Djupare höst

Hur sjukt det än må låta har oktober snart flugit förbi. En oktober som inte stretar och drar ut på sig utan bara flyger? Ja, tydligen. Särskilt uselt väder har det egentligen inte heller varit. Det är när det går över i november som det verkliga helvetet börjar, och det vet jag ju sedan tidigare år. Samtidigt är det ingen tenta i november så det bör bjuda på mer tid. Jag har en planerad fika sedan början av september. Eller egentligen inte en, utan flera. Ingen av dem har hunnit bli av. Kanske dags när november kommer med ännu mer mörker och regn?

Första november får vi tillträde till vår nya studentlägenhet. Jag ska flytta hemifrån, och bli sambo. Med andra ord ska jag inte alls flytta hemifrån; bara flytta hem. Det känns jättebra, alltså är det inte särskilt intressant att skriva om...

Jag skulle tentera på lördag egentligen, men det lutar åt att jag siktar in mig på omtentan i stället. Visst känns det en aning ovärt att ytterligare ruinera jullovet men när jag tillslut begrep mig på logikkursen, var det lite sent att lära sig allt. Det var i lördags, med exakt en vecka kvar till tenta. 7,5 hp på en vecka är trots allt mer än jag mäktar med.

Jonas Gardell har gjort den här månaden till något helt annat än vad jag förväntat mig, genom sin dramaserie Torka aldrig tårar utan handskar. Det är möjligen det bästa jag någonsin sett på svensk TV. Ligger fortfarande uppe på SVT play, se den nu om ni missat. NU sa jag! Skit i att läsa klart det här inlägget, det är ingenting i jämförelse (eller utan jämförelse).

Jag vet inte om jag nämnt att jag börjat jobba på Vetenskapens hus. Mina kollegor där är helt fantastiska. Känslan när jag med en efter en av dem upplevt, att det gått att prata trots att jag inte känner dem, var väldigt udda för mig. I allmänhet är det svårt att bara gå fram till någon och få det att funka att föra en konversation. Jag trodde jag var socialt inkompetent. Tydligen är detta någon form av naturvetarsyndrom, för när motparten också är naturvetare, går det hur bra som helst! Det handlade visst bara om att man behöver ha något gemensamt. Nu har jag roligt och blir glad varje gång jag varit på jobbet, samtidigt som jag känner mig mindre värdelös. Tack för det. Plötsligt hittade jag en del av världen som fortfarande förstår mig.

Jag trodde jag var en freak. Jag var bara lite bättre än de flesta andra... Story of my life, hehe.

I någon mån menar jag allvar. Jag känner mig alienerad från mina tidigare vänner därför att vi inte längre talar samma språk. Vi har inte samma intressen, inga gemensamma samtalsämnen. Det blir krystat och ointressant. Föga långsökt trodde jag att jag blivit tråkig. Men det var blott en förändring jag genomgått. Med denna insikt i bagaget ska jag försöka möte världen på ett nytt sätt.

Vidare vinner jag för närvarande en ny vän; en kompis som nog har passerat strecket nu. Det är det finaste som finns när sådant händer. För vänskap är kärlek och kärlek är livet, som jag sagt så många gånger förr. Du förgyller min vardag, vän! Tack för att du delar med dig av dig själv. Du är intressant och du är fascinerande. Och du kommer finna vad du söker.

Färgerna i oktober. Det skulle kunna vara det bästa med denna av mig inte alltför favoriserade månad. Det är hur vackert som helst ute, synd då att jag aldrig går ut. Men det är kallt och jag har mycket att göra. Gamla vän som jag inte vill låta mig alieneras från, vill du gå en höstpromenad med mig och titta på rödgröngula löv i samband med den där fikan som SKA bli av? Jag vet att du vill. Puss.

Till sist allt det där som aldrig lämnar mig. Skulden och tankarna, ångern och undran hur det skulle vara annars. Förhoppningarna, grusade, hoppet om försoning. Någonsin? Och sånt som får mig att tänka på dig (Thåström).

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev

Du har väl hört att jag flyttar hem igen i vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
mycket mer än vad jag gjort

Höst

När det regnar och man sätter på LeMarc, och man plötsligt får för sig att man vill läsa Lagerkvist. Fast Aftonland är nerpackad i en flyttkartong sedan balkongombyggnationerna här. Jag orkar inte riktigt rota fram den för flyttkartonerna är överfulla och står staplade på varandra. Planen är väl att få en lägenhet snart och att vänta tills efter dess med att packa upp dem... Lite väl optimitiskt kanske.

Regnet strilar och fingrarna börjar klia, gitarrsträngar, pennor, tangenter. Ett behov av att uttrycka känslor. Tankar kring det förflutna och behovet av försoning med tidigare enorma delar av ens liv. Människor från förr. Tankar från förr. Spöken från förr. Och en oviss framtid som man staplar till mötes, stapplar därför att benen aldrig riktigt hinner med. Det går så fort och tempot är så högt; hur ska man hinna med allt, hinna ifatt, hinna ikapp?

Så jag återvände till min gamla oas av tårar i den torra öknen. Ty mitt sätt att få ut känslor har nog alltid varit att försöka sätta ord på dem. Tänk alla de där människorna som förtjänar så mycket mer än att bara vara ett dunkelt minne. Att folk kommer och går i ens liv är i allmänhet en väldigt obehaglig insikt. När de är där tror man att de ska vara det för alltid, men det kan gå så fort och krävas nästan ingen förändring, och man märker det inte ens själv, så är det man tog för givet borta. Men känslorna finns kvar hos mig.

Orden, tankarna och förvirringen finns kvar. Osäkerheten och naiviteten; hoppet, en strävan efter att nå fram. Nå in. Nå ut? Inte fullt så viktigt. Det känns mer som något marknadsföringsfirmor eller företag pysslar med, "hur ska vi nå ut?", i mitt liv är frågan "hur ska jag nå in?" ofantligt mycket större och viktigare.

Det är dags att lära sig och acceptera att tårarna aldrig hinner torka för sådana som mig. Besvikelsen är ett konstant inslag i vardagen. Det är lönlöst att streta emot. Det finns heller inga alternativ. man kan inte avskärma sig från allt. Vad söker jag? En fullkomlighet som Gödel redan motbevisat? Det verkar vara dags att ge upp...

Är du lycklig?

Snart är det oktober. Jag hatar Sverige. Klockan är i skrivande stund halv sju och det är mörkt ute. Det kan omöjligt vara meningen att någon ska leva här. Hur mycket te kan man dricka innan det blir skadligt? Jag tror att jag snart kommer ligga i riskzonen om det fortsätter såhär. Vad finns det att klamra fast vid?

Söndagsbryderier

Jag har inte varit vaken särskilt länge denna soliga söndag, men känner mig ändå pinsamt blödig. Jag kan lyssna på en låt och börja gråta. Det räckte att tänka på Harry Potter. Det räcker att titta ner på Morris och inse att han nog har överlevt nu, att hela incidenten med att han blev påkörd, som kunde kostat honom livet, snart är över och det enda det verkar ha kostat honom är svansen. Det gör mig fantastiskt lättad. Och bara för att jag skrev det där, har jag nu tårar i ögonen.

Som vanligt behöver jag plugga, jag pausar i princip inte denna termin. Alls. Alla timmar då det liksom inte är schemalagt något annat (sömn, mat, träffa någon, vara i skolan, resa till och från saker, jobba) lägger jag på att plugga. I alla fall nästan, i alla fall känns det så. Komiskt nog verkar det inte riktigt räcka. Det känns okej, men jag hade kunnat ligga bättre till. Ibland kan man ju känna sig lite maktlös och uppgiven när alla timmar man kan disponera, inte räcker.

Sen var det det här med Förbundet Unga Forskare. Jag behöver nog skriva lite om det, för det tar upp en del hjärnutrymme som behövs för skolarbete. Jag har inte haft ett uppdrag sedan februari och planerar inte heller att skaffa något; min förbundsstyrelsekandidatur är tillbakadragen och alla andra erbjudanden har jag tackat nej till (utom den betalda sommarjobbstjänsten som jag helt enkelt inte fick). Som det ser ut i nuläget tänker jag mig inte ens att jag ska närvara vid riksstämman. Så från att ha varit en jättestor och viktig del av mitt liv har Förbundet Unga Forskare sakta men säkert fasats ut. Fast inte fullt så mycket ur huvudet, för jag lägger som sagt fortfarande väldigt mycket tankekraft på det, och jag har velat, och tvekat, och tvivlat, och funderat, och det har inte varit något lätt beslut att ta. Dessutom är David fortfarande i högsta grad involverad, så det faller sig naturligt att tala en del om det hela. Det är rätt skönt att sitta utanför och kommentera, det blir lite som att engagera sig i sport då. Man följer med men behöver inte göra något själv. Fast här kan man välja att inte bry sig också. Rätt perfekt egentligen. "Hahaha Leksand åkte ur" kommer ni nog inte att få höra mig säga annat än möjligen sarkastiskt, men "Hahaha Förbundet klantade sig" är synnerligen sannolikt. 

Jag ska i alla fall inte vela mer nu. För tillfället har jag bestämt mig. Jag kommer att över väga saken igen i senare skeden och när det dyker upp nya möjligheter framöver, men just nu är det enda jag egentligen har att säga: Hejdå.

(Nej, det saknas inget "Tack för den här tiden", det är inte läge för sådant. Hade jag känt så hade jag nog fortsatt.)

Livet är fascinerande. Man vet aldrig var man hamnar. Men det gäller att anstränga sig, annars kan man hamna fel, och förlora saker man ändå värderar. Inget varar för evigt, i alla fall inte utan underhåll. I min ständiga jakt på att bli någon annan ska jag numer ta även detta i beaktande. Även motsatsen gäller dock; det går inte alltid att låta saker självdö, ibland måste man ta kommandot. För livet är ju (tyvärr) inte matematik, det är inte fritt från motsägelser.

Att vara tentavakt på juridicum

Vad går livet ut på? Vad är dess poäng? Vad är meningen? Är det måhända att ställa just denna fråga, så att den är sitt eget svar? Eller kanske insikten om, att ett svar inte existerar?

Hur många nivåer av meta kan man lägga på, utan att bli sjösjuk? Vad vill livet säga oss med sitt outsägliga uttryck, sitt förtappade vimmel, och allt det där andra då... Det där, av vilket vi anar intet och föga betänker.

Har du ett hem? Vad tror du själv? Kanske finns det en plats för var och en av oss, bara att försvinnande få finner den. Kanske finns enbart graven, jorden, mullen, som sista utpost för en tärd kropp i denna värld.

Är vi verkligheten, eller gäst hos den under något som för universum ter sig kortare än ett ögonblick? Skapar vi världen, eller skapar den oss, eller är det både och, i ett komplext samspel av orsak och verkan? Vad man vill och vad man bör, vad man ansätter och vad man gör. Vad man kan. En fråga om möjligheter och förutsättningar, men också om så mycket annat. Om allt, men likväl om intet.

Dessa människor runt omkring mig, deras förhoppningar, deras fasor. Deras fokus. Att befinna sig på andra sidan, att vara den där man mest noterar i förbigående, medan allt ens fokus ligger på uppgifterna framför en. Ett helt nytt perspektiv.

Gnäll

Tiden runt min födelsedag är alltid årets mest vemodiga period. Dels det här med att sommarlovet är på väg mot sitt slut, sommaren är på väg mot sitt slut. Hur mycket man än förväntat sig, eller hur lite, blir det aldrig som man tänkt och sommaren är bara en plåga liksom resten av året. Fast det är en plåga med möjligheter. Som jag aldrig tar vara på. Så vet man att möjligheterna sinar igen och vardagen tränger sig på och med den gråten, ångesten, stressen, paniken.

Sen kommer man ett år närmare döden och får ett kvitto på det genom att man kallar sig för ett år äldre. Och det är väl i någon mån positivt för sådana som mig, men samtidigt är det i ännu större grad ett kvitto på förlorade möjligheter. Hur livet rinner förbi och man står på perrongen och ser på.

Ett OS är snart slut. Då har det gått hela fyra år till. Fyra år närmare döden. Vad är poängen med allt det här? Jag känner mig som en parodi på mig själv men jag är trött på att ni dömer mig, jag är trött på era hårda ord och ert sätt att spotta på mitt sätt att leva. Ingen har tvingat er att vara med mig. Gå er väg om jag är så jävla värdelös. Det gör antagligen mindre ont.

Jag saknar min pappa. Jag har startat ett krig med min mamma. Jag förstår inte mina kompisar, och de förstår inte mig. Min älskade ser jag inte så mycket av. På det stora hela en rätt tung vecka. Skolan går dåligt. FUF går dåligt. Quidditch-SM slutade i en fjärdeplats. Svenskarna i OS slutade på fjärde plats (de flesta). Min katt mår dåligt. Min epilepsi har gjort sin påmind. Jag tror till och med att vädret varit lite halvkasst.

Ända till september

Hösten nalkas vid horisonten, det känns tydligt en dag som denna. Det regnar ett sånt där tråkigt och grått regn, tämligen ospektakulärt. Jag åker tunnelbana, påväg för att plugga ked en vän. Plugga. Det närmar sig.

Om en vecka på dagen fyller jag tjugo. Det blir ruinerande dyrt att åka kollektivt i Stockholm. Ungefär så mycket ser jag fram emot det.

Och jag lyssnar på LeMarc och känner lusten att skriva, den hoppar på mig, såhär i skuggan av sommaren då bekymmerslösheten ter sig fjärran. En sinnesstämning, och ja, jag har saknat den. Det molande vemodet och totala medvetandet, närvaron. Jag hälsar dig välkommen hem, svunna känsla. Vi hör ihop. Upplys mig, öppna mina ögon, tvinga mig att leva. Tvinga mig, att tänka.

Andra allitterationer antas aldrig andas avund

Att falla förunderligt förevigt, funderande fritt fånigt förälskad. Få fingra förstrött, för fönstrets förnämlighet, fåfängt, farligt, fasligt. Förståndig fasar fruktande framtidsförkunnare, fyrtio förströelser förbrukar förnuftet. Framåt fuktens fumliga friktionslöshet, fördriver flyktiga försommarnätter, fantasins facklor förstummar fragmentarisk felaktighet. Förståelse framgår först före flammornas flådda förfall.

Älskar även änkor? Ändligt ämnande ärftliga ängar. Äter ämbetets ängslighet, äntligen änkan ändå?

Kan krampen krossas, kungöras korrumperad? Komplett kastrering kanske kullkastar kantiga konventioner. Klåpare kränger konstiga kläder, kungens krage kväver, kall kollaps. Kroppen kröks, knögglig kondens, konvalescents,  kondoleans kommer kort. Klagande krax kan kråkorna kräva, konungens kamp kring kyrkogårdens kristna kyla. Kraftmätning kom, kunde knappt kallas kamp, kråksång kastade kall kropp, kutryggig, knutarna kvävde, klämde, katastrof. Kaskaderande korrelerad katastrof.

Att förstöra det finaste man har

Hur finner man en väg, när händerna skälver. Mitt sinne lurar mig, jag känner allt samtidigt; hur ska jag veta vilka delar jag ska kommunicera, vilka som är sanna? Vilka som definierar mig och det jag står för, när jag vill både och. Jag känner mig som Schrödingers katt, som jag talade om med mina föräldrar och familjevännen Ann i lördags. Jag är både och, i min ensamhet. Enda tills jag blir observerad. När du tvingar mig att välja påverkar du valet. I övrigt är mitt tillstånd obestämt, luddigt, odefinierat, allt på en gång. Jag menar allvar.

Det känns som att jag spelar teater och är utanför min egen kropp när jag talar, ändå börjar jag gråta med äkta tårar. Jag frågar mig själv om det är jag som pratar och om jag menar det jag säger, och en del av mig menar det, medan en annan del menar precis motsatsen. För en stund vet jag själv inte vart jag vill komma eller hur det ska sluta. Ett tag tror jag att jag ska driva det hela vägen.

Jag upplevde två bra saker under det kaos vi gick igenom idag. Dels när jag trodde att jag tillslut hade tagit ett beslut. Även om det var ett vidrigt beslut kändes det fantastiskt att faktiskt ha fattat det själv, efter att ha tänkt det så många gånger. Jag kände mig handlingskraftig, självständig och det uppstod någon slags lycka inom mig. För att ha gjort ett val.

Den andra bra känslan erfor jag då jag tröstade dig och visste att vi skulle fortsätta. Jag blev rädd att jag spelat upp allt bara för att få känna den känslan, bara för att jag behövde få vara den andra parten. För att jag kunde vara så vidrig och manipulativ. Men jag är inte säker på om det var så. Hur som helst var det fantastiskt att få trösta dig. Även om det snabbt gick över och blev motsatsen som vanligt igen.

Kan du låta mig vara stor lite oftare? Min förra dagbok (pappersform) som jag hade under första halvan av gymnasiet, hade två pandor på framsidan, en vuxen och en unge. Jag minns att jag påbörjade dagboken med frågan "Kan jag gå från den lilla pandan, till den stora?", därför att jag också har ett behov av att få vara stark ibland, och känna mig stark. Jag kom ganska långt på den vägen, medan jag hade den där boken. Men nu är jag världens minsta panda igen (som denna eller så).

Ibland känns det som att jag antar ett läge för att kunna säga något alls (jag agerar partikel), och sen testar jag liksom hur väl det tillståndet korresponderar med verkligheten. En annan gång antar jag ett annat läge (jag agerar våg). Och det är svårt att säga vilken modell som är mest sann (även för en sådan hyfsat konkret sak som ljus, tänk hur det då blir med känslor).

Det är därför jag så ofta inte kan svara. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner. För jag vill både och. Känner både och. Det kan växla så fort. Jag är ledsen för att det går ut över dig. Jag tror och hoppas att jag inte skadar dig medvetet. Jag är så förvirrad. Förlåt.

Om du vill bli av med det dunkande ljudet och skriken

Allt känns bräckligt och annorlunda. I huvudet virvlar tankarna runt som snöflingor i en storm.

Jag frågar vilken årstid,
vilken årstid vi har nu,
och hon svarar det är sommar,
det är sommar, det är sommar, vi har nu  

När jag visade henne snön,
när jag visade henne snön,
då sa hon sommaren är svår,
sommaren är svår, svår i år

Jag vet inte hur du känner, men för mig är bristen på avslut olidlig, jag kommer aldrig undan. Du besöker med om natten, i sömnen, jag drömmer om ett avslut, en försoning. Nog förstår jag, att det tycks mycket att be om, efter vad jag gjort mot dig. Att du skulle ge mig ett avslut för min skull. Därför hoppas jag, att en liten del av dig också vill prata, så att du kan möta mig för din skull, så att du möter mig alls. Jag har alltid haft tilltro till ord och deras makt, jag tror på att prata, jag tror på att reda ut. Visst är det underbart om du gått vidare och lagt allt bakom dig, men jag har inte det, och jag har svårt att tänka mig att någon kan må dåligt av att prata. Med tanke på din starka reaktion måste det ha legat någon relativt stark känsla bakom den också, och sådant dör inte bara. Det behöver ett avslut. Snälla, tala med mig. Möt mig. 

Vid är bortom halva vägen, jag vet, men vad spelar det för roll? Jag lovade både dig och mig själv att om du satte upp en vägg, skulle jag banka mitt huvud in i den, och fortsätta att banka, hur blodigt huvudet än må bli. Antagligen var löftet överflödigt, ty jag hade sannolikt inte kunnat gå vidare utan ett avslut ens om jag velat. Så nog för att jag bankar för min egen skull, då alternativet är att leva med detta för evigt. Denna skuld och ånger. Anledningen jag gav dig, att du var värd det, är inte desto mindre sann. Jag vill slå huvudet blodigt för att du förtjänar det, jag förtjänar det, av ren jävla upprättelse. Du vet att det här har tagit mig hårt. Jag ber inte om att du ska bry dig. Om du frågar vad jag faktiskt ber om, är det enkla svaret vad som helst. Någonting är bättre än ingenting. Ge mig någonting. Ge dig själv frihet. Ge det ett avslut. 

Julafton 2011, i efterhand [funnet i utkastmappen]

Så vad fan gör man när man är ensam hemma på julafton och klockan bara är halv åtta? Den senaste timmen har jag spelat Mario Kart, men det kan jag ju inte fortsätta med. Jag talade redan i natt om att julafton var en ensam dag. Det är något så jävla antiklimax över julaftons kväll, när lovet är faktum, julstressen över, paketen öppnade och alla har gått hem. Kan man plugga på julafton? Eller läsa Lagerkvist? Är det inte lite sorgligt? Jag är ganska så finklädd. För vem då? Här finns ingen som bryr sig. Alla skulle jäkta vidare till sitt egentliga julfirande. Plötsligt när man har all den där tiden man brukar önska sig vet man inte vart man ska göra av den. För så är det ju. Men samtidigt, visst, det man vill ha tiden till är socialt umgänge och det brukar vara lite svårt just på julafton att hitta folk som inte redan är upptagna. Givetvis. Hur många sitter ensamma hemma på julafton i min bekantskapskrets? om någon känner sig träffad kan ni ju ringa. Ha ha. Jag är inte ledsen, tro inte det, men kanske lite vilsen, vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Som rastlös och förvirrad. Som om en kreativ anda smugit sig på men jag saknar uttrycksformer, ty jag är för dålig på att spela gitarr, för dålig på att måla. Alltså skriver jag nu igen. Tjatig och repetitiv som jag är.

Trampar runt lite i lägenheten som en osalig ande, ska jag dricka lite mer, nej tack, äta lite mer, nej tack, fastän jag är lite hungrig, hur i helvete jag nu kan vara det efter all julmat. Se en film kanske. Men filmer blockerar en från annat under så pass lång tid, det är jobbigt att se på film på datorn eftersom man inte kan sitta vid datorn samtidigt. Och jag vet inte vad fan jag babblar om det här är ju bara skit. Borde radera hela inlägget. Tror jag gör det. Sparar det bland utkast och låter det förbli opublicerat...

Sommarlov?

Wow. Jag har gått ett helt år på universitetet. Jag är medveten om att det var väldigt länge sedan jag skrev här, och väldigt mycket har också hänt sedan sist. Men det blir så tråkigt om jag ska rekapitulera ett halvår av mitt liv, så jag kör direkt på nuet, och hoppas att om någon bryr sig om denna lilla blogg så bryr sig denna någon också om mig tillräckligt mycket för att känna till vad som hänt. Så får historien nystas upp efter hand här.

Min sommar är oplanerad och inget sommarlov har jag; alltså tänkte jag att det kanske är dags att blogga om min sommar. Inte för att bloggen har några utsikter att bli intressant, men därför att jag upplever ett sug efter att skriva igen, att läsa igen, att använda ett text- och ordbaserat språk igen. Det har varit lite väl mycket matte på senaste tiden. Jag har märkt hur jag sakta men säkert börjat tappa min förmåga att uttrycka mig på svenska, stavningen fallerar, särskrivningarna sprider sig med mera. För en tidigare språkpolis och -entusiast som jag, känns detta ytters betungande. Alltså försöker jag åtgärda det.

Min första termin på matematiska tog jag alla mina 30 poäng, klarade hela matematik 1, utan omtentor och fick som ett halvt mirakel B i kursen. Och folk som inte har A-F betyg eller inte ens har studerat eftergymnasialt må tycka det låter dåligt jämfört med mina tidigare MVG-i-allt-strävanden eller mitt högskoleprovsresultat (jo, jag har mött en sådan attityd), men B är ett väldigt bra betyg på universitetet. Fler grader på skalan betyder att det blir svårare att få högsta betyg och dessutom är universitetsstudier något helt annat än gymnasiestudier (jag känner att jag kanske mest försöker övertyga mig själv här).

Den här vårterminen har gått något sämre, därför att det varit ännu mer kaos. Jag har ätit mediciner och upplevt en extrem trötthet som biverkning. Det har blivit väldigt svårt att hinna med livet och studierna. En följd av detta är att jag bara tenterade en av mina två kurser period 1, och den blankade jag. Jag skrev omtenta förra veckan, då jag även skrev en av de nuvarande kurserna två dagar senare, och alltså tog jag 15 poäng period 2. Jag är väldigt stolt över att jag klarade det, för skolarbetet har varit väldigt tungt och motsträvigt den här terminen. Dessutom är det skönt att slippa oroa sig för CSN-medel.

45/60 högskolepoäng år ett alltså, och 15 p kvar till augusti. Men jag skriver nog bara 7,5, trots att den tentan går dagen efter min födelsedag. Min tjugoårsdag. Har börjat vänja mig vid att tenta dagen efter min födelsedag... Men att inte kunna fira 20 är såklart ännu tråkigare än att inte kunna fira 19. Så där har vi sommarens viktigaste uppgift; att läsa in 7,5-poängskursen Analys III, den fruktade med både tenta och munta. Och att tentera den dagen efter jag fyller 20.

En betydligt roligare uppgift som sommaren medför att arrangerandet av quidditch-SM 2012, tillsammans med min frände och vapendragare Kajsa. Vi har med dagens antal anmälningar redan gått runt ekonomisk och har många fler anmälningar att vänta, och tror därför att vi kommer kunna satsa en del på att förbättra utrustningen. Det är tredje året i rad som SM i quidditch anordnas i Stockholmsområdet och det har tidigare haft tendens att vara sommarens stora höjdpunkt; det finns ingen anledning att tro att det detta år skulle bli annorlunda! I år ska The Flying Errors dessutom försvara fjolårets guld.

Att jag är svensk mästare får mig att vilja ringa alla idrottslärare jag haft genom åren och skratta högt i deras öra. Tack för att ni inte trodde på mig. Tack för att ni gjorde skolidrotten till en tortyr och en mardröm. Tack.

I dag skulle jag egentligen också haft tenta, men jag bestämde mig för länge sedan för att inte skriva den. Jag har ingen koll alls på kursinnehållet och orkade helt enkelt inte med tanken att tenta tre kurser på sex dagar. Det här med att spara tentor, blanka, ta omtentor och liknande är inget vinnande koncept har jag insett, så nästa termin ska jag göra mitt bästa för att tenta allt på första försöket. Även om det tar emot ofantligt att lämna in en tenta som man tror kommer rendera ett lägre betyg än vad man är nöjd med. Hur som helst så innebär denna uteblivna tenta att jag har 'sommarlov' (har ju trots allt 15 p att läsa upp, därav '') sedan i torsdags. Men stressen har fortsatt lite och jag skickade in en viktig ansökan igår, så kanske är idag den första dagen som känns ledig.

Lagom till denna dag har vädret mulnat, temperaturen sjunkit och jag blivit sjuk. Jag vaknade med ont i halsen och en lättare feber, och har numer även ont i lederna och på huden. Samt ett hjärta som börjar banka så fort jag anstränger mig minsta lilla. Så kul har jag det. Men som skrivet i första stycket; jag tar chansen att friska upp mina svenskakunskaper. Läsa och skriva är vad som står på schemat. Matematiken får nog vänta lite, även om den var riktigt rolig på slutet. Som den ju är när man vet vad man håller på med. När man lägger tid på den. Så är det kanske med det mesta i livet, vad vet jag. Jag är bara en vilsen tonåring (än så länge!) som fortfarande gråter för ofta. Men det är på bättringsvägen tror jag. Jag börjar lära mig att kämpa.