Man kan leva ett helt liv här

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev

Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses

Hur går det runt nu?

Hur blev det såhär, och varför fortsätter det vara så, är det inte dags att gå vidare nu, har det inte gått tillräckligt med tid, räcker det inte nu? Det räcker nu. För min skull, för din broders skull, för din moders skull men inte minst för din egen skull. Inget blir lättare med tiden och du målar in dig själv i ett hörn, jag tror du kommer ångra dig, komma till en insikt, gör det inte försent, det räcker nu, det räcker nu.

Man blir sentimental av ingenting

Jag saknar dig oändligt, min vän, min själsfrände, vi som delade så mycket, varför kasta bort det, varför, varför, jag vill bara att du lyssnar till min förklaring, och kanske ger en tillbaka, jag vet knappt vad jag vill längre, men såhär, vill nog ingen ha det, borde ingen vilja ha det. Inte ens du. Erkänn situationen och våga bemöta försök att förändra den. För en dialog med dina medmänniskor. Det är värt det.

Fast jag inte sett dig på så länge

Tänker jag på dig ibland

Det var nånting som fastnat på mig

nåt som aldrig helt försvann

Jag vet och förstår om jag vållat dig smärta, men du har vållat mig smärta och lidande likväl, du vet, varje gång jag lyssnar, varje gång jag hör, gråter jag, fortfarande, det spelar ingen roll. Försoning är en vacker sak, det är mänskligt att fela men gudomligt att förlåta, vad en Gud, sätt dig över mänskligheten, jag tycker synd om dig. Du måste vara vilse, stämmer inte överrens med den jag kände, och jag förstår om du känner likadant, men någonstans måste man inse, att en enstaka händelse förändrar inte en person, och jag är fortfarande jag. Den du kände, den du sa betydde så mycket, den du delade så mycket med, och jag sörjer allt det där.

Jag hoppas att vi ses snart eller hörs, eller har någon form av kontakt, jag hoppas på någon form av livstecken

Tills dess ha det gott

Och sköt om dig

Ta det lugnt

Hälsningar från mig

Tårar

Och utanför mitt fönster faller regnet, tungt som en människas längtan, men det måste regna, för att något ska kunna gro, och växa, och vi behöver vatten, likt syre, likt värme, likt närhet. Över fem månader har passerat och jag skulle inte säga att jag hycklar när jag nu påstår att det varit de fem vackraste månaderna i mitt liv, förmodligen de mest omvälvande, och för tillfället, känns det som att allt är påväg någonstans, som inte är åt helvete, för första gången. Däremot börjar beroendet bli påtagligt, tomheten så fort ensamheten sätter in, och varför ringer du mig inte, när vi beslutat att du så skulle göra, jag vet att jag är dömande, inte den mest förlåtande, men jag har svårt för när en sak sägs och en annan görs. Jag tycker det är lite nonchalant och bristande respekt. För min tid, för min planering, för min vilja. Men jag är lyckad idag. Jag har läst de där sidorna i psykologiboken, och klockan är inte middag än, senare spelar Leksand, jag har haft det ganska skönt, och jag har tänkt att snart återförenas vi, men var är du? Jag är okej med vad fan du än gör men hör gärna av dig så att jag vet vad jag har att förhålla mig till. Det handlar om kommunikation, jag tror jag talat om det. Jag kan tänka mig att jag har kvävt dig, och mitt projicerande att det var du som inte gav mig utrymme framstår väl alltmer patetiskt och insiktslöst. Jag erkänner gärna att det är jag som har problem med beroende och närhet, och med annat likväl, en massa problem har jag funnit sen jag fann dig, kanske för att min grund är stabil nog för att hantera dem, och jag ser det som något positivt, jag kan gå in på djupet i mig själv till följd av en grundläggande trygghet, men jag är ledsen om det går ut över dig och jag vet att vi båda är slitna och utmattade och att sömnbristen är svår. Därav följer dock inte att vi bör sluta kommunicera. Det senaste jag hörde var att du skulle komma hit idag. Eftersom jag inte hört något annat sen dess har jag utgått från det. Jag vet att jag överreagerar nu och att jag överdriver. Därmed inte sagt att jag är särskilt upprörd. Och ja, jag hade kunnat ringa själv och fråga. Men det blev en principsak, vi var överrens om att du skulle ringa när du var klar. Du skulle ju ändå inte ha velat prata med mig före dess. Och givetvis ringde du nu, bara för att du alltid ringer när jag bloggar om dig, och det blir svårt för mig då, hur förhåller man sig till det samtalet. Jag är ledsen att jag kräver saker och jag är ledsen att min humör är som det är, men den förklaring jag åter påpekade på telefon nyss står jag fast vid och hur lite jag än vill, klandrar jag dig ju lite för det. Inte mycket, inte jämt, men ibland. Jag fick en kod av pappa för att kunna se Leksands match i livesändning på nätet. Jag saknar min pappa, något oerhört, och skulle hellre åka dit och se matchen. Det skulle jag ha gjort också om du berättat tidigare att du inte tänkte komma hit idag. Men det är torsdag David, inte bokar jag upp en torsdag med något annat, det vore ju elakt. Det är det här jag menar. Jag tycker inte om ändrade planer, jag är inte särskilt flexibel, utan instabil och vanestyrd, struktur är oerhört viktigt för mig när jag mår som jag gör, för jag ser det ändå som ett tillstånd jag befinner mig i, där jag inte är vid min bästa hälsa fysiskt. Allt är lite allmänt förvirrat och rörigt, det vet du ju, du känner det väl också, saker blir försummade, man somnar åt höger och vänster, kommer försent, jag blir sjuk hela tiden et cetera. Ju fler fasta punkter desto bättre. Och det är torsdag. Jag vill i alla fall veta i förväg. Nu sitter jag bara och ödslar tid på meningslösa aktiviteter igen för att jag inte orkar mer än så. För att jag är ledsen. Nej, jag känner mig inte dissad, inte direkt besviken, inte direkt sårad. Jag uppmuntrar din sunda prioritering och jag tror att den ökar bådas vårt välbefinnande i längden, men jag vill veta tidigare - och samtidigt, jag saknar dig, mina händer skakar, du tog bort något jag förväntat mig, det är torsdag, jag är ensam.

Huff

Som om inget spelat någon roll, och allt på samma gång. Jag har aldrig varit såhär lycklig. Min helg var vackrare än universums samlade stjärnor. Mitt liv belönar mig med skönhet.

Jag kan inte skriva. Jag bör inte skriva. Men jag är fylld av något, jag inte kan sätta fingret på, jag inte vet vad det är. Är jag svartsjuk? Beroende? Inte helt otänkbart. Jag är uttråkad. Och delvis beror det på, att inget längre spelar någon roll. Vad har en sådan sak som FUF, eller skolan, eller att lyckas med saker på ett prestationsplan för betydelse längre, i jämförelse med det vi har och min lycka, allt bleknar ju. Inte andra relationer och vänskap såklart, det är sådant som betyder något, men också det enda som gör det. Jag vill leva. Inte ägna mig åt mitt liv. Fel musik lyssnar jag på, den drev mig mot eftertänksamhet och en viss bekymmersamhet. När vi har det underbart, vill jag ha det hela tiden. Varje sekund utan dig känns bortkastad. Jag känner väl den känslan, har levt med den förut, men det var annorlunda då, för allt var trots allt lite av en plåga, det var "I can't live with or without you", typ. Nu kan jag bara leva, inget annat, och jag vill göra det med dig. Jag är lycklig. Men jag måste bottna och klara av andra saker också. Samhälle och strukturer och vänner och familj förväntar sig det. Jag själv tjänar helt klart på det i längden. Abscence makes the heart go stronger. Nu borde jag fokusera. Jag har massor att göra. Det är inte motiverande, inte intressant, spelar ingen roll. Blö.

Enantiomerer

Vi måste sluta må dåligt i onödan. Alla dagar då man vaknar på fel sida, ger upp dagen och genomlider den. Det är inte att ta vara på sitt liv. Givetvis finns det dagar som faktiskt är bortom hopp, men många gånger kan nog en liten paus räcka. Ofta har man mycket att göra och känner sig därför stressad, och om dagen då blir dålig orkar man definitivt inte beta av några av sina åtaganden. I stället slarvar man bort tiden med att sitta och beskylla sig själv för att man inte gör vad man borde. Om man nu ändå ska göra något annat kan man väl må bra under tiden. Att bryta mönster är en mycket viktig åtgärd. Stanna upp. Sätta sig ner. Se mot solen och himlen, lyssna på musik en stund, sitta och bara tänka, se på en film, gå och lägga sig, äta. I bästa fall räcker att göra detta i en timme. Då kanske man hinner med lite åtaganden ändå efteråt.

Jag sörjer min språkliga förmåga idag. Orden flyter alls ej, vilket gör det ytterst spännande att blogga. Det brukar smattra på för brinnande livet, men ej idag. Dock har jag kontemplerat aforismer och begrundat specifika företeelser. Som om det är en klarsynt dag, där en mening räcker för att förklara allt jag vill ha sagt. Omöjligt att brodera ut. Jag skulle skriva min uppsats om ondska. Jag definierade ondska för mig på några rader. Resten kändes överflödigt. Det är intressant att ens språk tar olika riktningar olika dagar; ena dagen är det ordbajs för att nästa dag vara poesi, på den tredje välflytande prosa som kanske övergår i korta skarpa meningar. Det finns ingen konsekvens. Och förhoppningsvis kan man i en process med en friare uppsats, få in alla olika typer av dagar, så att texten belyses ur olika perspektiv. Det finns dagar så man kan skapa text, och dagar man kan redigera text. Synd bara att jag är så dålig på framförhållning, att jag sällan lyckas utnyttja detta.

Det var fint att du ringde igen min vän. Jag vill inte att det ska vara dåligt. Jag är ledsen om jag inte förmår dölja mitt humör ibland, eller min irrationella besvikelse, men det är bra att du säger ifrån. Uppenbarligen är det jag som har de problem vi tidigare tillskrev dig, anar jag en projektion från min sida, en försvarsmekanism för att undfly ångest? Nåväl, ångest borde jag såklart kunna allt om vid det här laget, men kanske är det tvärtom, ju mer man har av det desto svårare att se klart på det.

Mina demoner rider mig, och förlamar mig.

Nu har jag ju inte ångest längre heller så jag har faktiskt ingen aning om vad jag pratar om. Likt jag tidigare sa, är det ingen skrivande dag idag, inte orddag, det flyter inte, flödar inte, alltså ska jag nu bege mig. Denna dag, som jag gav upp, fruktansvärt oproduktiv, deprimerande genom sin blotta existens. Usch. Adjö.

Tillbaka...

Jag sitter på en svenskalektion. Och kom igen, flödesskrivning/bloggande måste ju vara någon form av svenska. Jag tillämpar språket..?

Jag hatar när de gör såhär. Ger mig för mycket, så jag inget orkar. Det är förjävligt. Det är mig faktiskt övermäktigt att producera två uppsatser till i morgon, exempelvis. Med tanke på hur trött jag är. Jag kom i tid och allt till skolan i morse, främst pga av en schemaändring som lett till att jag trodde att jag började tjugo minuter tidigare än vad jag gjorde (8.40 i stället för 8.20), men hur som helst var jag ju i tid, och jag sitter nu på min sista lektion som förvisso är två timmar, men jag ämnar sitta kvar, och därigenom har jag genomfört min första hela skoldag för terminen. Tyvärr har jag sovit varenda lektion. På psykologin sov jag i över en timme. Fysiken var fullkomligt meningslös. Samhällskunskapen enkel, men då kände jag mig ännu levande, åtminstone. Nu orkar jag inte mer.

Det är så jävla onödigt för i morse var det bra, liksom igår, då jag bestämde mig för att idag gå till skolan och sedan gå hem och skriva min musikanalys till samhällskunskapen, musik i politiken. Men nu lägger de på min ytterligare en miljard grejer och då försvinner målmedvetenheten igen, ersätts av uppgivenheten, känslan av att det här är omöjligt. Och jag tror att vi pratade om ångest på psykologin, och om försvarsmekanismer. Om förträngning, förnekande, rationalisering och projicering. Kan jag förtränga skolan, förneka skolan, rationalisera min vila, och projicera min irritation? Inte fan vet jag, vem bryr sig, det finns inget försvar och jag går under. Jag har varit på bra humör idag, fruktansvärt trött efter helgen, men jag tror hormonsvängningarna satte in nu, det stämmer med tidpunkten, som jag sa igår, jag har knaprat för oregelbundet och det straffar sig. På bra humör till nu, seg och mystrött men tillfreds, besluten och målmedveten, hoppfull, snart börjar jag bara gråta, och det sitter en jävla idiot i raden framför.

Jag kan inte ta mig ur denna skolsituation jag försatt mig i om jag inte tillåts fokusera på en sak i taget, tillåts beta av uppgifterna en efter en. Ska ni ge mig för många saker blir ingen gjord, jag vill sova, sova, sova. Eller bara dö för ibland känns det som den enda utvägen. Och som sagt, det är hormonerna som KAN ALLA BARA HÅLLA KÄFTEN talar, förmodligen, det gör det tyvärr inte så värst mycket bättre. Jag vill inte känna till alla prov vi har vecka 38. Jag förtränger dem. Och nu går det förbannade flyglarmet också, klockan tre första måndagen varje månad, ja, jag vet. Det betyder dessutom att klockan är tre och att det är fem kvart kvar till dess jag får lämna detta helvete som jag anser min skola vara. jag hatar det här stället, denna byggnad, det här är fan vad ondska är, för vad jag borde göra just nu, är att skriva en uppsats, eller essä, om just ondska. Den ska tydligen vara klar i morgon, det finns inte en chans att jag klarar det. Om inte den här människan håller tyst snart, idioten på raden framför, kommer jag gå och slå till honom. Mörda honom riktigt ondskefullt. På allvar. Och flyglarmet. Nu satte jag på KoRn i hörlurar. Kanske kan det hjälpa? Jag kände i alla fall direkt ett visst lugn. Lite som när man låter något vasst sjunka in i armen... men det ska jag såklart inte skriva om här eller nu (fast vem fan bryr sig egentligen?). Du har dessutom dissat mig hela dagen.

Och det enda jag vill just nu är att skolka i morgon och därigenom skjuta upp de två uppsatserna samt min ångest. Det är den ena utvägen. Den andra är att bara dö för då behöver jag inte göra något av det här. Som vanligt gränsar jag till gråten. Risken är att jag kommer börja beskylla dig för det här snart för det är faktiskt inte helt roligt längre. Och du utnyttjar mig lite som en följd av det. Men det borde jag ju inte heller skriva här. Det är bara det att saker och ting ställts lite på sin spets just nu och min självcensur är föga utbredd, mina gränser borta. Det riktigt kliar i fingrarna för att fortsätta skriva. Kan jag förvandla detta till en uppsats om ondska? Vore inte det jävligt optimalt? Det är allting om igen;

All hope abandon, ye who enter here.