Då jag inte kan bestämma mig för huruvida jag ska skriva det jag vill skriva eller inte, får ni ett utdrag ur en konversation så länge!
090916 Tove says (00:04):
louise :D
Pömsig says (00:05):
tove!
vad har du för dig?
090916 Tove says (00:06):
funderar på om jag ska blogga mina tankar^^ du då? :)
Pömsig says (00:07):
inget speciellt just nu. jag vill också ha en blogg :(
090916 Tove says (00:07):
skaffa en då? :D
Pömsig says (00:08):
irk, orkar inte skriva. jag kommer behöva anställa en spökskrivare...
090916 Tove says (00:09):
hahahhahahah
en spökskrivare i bloggen xD fan vad sjukt
men det är inte så jobbigt, man behöver inte ha så höga ambitioner
Pömsig says (00:10):
vart skulle vi vara utan våra höga ambitioner? jag behöver min ångest för att överleva
090916 Tove says (00:11):
inte på norra väl? oh ja, ångesten föder, ångesten död..er? : S fan det rimmade inte bra
torsdag, augusti 06, 2009
måndag, augusti 03, 2009
Följetong?
Christine undrade som en kommentar på föregående inlägg varför man alltid träffar folk man känner när man är som fulast. Dessutom kände jag på mig att Christine skulle ha lite kul åt det inlägget, det glädjer mig!
Nåväl, med anledning av detta måste jag beskriva även söndagens händelser. Jag skulle gå på promenad. Shortsen var inte bara fula, utan även lite för små vilket jag kanske nämnde så den här gången fick de stanna hemma och i stället tog jag en kjol. För att ändå kunna ta med mobilen gjrode jag en fiffig anordning med en solglasögonfodral, men det hör inte alls hit. T-shirt hade jag inte heller utan ett sportlinne som man inte ska ha BH under. Det gör mig ännu plattare än vanligt, men jag råkar veta att Abbe befinner sig i Småland = på behörigt avstånd och tänkte att det må så vara. En ful håruppsättning hade jag ocksåför att det är skönare att gå med. Så traskade jag i väg, och innan jag ens hunnit fram till sjön ser jag ett bekant platinablonthårsvall, och jo se där, det är Moa från min gamla parallellklass samt hennes pojkvän Viktor på en bänk. I min vidrigaa utstyrsel samt en aning andfådd får jag så konversera med dessa avlägset bekanta. Ganska komiskt är dessutom att jag väldigt ofta ser Viktor vid Stora Mossen efter som han bor här i närheten, men då har jag inte hälsat för han har ju inte haft en aning om vem jag är. Jag undrar hur det blir nästa gångvi ser varandra där? Nåväl, jag flydde i alla fall inte den här gången, hade heller ingen möjlighet till det, men ändå...
Jag måste få tillägga, i förtydligande syfte, att jag i vanliga fall inte skulle ha haft någonting emot att slumpträffa vare sig Moa och Viktor eller Abbe. Men givetvis sker detta just när jag är som fulast. Jag kan inte svara på Christines fråga med detta, utan enbart understryka dess relevans.
Nåväl, med anledning av detta måste jag beskriva även söndagens händelser. Jag skulle gå på promenad. Shortsen var inte bara fula, utan även lite för små vilket jag kanske nämnde så den här gången fick de stanna hemma och i stället tog jag en kjol. För att ändå kunna ta med mobilen gjrode jag en fiffig anordning med en solglasögonfodral, men det hör inte alls hit. T-shirt hade jag inte heller utan ett sportlinne som man inte ska ha BH under. Det gör mig ännu plattare än vanligt, men jag råkar veta att Abbe befinner sig i Småland = på behörigt avstånd och tänkte att det må så vara. En ful håruppsättning hade jag ocksåför att det är skönare att gå med. Så traskade jag i väg, och innan jag ens hunnit fram till sjön ser jag ett bekant platinablonthårsvall, och jo se där, det är Moa från min gamla parallellklass samt hennes pojkvän Viktor på en bänk. I min vidrigaa utstyrsel samt en aning andfådd får jag så konversera med dessa avlägset bekanta. Ganska komiskt är dessutom att jag väldigt ofta ser Viktor vid Stora Mossen efter som han bor här i närheten, men då har jag inte hälsat för han har ju inte haft en aning om vem jag är. Jag undrar hur det blir nästa gångvi ser varandra där? Nåväl, jag flydde i alla fall inte den här gången, hade heller ingen möjlighet till det, men ändå...
Jag måste få tillägga, i förtydligande syfte, att jag i vanliga fall inte skulle ha haft någonting emot att slumpträffa vare sig Moa och Viktor eller Abbe. Men givetvis sker detta just när jag är som fulast. Jag kan inte svara på Christines fråga med detta, utan enbart understryka dess relevans.
lördag, augusti 01, 2009
Rationellt värre
Observera; nedan följer mycket långdragen, detaljerad och i värsta fall intern anekdot!
Jag var ensam hemma under fredagen, Gunnel jobbar och pappa spelade golf. För en gångs skull var det ganska soligt ute, eller i alla fall någon typ av växlande molnighet, varpå jag bestämde mig för att ta en promenad. Minst en timme måste jag gå för att det ska bli något tänkte jag. Nu talar vi alltså inte om en trevlig kolla-på-utsikten-och-njuta-av-vädret-promenad, utan mer i motionssyfte. För att få upp ett bra tempo föredrar jag att lyssna på musik, helst min spellissta Billy Park vilket är, som namnet påbjuder, Linkin Park blandat med Billy Talent. Alltså speedad musik. Nåväl, för detta var jag tvungen att ta med mig min mobil tillika musikspelare. Så långt inga konstigheter. Problemet var att kjolen jag hade på mig inte hade några fickor, jag har faktiskt inga kjolar med den attiraljen! Av naturliga skäl kan jag inte promenera med en väska, och det var för varmt för mina vanliga träningsbyxor. Alltså tvingades jag sätta på mig shorts. Jag använder inte shorts, och har egentligen inga, utom just dessa som inhandlades i femman men nyttjats med överdriven måtta för att inte säga aldrig. De är beiga och framförallt mycket höga, det som blivit större på mig sedan femman är främst höfterna och shortsen passade enbart i midjan. Nåväl tänkte jag, satte på mig mina otroligt fula short, och betraktade min spegelbild. I övrigt osminkad och med en slafsig T-shirt var jag allt annat än snygg, men jag skulle ju bara ta en promenad runt lillsjön och inte träffa någon jag kände... Trodde jag.
När jag så svänger rubnt hörnet från Lövåsvägen mot slottsallén ser jag en bekant rödtott, och vem går där om inte Abbe. Jag inser att jag bara har bråkdelen av en sekund på mig att bestämma mig, handlar helt utan eftertanke samt i panik, och vänder mig om och rusar. Jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin sprungit så fort. Jag kastar mig ner bakom första bästa bil, kikar fram och när jag inte ser honom springer jag vidare, ända in i lägenhet där jag sätter mig väl skyddad och pustar ut. Här någonstans insåg jag det absurda i mitt handlande, och började skratta. Jag SMSade Abbe och beskrev incidenten, ville dessutom höra mig för huruvida han sett mig vilket han lyckligtvis inte hade. Min tanke var att dela med mig av denna obetalbara lustighet, han verkade dock mest finna mig sinnesrubbad. Personligen skrattade jag hela promenaden, vilken blev en aning misslyckad på grund av detta.
Nu har även ni fått ta del av detta som ni förmodligen inte finner det minsta skojigt, trots att jag forfarande skrattar när jag tänker på det! Vilken syn.
Jag var ensam hemma under fredagen, Gunnel jobbar och pappa spelade golf. För en gångs skull var det ganska soligt ute, eller i alla fall någon typ av växlande molnighet, varpå jag bestämde mig för att ta en promenad. Minst en timme måste jag gå för att det ska bli något tänkte jag. Nu talar vi alltså inte om en trevlig kolla-på-utsikten-och-njuta-av-vädret-promenad, utan mer i motionssyfte. För att få upp ett bra tempo föredrar jag att lyssna på musik, helst min spellissta Billy Park vilket är, som namnet påbjuder, Linkin Park blandat med Billy Talent. Alltså speedad musik. Nåväl, för detta var jag tvungen att ta med mig min mobil tillika musikspelare. Så långt inga konstigheter. Problemet var att kjolen jag hade på mig inte hade några fickor, jag har faktiskt inga kjolar med den attiraljen! Av naturliga skäl kan jag inte promenera med en väska, och det var för varmt för mina vanliga träningsbyxor. Alltså tvingades jag sätta på mig shorts. Jag använder inte shorts, och har egentligen inga, utom just dessa som inhandlades i femman men nyttjats med överdriven måtta för att inte säga aldrig. De är beiga och framförallt mycket höga, det som blivit större på mig sedan femman är främst höfterna och shortsen passade enbart i midjan. Nåväl tänkte jag, satte på mig mina otroligt fula short, och betraktade min spegelbild. I övrigt osminkad och med en slafsig T-shirt var jag allt annat än snygg, men jag skulle ju bara ta en promenad runt lillsjön och inte träffa någon jag kände... Trodde jag.
När jag så svänger rubnt hörnet från Lövåsvägen mot slottsallén ser jag en bekant rödtott, och vem går där om inte Abbe. Jag inser att jag bara har bråkdelen av en sekund på mig att bestämma mig, handlar helt utan eftertanke samt i panik, och vänder mig om och rusar. Jag tror allvarligt talat inte att jag någonsin sprungit så fort. Jag kastar mig ner bakom första bästa bil, kikar fram och när jag inte ser honom springer jag vidare, ända in i lägenhet där jag sätter mig väl skyddad och pustar ut. Här någonstans insåg jag det absurda i mitt handlande, och började skratta. Jag SMSade Abbe och beskrev incidenten, ville dessutom höra mig för huruvida han sett mig vilket han lyckligtvis inte hade. Min tanke var att dela med mig av denna obetalbara lustighet, han verkade dock mest finna mig sinnesrubbad. Personligen skrattade jag hela promenaden, vilken blev en aning misslyckad på grund av detta.
Nu har även ni fått ta del av detta som ni förmodligen inte finner det minsta skojigt, trots att jag forfarande skrattar när jag tänker på det! Vilken syn.
torsdag, juli 30, 2009
Rangoon
Ny adress, ny design och, eventuelllt, nytt innehåll. Adressen var felstavad och färgsättningen en aning emo, liksom övertexter med mera. Att propagera depression anser jag mig för gammal för. Inte tillräckligt deprimerad för. Nu siktar jag mot floskeltoppen, men det finns ingen anledning att gräva ner sig.
Jag hör hur det smattrar mot fönsterrutorna. Det regnar, men att det regnar måste få vara okej. Det känns som om det regnat ovanligt mycket den här sommaren, visserligen liksom föregående, och även den innan dess, jag vet. Soldagarna har sannerligen, för att uttrycka sig en aning paradoxalt, lyst med sin frånvaro. Vem värderar vädret? Tänk om regnet är vackert, och hysterin i onödan. Till en viss gräns är det väl ändå så. Och jag tror att vi måste ägna oss åt regnacceptans, liksom vi i allmänhet borde acceptera de förutsättningar och omgivningar livet ger oss. Sluta leta efter toppen för du står på den. Det finns inget bättre.
När det regnar kan man exempelvis se på film. Jag rekommenderar den senaste Harry Potter-filmen hjärtligt, den var bäst hittills och bjöd framförallt på många skratt vilket föregående filmer kanske inte riktigt gjort. Även gråt förekom, jag grät när Hermione var ledsen över Ron och Lavender. En aning pinsamt förmodar jag, men jag står för det och känner man till min historia kan man säkert dra paralleller dit. Det gör jag dock inte själv, enbart så till vida att ett visst igenkännande förkommer. Nåväl. Även (spoilervarning, men allvarligt talat, alla vet väl vid det här laget?) Dumbledores död, Harrys förtvivlar och de ovationer käre Albus erhöll rörde mig till tårar. Jag vill se om filmen känner jag, en gång räcker inte på långa vägar. För övrigt har jag under dagen varit på biblioteket och hämtat min reservation: Harry Potter et le Prince de Sang-Mêlé! Efter att ha skummat några sidor får jag erkänna att jag tagit mig vatten över huvudet, men jag ska ge det en ärligare chans när jag inom kort kryper till kojs. Förutom biblioteksbesök har jag under dagen hunnit med nio hål på en golfbana i Täby, varierande resultat men jag märker att jag återigen går framåt vilket glädjer. I det förre inlägget där jag skrev om mitt golfande nämnde jag idén om "två steg framåt, ett steg bakåt" och håller detta i sig blir nästa steg dessvärre bakåt. Därefter jag jag dock se framemot två framåt! Nu spårar jag ur.
När jag ändå var inne i stan sprang jag förbi hemma och hämtade upp min mattebok! Jag kkunde helt enkelt inne hålla mig borta från den, jag undar om det finns någon hemlig dragningskraft mellan mig och mattematikrelaterade objekt? (Den som tänkte Lotta tänkte rätt.) Plötsligt har jag mer tidsfördriv än jag har tid att fördriva, precis som det ska vara! Vilken ofantlig mängd ordbajs, skål för det. Ha det bra och kom ihåg, välkomna regnet, liksom livet och dess möjligheter. Ulan Bator och San Tomé.
Jag hör hur det smattrar mot fönsterrutorna. Det regnar, men att det regnar måste få vara okej. Det känns som om det regnat ovanligt mycket den här sommaren, visserligen liksom föregående, och även den innan dess, jag vet. Soldagarna har sannerligen, för att uttrycka sig en aning paradoxalt, lyst med sin frånvaro. Vem värderar vädret? Tänk om regnet är vackert, och hysterin i onödan. Till en viss gräns är det väl ändå så. Och jag tror att vi måste ägna oss åt regnacceptans, liksom vi i allmänhet borde acceptera de förutsättningar och omgivningar livet ger oss. Sluta leta efter toppen för du står på den. Det finns inget bättre.
När det regnar kan man exempelvis se på film. Jag rekommenderar den senaste Harry Potter-filmen hjärtligt, den var bäst hittills och bjöd framförallt på många skratt vilket föregående filmer kanske inte riktigt gjort. Även gråt förekom, jag grät när Hermione var ledsen över Ron och Lavender. En aning pinsamt förmodar jag, men jag står för det och känner man till min historia kan man säkert dra paralleller dit. Det gör jag dock inte själv, enbart så till vida att ett visst igenkännande förkommer. Nåväl. Även (spoilervarning, men allvarligt talat, alla vet väl vid det här laget?) Dumbledores död, Harrys förtvivlar och de ovationer käre Albus erhöll rörde mig till tårar. Jag vill se om filmen känner jag, en gång räcker inte på långa vägar. För övrigt har jag under dagen varit på biblioteket och hämtat min reservation: Harry Potter et le Prince de Sang-Mêlé! Efter att ha skummat några sidor får jag erkänna att jag tagit mig vatten över huvudet, men jag ska ge det en ärligare chans när jag inom kort kryper till kojs. Förutom biblioteksbesök har jag under dagen hunnit med nio hål på en golfbana i Täby, varierande resultat men jag märker att jag återigen går framåt vilket glädjer. I det förre inlägget där jag skrev om mitt golfande nämnde jag idén om "två steg framåt, ett steg bakåt" och håller detta i sig blir nästa steg dessvärre bakåt. Därefter jag jag dock se framemot två framåt! Nu spårar jag ur.
När jag ändå var inne i stan sprang jag förbi hemma och hämtade upp min mattebok! Jag kkunde helt enkelt inne hålla mig borta från den, jag undar om det finns någon hemlig dragningskraft mellan mig och mattematikrelaterade objekt? (Den som tänkte Lotta tänkte rätt.) Plötsligt har jag mer tidsfördriv än jag har tid att fördriva, precis som det ska vara! Vilken ofantlig mängd ordbajs, skål för det. Ha det bra och kom ihåg, välkomna regnet, liksom livet och dess möjligheter. Ulan Bator och San Tomé.
lördag, juli 25, 2009
Återseende/spökamazonen
Jag är tillbaka med internet, nu i Leksand, kommer hem till Stockholm under söndagen. Det första jag ska göra är förmodligen att gå på Harry Potter med Christine under måndagen. Sen är jag allmänt taggad på att träffa folk, så hör gärna av er.
Jag har varit borta länge, och det har hänt så mycket, trots en övergripande händelselöshet.Jag har varit borta från allt, frånskild från mitt liv. I stället har jag vänt mig inåt. Jag har tänkt mer än på mycket länge, och ta då i beaktande att jag i allmänhet är en tänkande person. Framförallt har sådant jag gärna förtränger bubblat upp till ytan, när mitt "nya" liv tog paus kom tankar om det gamla tillbaka. På gott och ont. I ungefär två veckor räckte det nya för att uppehålla min hjärna. Sen gick det inte längre. Och det har varit jobbigt, men säkert mycket lärorikt.
Det är intressant hur man längtar efter sin vardag när man är borta från den, hatar den när man lever i den, längtar till sitt "vanliga" liv, innan man inser att man inte har något liv att längta tillbaka till. Det var då jag insåg att jag saknade det jag en gång hade.
Missförstå mig inte, jag är inte bitter. Jag ser bara möjligheter.
Allt ska bli bra nu.
Vad ska jag säga mer då. Jag var i Småland, Skåne, Frankrike i Bretagne i Quiberon som är en liten halvö, och sen i Paris, Skåne, och nu är jag i Leksand och åker hem till Stockholm igen detta dygn. Det var tänkt att vi skulle stanna några dagar till men nu när Christine kom hem på söndag och sådär, kände jag att jag vill nog hem nu. Har varit borta tillräckligt länge. I Frankrike där jag var den mesta tiden var det bra, det var vackert. Jag har så klart upplevelser att delge men det får komma pö om pö till dem som bryr sig, och är inget jag tänkte redogöra för här. Och nej, inget storslaget, extremt nyskapande, chockerade eller liknande har hänt. Som sagt har egentligen väldigt lite hänt. Juli blev inte direkt någon bloggmånad... Nåväl, vi får se när jag återkommer. Ha det bra och vi ses hoppas jag!
låt oss bygga en fasad
Jag har varit borta länge, och det har hänt så mycket, trots en övergripande händelselöshet.Jag har varit borta från allt, frånskild från mitt liv. I stället har jag vänt mig inåt. Jag har tänkt mer än på mycket länge, och ta då i beaktande att jag i allmänhet är en tänkande person. Framförallt har sådant jag gärna förtränger bubblat upp till ytan, när mitt "nya" liv tog paus kom tankar om det gamla tillbaka. På gott och ont. I ungefär två veckor räckte det nya för att uppehålla min hjärna. Sen gick det inte längre. Och det har varit jobbigt, men säkert mycket lärorikt.
Det är intressant hur man längtar efter sin vardag när man är borta från den, hatar den när man lever i den, längtar till sitt "vanliga" liv, innan man inser att man inte har något liv att längta tillbaka till. Det var då jag insåg att jag saknade det jag en gång hade.
Missförstå mig inte, jag är inte bitter. Jag ser bara möjligheter.
Allt ska bli bra nu.
Vad ska jag säga mer då. Jag var i Småland, Skåne, Frankrike i Bretagne i Quiberon som är en liten halvö, och sen i Paris, Skåne, och nu är jag i Leksand och åker hem till Stockholm igen detta dygn. Det var tänkt att vi skulle stanna några dagar till men nu när Christine kom hem på söndag och sådär, kände jag att jag vill nog hem nu. Har varit borta tillräckligt länge. I Frankrike där jag var den mesta tiden var det bra, det var vackert. Jag har så klart upplevelser att delge men det får komma pö om pö till dem som bryr sig, och är inget jag tänkte redogöra för här. Och nej, inget storslaget, extremt nyskapande, chockerade eller liknande har hänt. Som sagt har egentligen väldigt lite hänt. Juli blev inte direkt någon bloggmånad... Nåväl, vi får se när jag återkommer. Ha det bra och vi ses hoppas jag!
låt oss bygga en fasad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)