"Här kommer hösten som en trasig ridå"

... kanske betyder det att man ser igenom ridån. Den går ner, skådespelaren tror att hon är säker, inte behöver spela mer. Gömmer sig bakom ett tygstycke, anar inte de ödesdigra hålen. Plötsligt ser folk henne som hon verkligen är, trots att det aldrig var meningen. Även om bara brottstycken är synliga. Lite som om hennes fasad sakta börjar vittra sönder.
Eller kanske tvärtom. Tidigare har hon stått aldeles blottad inför omvärlden, men i och med hösten, drar hon för ridån. Visserligen är den trasig, hon har sytt dåligt, men hon kommer jobba vidare och försöka laga och lappa hålen. Kanske lyckas hon, kanske blir det förödande. Hur hon sluter in sig, retirerar till sin loge, undertrycker sin person.
Vad tror ni?
Kanske går höstens ridå ner framför solen, ljuset och lyckan. En trasig ridå, skapandes mörker men inte ett kompakt sådant. Vissa strålar letar sig fortfarande igenom och lyser upp. Paus, ta en kaffe. När börjar akt två?

Idag hade jag matteprov och således har helgen ägnats åt att plugga detta fötjusande ämne. Plötsligt som jag sätt där, utled som någonsin, började top model. Och jag började fundera över, hur livet hade kunnat se ut. Tänk att till exempel ha ett utseende, eller för den delen en röst, eller en enorm talang att kunna lita på. Då hade jag inte behövt sitta där och plugga matte D. Givetvis inser jag att alla talanger kräver hårt slit och uppoffringar, och att de konstnärliga branscherna som jag här syftar till ofta är bland de hårdaste. Men det verkade ändå ganska okej att stå och apa sig framför en kamera i jämförelse med att sitta där och plugga matte, med ytterligare tolv ämnen som alla förfaller. Just då, när jag valde att inte se modellyrkets extrema baksida. Och matte och naturveteskap får väl någonstans ändå ses som min talang. Jag passar för skolsystemet, det borde jag väl vara tacksam för, men skolsystemet passar inte mig bara därför. Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Någonstans innebär det väl att jag, liksom alla människor på denna avlånga planet, undrar hur det skulle vara att ha ett helt annat liv än det jag har. Inte för att jag skulle vilja byta, eller är missnöjd, men just då, i den stunden, hade jag väl inte särskilt roligt.
För den som undrar kan jag tillägga att provet gick mycket dåligt, uppgift ett och sex är de jag vet gick bra. Visserligen hade jag avrundningsfel på uppgift ett, hahaha.

Här kommer regnet, här kommer hösten.
Här kommer helvetet.

För tillfället ser jag vissa mindre glädjande tendenser i min vardag. Det vill säga i mitt eget agerande. Någon annan kanske också har noterat det? Jag vet inte hur tydligt det är. Jag vet inte vad det beror på. Men jag gillar det inte, inte alls.
Vi hade kemilaboration idag som gick ut på att lösa upp ett rakblad i svavelsyra för att räkna ut järnkoncertrationen i rakbladet. Den första frågan var något i stil med "Vad gör du med rakbladet innan du löser upp det?", haha. Den som kan svara på vad jag gjorde med det får pluspoäng! Jag borde ha pluggat den tid jag skrivit det här inlägget...
Hör hur jag låter. Ändå var det en bra dag idag, varför denna oroliga eftersmak? Det stör mig. Det har med tidigare nämnda tendenser att göra, anar jag. Om det som räddade mig upphör att beskydda mig, vad är jag då?

Vi älskar blott för vår egen skull.

Tell me I'm frozen

Jag sitter på en bänk, på en perrong på en tågstation någonstans i vårt avlånga land. Jag är, till synes, ensam igen efter att ha varit omgiven av massvis med människor i över två dygn. Det är kallt, mulet, blåsigt och ja, jag fryser. Mina kläder är inte tillräckliga, jag är trött efter utebliven och undermålig sömn de två senaste nätterna, hungrig på grund av en brist på middag, allmänt eftertänksam som följd av alla intryck jag utsatts för. Mest påtaglig blir kylan, som förstärks av alla de andra faktorerna och liksom blir ett uttryck för dem. Plötsligt ser jag något ljust på marken under mig: en liten, svag strimma av sol. Jag vänder mig om, och i samma stund spricker himlen upp ytterligare, bara precis så mycket för att jag och min perrong ska bada i sol och ljus. Resten är fortfarande mörkt och grått, men det kan inte röra mig, inte nu, för jag, jag möts av ett strålande leende. Då påminns jag om hur lyckligt lottad jag är, och med ens förstår jag att jag inte alls är ensam. Jag är aldrig ensam.

Helgen var fin, det var härligt att komma bort från vardagen. Att jag älskar min vardag i allmänhet hindrar inte avbrott från den från att vara välkomna. Jag insåg att i en miljö där ingen känner en är man tvingad att vara sig själv, helt och fullt. Det finns nämligen ingen roll att spela. Denna upptäckt var mycket intressant. Jag kunde varken göra mig till eller förställa mig, ingen förstod mig då. Det var svårt att komma in i folks gäng och hitta någon att prata med, vilket var lite tråkigt och gjorde att jag umgicks en hel del med mig själv. Exempelvis tog jag promenader där jag gick och talade för mig själv, jag brukar göra så. Saker ter sig klarare när man uttalar dem än när tankarna stannar i ens huvud. Tankarna får vingar, men regleras därefter. Därför går jag och uttalar min inre konversation för mig själv, om än den ofta har riktning. Där har ni information om mig som inte särskilt många känner till, och som är ganska viktig för förståelsen av min person. Att skriva ner tankar är också bra, men jag skriver snarare funderingar än tidigare nämnda inre konversation. Den är inte alltid skriftvänlig, på något vis.

Det jag var på var alltså en utbildningshelg för att bli TEND-inspiratör. TEND står för TEknik och Naturvetenskap för Dig, och innebär att man åker ut till högstadieskolor och säger "Hej, välj natur" till niorna, i korta drag. Vi fick göra testshower, som jag filmade! Ni kan få se mig i en fin, mycket exklusiv, musikal om varför man ska välja natur. Hahahah, kommer upp på bloggen inom kort. Vänta er inget bara, det var knappast någon storslagen dramaprestation från min sida. Det lär bli mycket FUF framöver, det ser jag framemot. "Tack och hej, natur är din grej!" Haha.

Kalla det livet, eller nånting

Jag kom att tänka på en sak. Man brukar säga att man kan älska folk på olika sätt. Det håller jag inte med om; det finns bara ett sätt att älska. Givetvis kan man vilja att kärleken ska leda till olika saker med olika personer - jämför ett husdjur, en mamma, en vän och en kärlekspartner -men känslan, själva känslan när man älskar någon, är ändå den samma. Den kan få bikänslor, som lycka eller djup sorg, men kärleken i sig själv är alltid en underbar känsla. Och orden "jag älskar dig" har bara en betydelse, och borde vara till intet förpliktigande, blott sanning i dess renaste form var gång de används.
Jag har för mig att jag nämnde någon gång i våras att jag funderade på att bli kärlekspredikant, propagera för att älska mer och så vidare. Kärleken behöver ingen predikant. Den räcker i sig själv.

I morgon drar jag till Växjö för en FUF-helg, jag ska utbildas till TEND-inspiratör. Fick nyligen veta att Joakim från upptäckarkursen08 också kommer att vara där, så då känner jag i alla fall någon! Det blir nog bra det hela. Jag är faktiskt väldigt taggad, inte minst med tanke på att upptäckarkursen i nian utgjorde en av de bästa helgerna mitt liv. Notera att jag inte skriver den bästa, det skulle krävas mycket, myckt eftertänksamhet för att utse en sådan. Det kanske jag bestämmer mig för att roa mig med en annan gång...
Ännu har jag ej bestämt mig för huruvida jag ska ta med mig dator. Allvarligt talat kan man ju undra vad jag ska med den till. Får visserligen låna pappas mobila bredband om jag vill, men ska jag sitta på facebook hela helgen då? Njae, knappast.

Vidare kan man fråga sig om jag egentligen har något att säga. Förmodligen inte! Jag älskar mitt liv hur som helst. Jag går lycklig till skolan varje morgon, oftast går jag lycklig hem igen. Om det inte hänt något spektakulärt illa. Jag älskar att försova mig, få stressa genom morgonen, inte hinna tänka, kasta sig iväg, vakna upp någon gång runt fem då man sitter på tunnelbanan, undra vart dagen tog vägen, med en glad eftersmak som enda minne av den. Komma hem lagom urblåst, ge sig ut på en motionsrunda (nu kommer ni tro att jag drabbats av ett virus mycket, mycket farligare än svininfluensan. Det har jag också. Vi kan kalla det livet), komma hem igen, ännu mer urblåst, duscha och sakta återfå, det medvetna mentala, medvetandet, ramla ihop i soffan, dra sig upp och till middagsbordet, ramla ihop i soffan, skratta åt idioter i idol, dra sig upp ur soffan på nytt och ramla ner i sängen.
Det där var inte en beskrivning av idag, men väl en ganska vanlig dag i mitt liv. Eller en hyfsat optimal sådan. Man hinner aldrig tänka, aldrig stanna upp. Så mycket enklare, i alla fall om man kan bevara eftertänksamheten, bortom vardagens maskinistiska ageranden. Med små sköna oaser av helger eller lov, eller bara sömnlösa nätter under sömlösas måne som intermezzon mellan rutinerna. (Ordbajs eller inte ordbajs? Det är frågan...)
Jag älskar dig.

Utan mening och helt utan motiv

Det går knappt en dag utan att jag tänker på studenten. Och när jag gör det, är det med en skräckblandad förtjustning, tillika ångest och hopp. Så mycket möts på den dagen. Som rena Wall of Death. När jag gick ut nian grät jag länge, det är ett avsked till barndomen på många sätt och så mycket människor som utgjort en så stor del av ens liv kan pplötsligt försvinna ur det. Några av dem ska jag återse i kväll, och detta ser jag mycker fram emot. Någon enstaka har jag någorlunda regelbunden kontakt med. Där bakom finns det säkert hundra ytterligare jag aldrig möter igen. Alla sörjer jag inte, men likväl vissa. Och faktum kvarstår att ingen från min högstadietid finns kvar i mitt liv på samma sätt som han eller hon fanns där då. På detta vis ska det givetvis vara. Det är inget konstigt med det. Men en av mina största rädslor är förändring, och tidigare nämnda förändring tog mig hårt. Jag klarade mig, jag har vant mig nu, absolut. Studenten som förändring lär bli ännu större. Att gå mot detta med högburet huvud känns mig ibland övermäktigt. Andra dagar känner jag mig redo att flytta på momangen. Och om utgången av grundskolan är ett farväl till barndomen är studenten en rövspark bort från ungdomens ansvarslöshet. Ungdomen som sådan får man väl anse sig behålla åtminstone ytterligare några år, men annorlunda är den. Och likt förr kommer inga relationer bevaras i sin form. Jag planerar att flytta, jag ska bort från den här staden. Det är något jag längtar efter men också bävar inför. Då är det inte bara min klass jag säger adjö till, utan så mycket mer. Det är tur att det är ett tag kvar, för idag skulle jag aldrig ha klarat omställningen. Herregud, jag deppar ihop efter någon timme i ensamhet. Ständigt beroende av social samvaro. Förvisso har vi ingen aning om hur saker och ting kommer att te sig, jag kan dö i morgon. Alltså kännar min vånda inte mycket till, likt vånda i allmänhet sällan gynnar något. Rationellt tänkande må vara en dygd, men likväl ack så svårt att uppbåda. Och tänk om man kunde styra över sina känslor? Praktiskt vore det onekligen. Begåvade människor må se igenom denna ändlösa prosa och se att min fruktan egentligen enbart riktar sig emot en, mycket konkret sak. Som blott är direkt kopplad till studenten om allt vill säg väl fram till dess. Och jag ska vara mycket lycklig om detta infaller vid studenten. Dock ej när detta infaller, då kommer jag gråta. Tårar om jag kan, annars inombords min ångest och mitt blod. Den dagen den sorgen, borde resonemanget låta. Varje dag, alla sorger, brukar jag snarare praktisera.

Så må du räcka mörkret handen
Säga hej med öppen mun
Så att du alltid skönjer smärtan I varje lycklig stund

Det borde gälla omvänt också, att alltid skönja lyckan, i varje smärtsam stund. Varje dag, alla sorger. Varje dag, den enda lyckan. Så kan man också leva. På något plan trivs jag med det. Ingen ska tänka "nu är Tove deprimerad", det var inte tanken med detta inlägg, som, liksom titeln antyder, saknar motiv.

Du är en vacker, vacker människa. Jag gör inte anspråk på din skönhet; möjligen ditt förbarmande. Hav förbarmande. Nej, förresten. Agera aldrig av förbarmande eller medlidande. Gör aldrig något, som inte är för din egen skull. Prata aldrig med mig, om inte för din egen skull. Om du vill låta mig kalla dig min vän även i fortsättningen, bringar det mig mycket lycka. Om inte, är det blott mitt problem. Du kommer alltid förbli en vacker människa.

Prinsessa av september

Nu har jag blivit sjuk på riktigt, förkyld med halsont och träppthet. Det är otroligt irriterande. Jag kom att tänka på att det finns folk som lever sjuka, aldrig får känna sig på topp och i form. Tänk vilket vidrigt öde, jag har ledsnat efter två dagar. Jag skippar med största sannolikhet franskan och matten i morgon, vågar dock inte missa gruppindelningen till forskningsprojektet för då hamnar man väl i en grupp där det blev en plats över. Låter inte som någon höjdare. Egentligen tar det emot att stanna hemma för det är såklart inte lika kul att ligga instängd i sin säng som att le mot solen. Men det är ändå svårt att le när man helst vill hugga av sitt eget huvud.

Första höstdagen och redan sjuk alltså. Hur ska detta sluta? När jag blir frisk vill jag ha en stor kram.