Jag fyller 17 idag, men eftersom jag precis insett hur mycket information som ligger på Fronter (Norras intranät) är det inte primärt just nu! Jag har en enorm panik inom mig utan att ens ha hunnit kolla på schemat. Det ryktas om nya lärare hit och klasskamrater dit! Förutom Stefan Reppen som vi redan kände till får vi välkomna Fredrika Fröjdh och Naomi Andersson till NF8 (som klassen är omdöpt till, för övrigt!)! HAHAHAHAH jag behöver en tidvändare som Hermione, har TVÅ LEKTIONER SAMTIDIGT! HAHAHHAHAHAHA. Tisdagseftermiddagar <333 Körsång och matte breddning SAMTIDIGT?! Hur fan ska DET GÅ TILL?!?!?! Fan vårt schema är galet, ingen vecka är den andra lik! xD VI HAR BYTT KEMILÄRARE! NEJNEJNEJ nog för att Annakarin är HÅRD men i KEMI har det ju gått skitbra för mig med henne, kan vi inte byta i biologi i stället? Eller Fysik aaaaaaaaaaaaaaah. Vem fan är AES? OCH JAG VILL INTE HA HANSPETER x''''''''''''( Är glad över Avasjö i Matte breddning dock då kan jag fråga henne om matte D om jag behöver kanske...
NEJ!!! Det SENASTE jag börjar är 8.30... Fattar ni? Två dagar 8.15, två typ 8.20!!! Och en 8.30, yey sovmorgon eller vad? Slutar dessutom tidigast 15.20, oftast 16.55??? Hallå?! Nu vill jag dö. jag dör hellre än den här terminen. Jag hade förväntat mig illa, men detta toppar mina farhågor. ni skulle se min måndag. Matte med hanspeter, kemi med någon ny lärare, dubbeltimme med annakarin, avslutat med lite annamarcus. 8.30-16.20, en av de kortare dagarna tidsmässigt, men ändå. Mysig start på veckan. Nej men allvarligt talat. Jag hoppar. Jag hoppar. Av skolan eller bron är dock frågan...
lördag, augusti 15, 2009
måndag, augusti 10, 2009
Lågt ordtryck
Kära bloggläsare, ni tusentals. Vi har ett bloggrelaterat problem. Jag, författaren, har för tillfället inga åsikter att förfäkta! Inga djupsinniga visdomsord att delgiva! Inga extravaganta skeenden att skildra! Ack, hemska öde. Således får jag nedlåta mig till att omskriva min vardag sedan föregående händelseuppdatering.
Omåttligt tidsödande att leta efter avancerade ord, och mer än lovligt pompöst och egocentriskt. Nåväl. Vad har så inträffat? Jag var förare av en golfbil under torsdagen; min far, hans vän samt min morbror spelade golf i Örbyhus och jag körde bilen. Roligt men en aning långrandigt och jag önskar mig grönt kort så även jag kan spela och ej enbart köra bilen. Företagets laglighet kan omdiskuteras... Fredagen förflöt utan min insikt om dess förbigång (det här går inte i dag, fy fan vad fult allt låter) och mellan lördag och skrivande stund har jag befunnit mig på Väddö med omnejd, i Stockholms skärgård. Det var väldigt vackert och härligt på alla vis, ytterligare detaljer kan fås genom frågor då jag vill främja tvåvägskommunikation. Christine kanske minns en diskussion om hur bloggande eliminerade samtalsämnen, som en gång fördes. Hur som haver är jag nu åter hemkommen och blickar ut över framtidens okända hav, vilket som substitut till Östersjön ter sig ganska illa för tillfället. Den alldeles närmsta framtiden verkar bjuda på en del glädje, så som min födelsedagspicknick med folk jag inte sett på länge och en inplanerad klickträff. Dock lurar mörka moln borta vid horisonten, jag tror ni vet vad jag talar om. Det beryktade, ökända, fruktade... SKOLSTARTEN. Det är bara omkring en vecka kvar på detta lugna lov. Men det blir nog bra. Min (visserligen tvivelfyllda) övertygelse är att allt är en inställningsfråga!
Omåttligt tidsödande att leta efter avancerade ord, och mer än lovligt pompöst och egocentriskt. Nåväl. Vad har så inträffat? Jag var förare av en golfbil under torsdagen; min far, hans vän samt min morbror spelade golf i Örbyhus och jag körde bilen. Roligt men en aning långrandigt och jag önskar mig grönt kort så även jag kan spela och ej enbart köra bilen. Företagets laglighet kan omdiskuteras... Fredagen förflöt utan min insikt om dess förbigång (det här går inte i dag, fy fan vad fult allt låter) och mellan lördag och skrivande stund har jag befunnit mig på Väddö med omnejd, i Stockholms skärgård. Det var väldigt vackert och härligt på alla vis, ytterligare detaljer kan fås genom frågor då jag vill främja tvåvägskommunikation. Christine kanske minns en diskussion om hur bloggande eliminerade samtalsämnen, som en gång fördes. Hur som haver är jag nu åter hemkommen och blickar ut över framtidens okända hav, vilket som substitut till Östersjön ter sig ganska illa för tillfället. Den alldeles närmsta framtiden verkar bjuda på en del glädje, så som min födelsedagspicknick med folk jag inte sett på länge och en inplanerad klickträff. Dock lurar mörka moln borta vid horisonten, jag tror ni vet vad jag talar om. Det beryktade, ökända, fruktade... SKOLSTARTEN. Det är bara omkring en vecka kvar på detta lugna lov. Men det blir nog bra. Min (visserligen tvivelfyllda) övertygelse är att allt är en inställningsfråga!
torsdag, augusti 06, 2009
Intermezzo
Då jag inte kan bestämma mig för huruvida jag ska skriva det jag vill skriva eller inte, får ni ett utdrag ur en konversation så länge!
090916 Tove says (00:04):
louise :D
Pömsig says (00:05):
tove!
vad har du för dig?
090916 Tove says (00:06):
funderar på om jag ska blogga mina tankar^^ du då? :)
Pömsig says (00:07):
inget speciellt just nu. jag vill också ha en blogg :(
090916 Tove says (00:07):
skaffa en då? :D
Pömsig says (00:08):
irk, orkar inte skriva. jag kommer behöva anställa en spökskrivare...
090916 Tove says (00:09):
hahahhahahah
en spökskrivare i bloggen xD fan vad sjukt
men det är inte så jobbigt, man behöver inte ha så höga ambitioner
Pömsig says (00:10):
vart skulle vi vara utan våra höga ambitioner? jag behöver min ångest för att överleva
090916 Tove says (00:11):
inte på norra väl? oh ja, ångesten föder, ångesten död..er? : S fan det rimmade inte bra
090916 Tove says (00:04):
louise :D
Pömsig says (00:05):
tove!
vad har du för dig?
090916 Tove says (00:06):
funderar på om jag ska blogga mina tankar^^ du då? :)
Pömsig says (00:07):
inget speciellt just nu. jag vill också ha en blogg :(
090916 Tove says (00:07):
skaffa en då? :D
Pömsig says (00:08):
irk, orkar inte skriva. jag kommer behöva anställa en spökskrivare...
090916 Tove says (00:09):
hahahhahahah
en spökskrivare i bloggen xD fan vad sjukt
men det är inte så jobbigt, man behöver inte ha så höga ambitioner
Pömsig says (00:10):
vart skulle vi vara utan våra höga ambitioner? jag behöver min ångest för att överleva
090916 Tove says (00:11):
inte på norra väl? oh ja, ångesten föder, ångesten död..er? : S fan det rimmade inte bra
måndag, augusti 03, 2009
Följetong?
Christine undrade som en kommentar på föregående inlägg varför man alltid träffar folk man känner när man är som fulast. Dessutom kände jag på mig att Christine skulle ha lite kul åt det inlägget, det glädjer mig!
Nåväl, med anledning av detta måste jag beskriva även söndagens händelser. Jag skulle gå på promenad. Shortsen var inte bara fula, utan även lite för små vilket jag kanske nämnde så den här gången fick de stanna hemma och i stället tog jag en kjol. För att ändå kunna ta med mobilen gjrode jag en fiffig anordning med en solglasögonfodral, men det hör inte alls hit. T-shirt hade jag inte heller utan ett sportlinne som man inte ska ha BH under. Det gör mig ännu plattare än vanligt, men jag råkar veta att Abbe befinner sig i Småland = på behörigt avstånd och tänkte att det må så vara. En ful håruppsättning hade jag ocksåför att det är skönare att gå med. Så traskade jag i väg, och innan jag ens hunnit fram till sjön ser jag ett bekant platinablonthårsvall, och jo se där, det är Moa från min gamla parallellklass samt hennes pojkvän Viktor på en bänk. I min vidrigaa utstyrsel samt en aning andfådd får jag så konversera med dessa avlägset bekanta. Ganska komiskt är dessutom att jag väldigt ofta ser Viktor vid Stora Mossen efter som han bor här i närheten, men då har jag inte hälsat för han har ju inte haft en aning om vem jag är. Jag undrar hur det blir nästa gångvi ser varandra där? Nåväl, jag flydde i alla fall inte den här gången, hade heller ingen möjlighet till det, men ändå...
Jag måste få tillägga, i förtydligande syfte, att jag i vanliga fall inte skulle ha haft någonting emot att slumpträffa vare sig Moa och Viktor eller Abbe. Men givetvis sker detta just när jag är som fulast. Jag kan inte svara på Christines fråga med detta, utan enbart understryka dess relevans.
Nåväl, med anledning av detta måste jag beskriva även söndagens händelser. Jag skulle gå på promenad. Shortsen var inte bara fula, utan även lite för små vilket jag kanske nämnde så den här gången fick de stanna hemma och i stället tog jag en kjol. För att ändå kunna ta med mobilen gjrode jag en fiffig anordning med en solglasögonfodral, men det hör inte alls hit. T-shirt hade jag inte heller utan ett sportlinne som man inte ska ha BH under. Det gör mig ännu plattare än vanligt, men jag råkar veta att Abbe befinner sig i Småland = på behörigt avstånd och tänkte att det må så vara. En ful håruppsättning hade jag ocksåför att det är skönare att gå med. Så traskade jag i väg, och innan jag ens hunnit fram till sjön ser jag ett bekant platinablonthårsvall, och jo se där, det är Moa från min gamla parallellklass samt hennes pojkvän Viktor på en bänk. I min vidrigaa utstyrsel samt en aning andfådd får jag så konversera med dessa avlägset bekanta. Ganska komiskt är dessutom att jag väldigt ofta ser Viktor vid Stora Mossen efter som han bor här i närheten, men då har jag inte hälsat för han har ju inte haft en aning om vem jag är. Jag undrar hur det blir nästa gångvi ser varandra där? Nåväl, jag flydde i alla fall inte den här gången, hade heller ingen möjlighet till det, men ändå...
Jag måste få tillägga, i förtydligande syfte, att jag i vanliga fall inte skulle ha haft någonting emot att slumpträffa vare sig Moa och Viktor eller Abbe. Men givetvis sker detta just när jag är som fulast. Jag kan inte svara på Christines fråga med detta, utan enbart understryka dess relevans.
lördag, augusti 01, 2009
Rationellt värre
Observera; nedan följer mycket långdragen, detaljerad och i värsta fall intern anekdot!
Jag var ensam hemma under fredagen, Gunnel jobbar och pappa spelade golf. För en gångs skull var det ganska soligt ute, eller i alla fall någon typ av växlande molnighet, varpå jag bestämde mig för att ta en promenad. Minst en timme måste jag gå för att det ska bli något tänkte jag. Nu talar vi alltså inte om en trevlig kolla-på-utsikten-och-njuta-av-vädret-promenad, utan mer i motionssyfte. För att få upp ett bra tempo föredrar jag att lyssna på musik, helst min spellissta Billy Park vilket är, som namnet påbjuder, Linkin Park blandat med Billy Talent. Alltså speedad musik. Nåväl, för detta var jag tvungen att ta med mig min mobil tillika musikspelare. Så långt inga konstigheter. Problemet var att kjolen jag hade på mig inte hade några fickor, jag har faktiskt inga kjolar med den attiraljen! Av naturliga skäl kan jag inte promenera med en väska, och det var för varmt för mina vanliga träningsbyxor. Alltså tvingades jag sätta på mig shorts. Jag använder inte shorts, och har egentligen inga, utom just dessa som inhandlades i femman men nyttjats med överdriven måtta för att inte säga aldrig. De är beiga och framförallt mycket höga, det som blivit större på mig sedan femman är främst höfterna och shortsen passade enbart i midjan. Nåväl tänkte jag, satte på mig mina otroligt fula short, och betraktade min spegelbild. I övrigt osminkad och med en slafsig T-shirt var jag allt annat än snygg, men jag skulle ju bara ta en promenad runt lillsjön och inte träffa någon jag kände... Trodde jag.
När jag så svänger rubnt hörnet från Lövåsvägen mot slottsallén ser jag en bekant rödtott, och vem går där om inte Abbe. Jag inser att jag bara har bråkdelen av en sekund på mig att bestämma mig, handlar helt utan eftertanke samt i panik, och vänder mig om och rusar. Jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin sprungit så fort. Jag kastar mig ner bakom första bästa bil, kikar fram och när jag inte ser honom springer jag vidare, ända in i lägenhet där jag sätter mig väl skyddad och pustar ut. Här någonstans insåg jag det absurda i mitt handlande, och började skratta. Jag SMSade Abbe och beskrev incidenten, ville dessutom höra mig för huruvida han sett mig vilket han lyckligtvis inte hade. Min tanke var att dela med mig av denna obetalbara lustighet, han verkade dock mest finna mig sinnesrubbad. Personligen skrattade jag hela promenaden, vilken blev en aning misslyckad på grund av detta.
Nu har även ni fått ta del av detta som ni förmodligen inte finner det minsta skojigt, trots att jag forfarande skrattar när jag tänker på det! Vilken syn.
Jag var ensam hemma under fredagen, Gunnel jobbar och pappa spelade golf. För en gångs skull var det ganska soligt ute, eller i alla fall någon typ av växlande molnighet, varpå jag bestämde mig för att ta en promenad. Minst en timme måste jag gå för att det ska bli något tänkte jag. Nu talar vi alltså inte om en trevlig kolla-på-utsikten-och-njuta-av-vädret-promenad, utan mer i motionssyfte. För att få upp ett bra tempo föredrar jag att lyssna på musik, helst min spellissta Billy Park vilket är, som namnet påbjuder, Linkin Park blandat med Billy Talent. Alltså speedad musik. Nåväl, för detta var jag tvungen att ta med mig min mobil tillika musikspelare. Så långt inga konstigheter. Problemet var att kjolen jag hade på mig inte hade några fickor, jag har faktiskt inga kjolar med den attiraljen! Av naturliga skäl kan jag inte promenera med en väska, och det var för varmt för mina vanliga träningsbyxor. Alltså tvingades jag sätta på mig shorts. Jag använder inte shorts, och har egentligen inga, utom just dessa som inhandlades i femman men nyttjats med överdriven måtta för att inte säga aldrig. De är beiga och framförallt mycket höga, det som blivit större på mig sedan femman är främst höfterna och shortsen passade enbart i midjan. Nåväl tänkte jag, satte på mig mina otroligt fula short, och betraktade min spegelbild. I övrigt osminkad och med en slafsig T-shirt var jag allt annat än snygg, men jag skulle ju bara ta en promenad runt lillsjön och inte träffa någon jag kände... Trodde jag.
När jag så svänger rubnt hörnet från Lövåsvägen mot slottsallén ser jag en bekant rödtott, och vem går där om inte Abbe. Jag inser att jag bara har bråkdelen av en sekund på mig att bestämma mig, handlar helt utan eftertanke samt i panik, och vänder mig om och rusar. Jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin sprungit så fort. Jag kastar mig ner bakom första bästa bil, kikar fram och när jag inte ser honom springer jag vidare, ända in i lägenhet där jag sätter mig väl skyddad och pustar ut. Här någonstans insåg jag det absurda i mitt handlande, och började skratta. Jag SMSade Abbe och beskrev incidenten, ville dessutom höra mig för huruvida han sett mig vilket han lyckligtvis inte hade. Min tanke var att dela med mig av denna obetalbara lustighet, han verkade dock mest finna mig sinnesrubbad. Personligen skrattade jag hela promenaden, vilken blev en aning misslyckad på grund av detta.
Nu har även ni fått ta del av detta som ni förmodligen inte finner det minsta skojigt, trots att jag forfarande skrattar när jag tänker på det! Vilken syn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)