förbundet Unga Forskare sakta men säkert fasats ut. Fast inte fullt så mycket ur huvudet, för jag lägger som sagt fortfarande väldigt mycket tankekraft på det, och jag har velat, och tvekat, och tvivlat, och funderat, och det har inte varit något lätt beslut att ta. Dessutom är David fortfarande i högsta grad involverad, så det faller sig naturligt att tala en del om det hela. Det är rätt skönt att sitta utanför och kommentera, det blir lite som att engagera sig i sport då. Man följer med men behöver inte göra något själv. Fast här kan man välja att inte bry sig också. Rätt perfekt egentligen. "Hahaha Leksand åkte ur" kommer ni nog inte att få höra mig säga annat än möjligen sarkastiskt, men "Hahaha Förbundet klantade sig" är synnerligen sannolikt. 

Jag ska i alla fall inte vela mer nu. För tillfället har jag bestämt mig. Jag kommer att över väga saken igen i senare skeden och när det dyker upp nya möjligheter framöver, men just nu är det enda jag egentligen har att säga: Hejdå.

(Nej, det saknas inget "Tack för den här tiden", det är inte läge för sådant. Hade jag känt så hade jag nog fortsatt.)

Livet är fascinerande. Man vet aldrig var man hamnar. Men det gäller att anstränga sig, annars kan man hamna fel, och förlora saker man ändå värderar. Inget varar för evigt, i alla fall inte utan underhåll. I min ständiga jakt på att bli någon annan ska jag numer ta även detta i beaktande. Även motsatsen gäller dock; det går inte alltid att låta saker självdö, ibland måste man ta kommandot. För livet är ju (tyvärr) inte matematik, det är inte fritt från motsägelser.

Att vara tentavakt på juridicum

Vad går livet ut på? Vad är dess poäng? Vad är meningen? Är det måhända att ställa just denna fråga, så att den är sitt eget svar? Eller kanske insikten om, att ett svar inte existerar?

Hur många nivåer av meta kan man lägga på, utan att bli sjösjuk? Vad vill livet säga oss med sitt outsägliga uttryck, sitt förtappade vimmel, och allt det där andra då... Det där, av vilket vi anar intet och föga betänker.

Har du ett hem? Vad tror du själv? Kanske finns det en plats för var och en av oss, bara att försvinnande få finner den. Kanske finns enbart graven, jorden, mullen, som sista utpost för en tärd kropp i denna värld.

Är vi verkligheten, eller gäst hos den under något som för universum ter sig kortare än ett ögonblick? Skapar vi världen, eller skapar den oss, eller är det både och, i ett komplext samspel av orsak och verkan? Vad man vill och vad man bör, vad man ansätter och vad man gör. Vad man kan. En fråga om möjligheter och förutsättningar, men också om så mycket annat. Om allt, men likväl om intet.

Dessa människor runt omkring mig, deras förhoppningar, deras fasor. Deras fokus. Att befinna sig på andra sidan, att vara den där man mest noterar i förbigående, medan allt ens fokus ligger på uppgifterna framför en. Ett helt nytt perspektiv.

Gnäll

Tiden runt min födelsedag är alltid årets mest vemodiga period. Dels det här med att sommarlovet är på väg mot sitt slut, sommaren är på väg mot sitt slut. Hur mycket man än förväntat sig, eller hur lite, blir det aldrig som man tänkt och sommaren är bara en plåga liksom resten av året. Fast det är en plåga med möjligheter. Som jag aldrig tar vara på. Så vet man att möjligheterna sinar igen och vardagen tränger sig på och med den gråten, ångesten, stressen, paniken.

Sen kommer man ett år närmare döden och får ett kvitto på det genom att man kallar sig för ett år äldre. Och det är väl i någon mån positivt för sådana som mig, men samtidigt är det i ännu större grad ett kvitto på förlorade möjligheter. Hur livet rinner förbi och man står på perrongen och ser på.

Ett OS är snart slut. Då har det gått hela fyra år till. Fyra år närmare döden. Vad är poängen med allt det här? Jag känner mig som en parodi på mig själv men jag är trött på att ni dömer mig, jag är trött på era hårda ord och ert sätt att spotta på mitt sätt att leva. Ingen har tvingat er att vara med mig. Gå er väg om jag är så jävla värdelös. Det gör antagligen mindre ont.

Jag saknar min pappa. Jag har startat ett krig med min mamma. Jag förstår inte mina kompisar, och de förstår inte mig. Min älskade ser jag inte så mycket av. På det stora hela en rätt tung vecka. Skolan går dåligt. FUF går dåligt. Quidditch-SM slutade i en fjärdeplats. Svenskarna i OS slutade på fjärde plats (de flesta). Min katt mår dåligt. Min epilepsi har gjort sin påmind. Jag tror till och med att vädret varit lite halvkasst.

Ända till september

Hösten nalkas vid horisonten, det känns tydligt en dag som denna. Det regnar ett sånt där tråkigt och grått regn, tämligen ospektakulärt. Jag åker tunnelbana, påväg för att plugga ked en vän. Plugga. Det närmar sig.

Om en vecka på dagen fyller jag tjugo. Det blir ruinerande dyrt att åka kollektivt i Stockholm. Ungefär så mycket ser jag fram emot det.

Och jag lyssnar på LeMarc och känner lusten att skriva, den hoppar på mig, såhär i skuggan av sommaren då bekymmerslösheten ter sig fjärran. En sinnesstämning, och ja, jag har saknat den. Det molande vemodet och totala medvetandet, närvaron. Jag hälsar dig välkommen hem, svunna känsla. Vi hör ihop. Upplys mig, öppna mina ögon, tvinga mig att leva. Tvinga mig, att tänka.